Resident Evil Requiem

Jag befinner mig i en mörk korridor i en öde vårdklinik. Endast beväpnad med en tändare och en tom glasflaska smyger jag mig sakta framåt, noga med att inte göra minsta ljud ifrån mig. Någonstans i lokalen lurar ett monster som bara några minuter tidigare tvingade fram mitt första skräckslagna skri sedan mardrömmen började. Det kommer inte att bli mitt sista. Gången svänger till höger och jag stannar upp för att samla mod innan jag långsamt kikar runt hörnet. Hela tiden tycker jag mig förnimma monstrets närvaro. Ett morrande andetag, ett tungt fotsteg eller ett skrammel från någonstans i dunklet. Hälften av gångerna vet jag inte ens om jag faktiskt har hört något eller om det är min egen rädsla som förser mig med en stadig stril av hjärnspöken. Men så plötsligt står hon framför mig. Stor, ful och fullständigt livsfarlig. Jag slungar iväg flaskan i ren desperation, som om en sådan best skulle reagera det minsta på den pyttelilla mängd glassplitter mitt som patetiska försök till självförsvar lyckas framkalla. Sedan lägger jag panikslaget benen på ryggen och rusar tillbaka genom korridoren igen, skrikandes. Det här är Resident Evil Requiem, och jag är hemma.

Varje gång det vankas nytt Resident Evil så infinner sig en speciell typ av förväntan hos undertecknad. Serien har förvisso dragits med sina problem under årens lopp men sedan den sjunde delen skrämde livet ur mig och många andra för nio år sedan så har Capcom levererat en fullständigt fenomenal rad spel som både en och två gånger har varit uppe och nosat på mästerverkstatus, om du frågar mig. Då pratar jag förstås inte bara om uppföljaren Village, utan också om nytolkningarna av Resident Evil 2, 3 och 4 som i hög utsträckning har lyckats släta ett streck över den bittra eftersmaken efter seriens sjätte del. Resident Evil har med andra ord mått väldigt bra under det senaste decenniet, vilket naturligtvis bidrog till att mina förväntningar sköt i höjden när Requiems första trailer visades upp på Summer Game Fest förra året.

Under mitt äventyr i Capcoms nia får jag bekanta mig med två huvudkaraktärer, vars berättelser är kraftigt sammanflätade men vars spelstilar skiljer sig markant från varandra. Den första av dessa är Grace Ashcroft, FBI-analytiker och dotter till journalisten Alyssa Ashcroft från Resident Evil Outbreak till Playstation 2. Efter att ha undersökt en ledtråd, kopplad till hennes mors mystiska död, blir hon kidnappad och finner sig i det hårresande scenariot som jag beskrev i textens inledning. Grace är, åtminstone inledningsvis, en ganska försvarslös individ som i hög grad behöver förlita sig på att smyga och överlista sina fiender, snarare än att tillämpa högljutt våld i onödan. Som ett resultat av detta är hennes segment tungt präglade av skräck och överlevnad. Scenariot som jag beskrev i textens inledning är ett typexempel på detta och om jag inte gjorde det tydligt då så kan jag nu bekräfta att det fungerar oerhört väl.

Att spela som Grace är inte bara direkt skräckinjagande i åtta fall av tio, utan det är också väldigt givande och framförallt roligt. Känslan av utsatthet är konstant närvarande och trots att jag tidigt får tag på ett skjutvapen av mindre modell så är känslan att ond bråd död lurar bakom varje hörn. Med begränsad ammunition och odöda fiender vars vaggande huvuden kräver lite för många kulor för att göra skillnad, känns pistolen allt som oftast mest som en snuttefilt i metall snarare än ett verktyg för överlevnad. Precis som det ska vara.

Till detta hör att vårdkliniken som agerar skådeplats för Requiems första tredjedel har många likheter med Raccoon Citys polisstation, både visuellt och spelmässigt, vilket gör att mentaliteten som präglade Resident Evil 2 är ytterst närvarande här. Du som är bekant med serien har förstås koll på den klassiska bandesignen som i hög grad består av utforskande och backtracking. Dörrar ska låsas upp med nycklar som ska hittas, samtidigt som jag försöker hålla utkik efter den där koden till kassaskåpet som jag passerade för två timmar sedan. Till det kommer förstås alla mordiskt lagda odöda som lurar runt varje krök och försvårar tillvaron markant och jag måste alltid ta ställning till huruvida det är värt besväret att oskadliggöra en fiende eller om jag vinner mer på att ta den långa vägen runt. Rent psykiskt bidrar hela upplägget till en ökad medvetenhet kring mig själv och min omgivning som gör mig fullständigt närvarande i varje given stund, vilket resulterar i en nivå av inlevelse som få spel lyckas frammana idag. Utan att överdriva kan jag säga att det var flera år sedan jag blev så här medryckt av ett spel och om hela Requiem hade fortsatt att bygga vidare på denna typ av gameplay så hade fullpoängaren inte varit långt borta. Men Grace delar utgör bara halva spelet.

Den andra huvudkaraktären, Resident Evil-veteranen Leon Kennedy, är naturligtvis också på plats och gör allt han kan för att rädda Grace från alla tänkbara faror. För den som har spelat nytolkningarna av seriens andra och fjärde del är det förstås helt naturligt att den klassiska actionhjälten återvänder även i Requiem men faktum är att det var så pass länge sedan som 2012 som Leon senast dör upp i en ny titel, vilket gör detta till ett mycket kärt återseende. Där Graces perspektiv i regel var synonymt med skräck och spänning så skiftar Leon fokus och fokuserar genomgående på blytung action. För det mesta är det ett välkommet och roligt inslag att axla rollen som actionhjälte och springa till undsättning för att klacksparka ihjäl allt det motstånd som Grace tvingades genomlida i spelets inledande timmar, även om skiftet i ton tenderar att bryta den sylvassa stämningen något.

För när perspektivet skiftar från Grace till Leon är det som att hela Resident Evil Requiem plötsligt byter genre. Till en början hänger spänningen kvar men ganska snart börjar Leons actionpartier att påminna allt mer om seriens femte och sjätte installationer där finesslöst övervåld får allt större utrymme. Någonstans runt mitten av berättelsen börjar jag fråga mig själv om det ens är samma spel längre, då kusligt stilistiska miljöer och snudd på perfekt stämning har ersatts med brunbeiga kulisser, explosioner och en motorcykeljakt så överdriven att jag inte kunde göra annat än att häpet skratta rakt ut.

Att kontrollera Leon är dock lika roligt som välbekant, för i tredjepersonsläget, som är Leons rekommenderade inställning medan Grace är menad att styras i första person (även om det går att ställa om efter önskemål) känns det precis som att återvända till Resident Evil 4. Herr Kennedy rör sig tungt och ibland lite för långsamt för att riktigt hänga med i svängarna men han kan samtidigt dela ut stryk så det sjunger om det. Kniven, som han bar med sig i Capcoms fyra, är utbytt mot en mindre stridsyxa, som känns snäppet mer relevant för uppgiften även om dess funktion är densamma. Du som uppsklattade Capcoms mer actioninriktade fyra kommer att ha roligt här.

Anledningen till att jag ständigt återkommer till Resident Evil-seriens tidigare installationer är att Requiem i mångt och mycket känns som ett hopkok av flera av seriens föregående titlar. Skräckelementen i första person känns kraftigt influerade av Resident Evil 7 och 8, medan nivådesignen stundom är som hämtad ur Resident Evil 2 och de tyngre actionsegmenten hade lika gärna kunnat utspelas i Resident Evil 5 eller 6, samtidigt som Leon kontrolleras snudd på identiskt med hur det fungerade i Resident Evil 4. En godispåse som bjuder på några av seriens bästa men även svagare delar. Grace och Leons olika perspektiv, som på förhand kändes som en perfekt mix av skräck och action är förvisso en frisk fläkt och ett välkommet inslag av nytänk men någonstans i blandningen uppstår också en känsla av att jag sitter med två pusselbitar som tematiskt inte riktigt passar ihop. Åtminstone inte fullt ut.

Det har genom åren yttrats en del kritik mot att seriens två senaste installationer inte skulle kännas som renodlade Resident Evil-spel, åsikter som jag förvisso förstår även om jag inte håller med fullt ut. I det avseendet tar i alla fall Requiem ett steg tillbaka till vad jag tror att många skulle anse ligga mer i linje med den klassiska formeln och jag tror att du som har saknat seriens tidigare upplägg har mycket att hämta här. Requiem känns nämligen troget seriens rötter samtidigt som det anammar de nyare installationernas fokus på skräck i första person.

På ett narrativt plan lyckas Resident Evil Requiem att leverera en berättelse som både bjuder på en hel del spänning och action, samt en och annan nostalgisk tår då såväl bekanta ansikten som platser besöks av Leon och Grace. Även narrativet har förstås sina toppar och dalar men trots en del märkliga actionpartier så visar Capcom var skåpet ska stå med en story där de båda huvudkaraktärernas olika perspektiv kompletterar varandra väl och mynnar ut i ett resultat som direkt får mig att sukta efter mer.

På ett estetiskt plan präglas Requiem i hög grad av den snudd på perfekta stämning som levereras i spelets inledande tredjedel. Designen på sjukhuset är verkligen lysande och även ljudbilden av ekande fotsteg och avlägsna ruskiga grymtanden är "on point". Delarna som följer är inte alltid fullt så övertygande och även om det finns riktigt snygga segment mot spelets sista timmar så upplever jag Requiems mittenparti som svagt, även grafiskt, där miljöerna hade behövt en extra omgång puts och skuggningen på Leons ansikte känns lite "off" i vissa mellansekvenser. Man har även varit lite slarvig i detaljarbetet när det kommer till att dekorera en del platser, där en och samma tavla till exempel kan dyka upp lite för många gånger i tät följd för att kunna betraktas som helt genomtänkt. Nu är jag petig men jag håller Capcom till en hög standard.

Jag spelade Resident Evil Requiem på en klassisk första generationens Playstation 5 och har egentligen väldigt få saker att klaga på rent tekniskt. Bilduppdateringen håller sig allt som oftast runt 60 fps (såvitt jag kan avgöra) och och även om det ibland dök upp en och annan märklig grafisk bugg så var de få till antalet. Dualsense-kontrollens snudd på magiska vibrationseffekter gör sig också påminda, även om jag personligen hade önskat att de användes lite mer. Jag kan fortfarande stanna upp och beundra hur det ens kan vara möjligt att känna tunnelbanan susa förbi i min handkontroll. Vi lever i en bra tid för spel.

Trots att jag har delat ut en del hård kritik i den här texten så vill jag ändå understryka att jag har haft väldigt roligt med Requiem. Resident Evil som serie har sällan lämnat mig besviken och Requiem fortsätter att hålla flaggan högt. Det är numera sällan som det där riktigt förväntansfulla spelsuget infinner sig mellan sessioner men under den senaste veckan har jag känt det varje dag och nu i efterhand kan jag nästan sörja över det faktum att det lär dröja ett bra tag innan jag får känna det igen. Requiem är inte ett perfekt spel, i vissa fall är det till och med ganska långt ifrån, men när Resident Evil 9 är som bäst, då är det svårt att inte älska det.