Resistance 3

USA har fallit. Motståndsarmén har gett upp. Nathan Hale är död. 90% av Jorden har fallit offer för Chimera. Nej, det är ingen munter bild av mänskligheten Insomniac målar upp, där en sorglig liten spillra ledda av nya huvudpersonen Joseph Capelli gömmer sig under en småstad i den amerikanska södern, där man försöker leva ett åtminstone relativt normalt liv. Något som fungerar väl cirka fem minuter in i spelet, innan det blir påhälsning av en fyrögd fiende som aldrig tycks ge upp.

Och inte nog med det, en fiende som dessutom tycks finnas i obegränsade mängder. Det visar sig att Chimera skapat ett maskhål som man nyttjar för att terraforma hela vår försvarslösa planet till något mer... ja, Chimera-anpassat. Och så kan vi inte ha det. Ditt jobb blir naturligtvis att sätta stopp för de fyrögda asen, och det kan som vanligt bara göras med puffror som påminner om de råbarkade och refuserade kusinerna från Ratchet & Clank-spelen.

Just sistnämnda är den främsta orsaken till att jag alltid gillat Resistance-serien. Insomniac har en förmåga att återuppfinna vapen och trots att jag skjutit både hagelbrakare och raketstrut tidigare i otaliga spel, är jag som barn på nytt när jag får använda makabra puffror som ger möjlighet att alltid ta sig an fienden på sätt man aldrig kan i andra spel. Att man dessutom levlar upp sina favoritvapen gör dem om möjligt ännu roligare att använda allt eftersom.

Själv fastnar jag snabbt för Augern, ett vapen som låter mig skjuta genom väggar, och som rent av fungerar bättre ju fler hinder man har mellan sig och fienden. Och prickskyttegeväret som sätter ut små kulsprutetorn som sekundärammunition skäms inte heller för sig, liksom standardkulsprutan med målsökande skott.

Det ges gott om tillfällen att prova de olika varianterna av skjutdon då Insomniac infekterat Blu-ray-skivan med så mycket Chimera att det ibland nästan blir för mycket av det goda. Fienden väller i fram och kommer i våg efter våg. När en klarats av och man tror att man ska få gå vidare kommer nästa. Och nästa. Det blir aldrig ett problem, men mindre linjära banor med ett jämnare flöde av fiender hade varit att föredra.

Det känns överhuvudtaget som att även Insomniac som så många andra utvecklare fastnat i fällan och spelat för mycket Call of Duty i tron att det är så en förstapersonsskjutare måste se ut numera. Man är väldigt styrd genom hela äventyret och alla utmaningar måste lösas exakt som utvecklarna tänkt sig. Att gå vidare medan en Chimera lever är oftast inte att tänka på, och ibland ska det dras i dåligt utmarkerade spakar eller öppnas dörrar man knappt ser. Något som leder till att äventyret ibland sackar av då man kör fast som hastigast letandes efter den knapptryckning som får mig att komma vidare.

Petitesser dock, för den största delen av Resistance 3 spenderas med avtryckaren intryckt. Och det är här Resistance 3 briljerar. Chimeras kommer som vanligt i alla möjliga former och storlekar och det finns en hel del episka boss-möten som fått mig att stirra på skärmen och bara gapa. Alltifrån ganska harmlösa mastodonter som fått mig att frukta att konsumeras av ren och skär gravitation från besten, till andra monstrositeter som "bara" kan kallas enorma.

Insomniac har dessutom haft den spelmässigt goda smaken att låta mig bära på det antal krutpåkar jag önskar. Så redan efter spelets första banor har jag med nog med vapen för att utrusta en mindre armé. Det finns alltid en som passar lite extra bra vid varje givet tillfälle och det är en jämra röta för det behövs. Det var länge sedan jag spelade en förstapersonsskjutare som fick mig att vara så ekonomisk med hett bly. Något som dock bara är bra och faktiskt tillför något spelmässigt.

Jag minns särskilt en stenhård strid på ett halvsprängt café i St. Louis, där jag minerade marken med igelkottsbomber som får den stackars Chimera som kommer för nära att spetsas sönder och samman, varpå jag tog och placerade ut små kanontorn på strategiskt utvalda ställen längs gatan innan jag satte mig och sköt prick ut genom ett hål i väggen. Trots en till synes aldrig sinande ström Chimera som tärde allt hårdare på både livmätare och min ammunition stod jag till slut som segrare och kände mig extra duktig, vilket man alldeles för sällan får göra i spel idag.

Jag är dock inte lika övertygad av Insomniacs val att ta den gamla livmätaren till nåder igen, utan möjlighet att regenerera. Blir man skadad så förblir man skadad medan skärmen fylls av röd sörja som skymmer sikten. Att i det läget behöva irra runt och leta liv istället för att kunna sätta sig i säkerhet en stund känns inte helt klockrent. Att dö av en fiende man inte såg för att livet var i botten medan man kämpar som besatt må vara verklighetstroget, men inte nödvändigtvis det bästa ur en spelmässig synvinkel.

En av de stora nyheterna i Resistance 2 var möjligheten att spela svindlande 64 spelare, något som åtminstone jag tyckte blev mest rörigt och svåröverblickat. Jag spelar en hel del multiplayer online och anser bestämt att det roligaste är att spela mindre lagbaserade strider, typ fyra mot fyra. Med det i åtanken kan jag inte påstå att jag sörjer det faktum att 64-mannastriderna nu är borta.

Istället har Insomniac nu gått tillbaka till att satsa på 16 spelare, vilket jag gillar. Banorna är bättre, det känns mer balanserat och det är kul att inte vara fler än att alla känner alla i striderna. Det gör också att matcherna blir mindre kaotiska och att man faktiskt kan spela med riktiga strategier. Insomniac har skapat en rejäl trave banor från miljöer som inte en finns med i äventyret. Favoriten blir snabbt att kriga i Wales bland små stugor, stenmurar och pittoreska fyrar. En bana som till skillnad från resten av Resistance 3 dessutom är ganska färgglad och för tankarna till föregångaren.

Undan för undan när man spelar belönas man med Skill Points som liksom i Call of Duty-spelen kan nyttjas till att skaffa både bättre vapen och bättre förmågor med mera. Något som lär skada balansen, men förmodligen är ett nödvändigt val i en värld där Call of Duty sätter reglerna för hur det ska fungera.

Fem spellägen finns tillgängliga i Resistance 3 multiplayer. Dessa är Deathmatch, Team Deathmatch, Chain Reaction, Breach och Capture the Flag. Utöver dessa finns även ett särskilt co-op-läge för upp till fyra personer som kan spelas både online och på delad skärm. Även om jag gillar det innehåll som erbjuds är frågan ändå om det räcker, jag kan inte hjälpa att känna att multiplayer inte är den primära anledningen att skaffa Resistance 3, utan det är den underhållande och matiga kampanjen. Vilket sannerligen inte är det sämsta och liknande prioriteringar återfinns ibland annat Half-Life 2 och Bioshock 2.

För även om matchmakingen är blixtsnabb nu när spelet är nytt och det finns gott om motstånd tror jag ändå att Insomniacs värld kommer vara ganska öde sedan giganterna Battlefield 3, Call of Duty: Modern Warfare 3 och Uncharted 3 lanserats. Det finns helt enkelt bättre alternativ. Just multiplayern är en av de saker jag hoppas utvecklas rejält till det oundvikliga Resistance 4 för att göra paketet riktigt komplett.

För i övrigt är Resistance 3 välgjort, inte minst tekniskt. Grafiken är visserligen något ojämn där vissa banor är direkt häpnadsväckande medan andra har kört fast i fyra nyanser av brunt-träsket, men bilduppdateringen är stabil och det känns både buggfritt och polerat. Enda brasklappen är väl det lite fjösiga ljudet och de usla röstskådespelarna som gör vad som hade kunnat vara en gripande historia svår att ta på allvar.

Resistance 3 blir för övrigt första spelet i serien som stödjer både 3D-grafik och Move samt även Sharp Shooter-geväret. Inget av dem tillför dock sådär övermåttans mycket spelmässigt och den som spelar med handkontroll och vanlig HDTV kommer ha fördel i striderna samt få bättre bilduppdatering.

Men allt som allt känns Resistance 3 som ett härligt actionäventyr. Det erbjuds massor av stenhårda strider, en lång kampanj och en välgjord multiplayerdel. Ändå kan jag inte låta att tycka att Insomniac har slarvat lite. Tempot i berättandet är inte det bästa och röstskådespelarna bitvis fruktansvärda. Just kampanjen var det jag gillade bäst i Resistance 2, men här blir det aldrig riktigt lika spännande och intensivt.

Lyckligtvis kompenserar den välgjorda multiplayer-delen upp en del och det är förmodligen också där ni kommer hitta mig de närmsta månaderna. Sittandes med en Auger Rifle, uppgraderad med treskottsfunktion, i famnen på en dimmig bana någonstans i Wales, väntandes på att en gång för alla få sätta den avslutande kulkärven mitt emellan Chimeras fyra otäcka ögon.