Resident Evil Requiem (Switch 2)

Allt börjar i en ödelagd vårdklinik. Mina instruktioner är enkla. Jag måste fly. Någonstans i de nedsläckta korridorerna lurar ett monster, samma best som världen fick bekanta sig med i den allra första trailern till Resident Evil Requiem. Nu smyger vi runt i samma lokaler och innan jag ens sett skymten av min påtvingade rumskompis så ligger dess ruskiga närvaro som en förnimmelse i luften.

Demonstrationen jag fick ta del av varade i en dryg timme och fokuserade på Requiems skräckelement. Grace, alltså karaktären jag fick axla, hade inga möjligheter att försvara sig, utan mitt bästa hopp för överlevnad var att lägga benen på ryggen och hoppas att ett bra gömställe skulle dyka upp längre fram. Här och där hittade jag tomma glasflaskor som kunde användas i desperata försök att distrahera monstret men i regel var vaksam försiktighet ett mycket bättre verktyg för att hålla livhanken. Detta gjordes antingen ur första- eller tredjepersonsperspektiv som jag var fri att växla mellan under timmens gång. Demots skräcktema gjorde det självklart för mig att det var med Grace egna ögon som upplevelsen skulle avnjutas för maximal inlevelse men jag har heller inget att klaga på när det kommer till att spela med kameran över axeln. Möjligen att det inte var lika läskigt, vilket säkert passar somliga bättre.

Själva upplägget var välbekant för mig som spelat ganska många tidigare installationer av Resident Evil-serien och i demot förefaller Requiem vara som en blandning av del 2 och 7. Det är läskigt och utsatt, med en mordisk förföljare i hälarna, samtidigt som det förekommer en massa backtracking där nyckelföremål öppnar upp nya vägar på ställen som jag redan har passerat. Det gör att jag ständigt behöver hålla koll på var jag har varit och vilka föremål jag behöver hålla utkik efter för att kunna avancera i ett tidigare rum.

Jag tenderar att vara ganska långsam när jag tar mig an den här typen av spelupplevelser. Jag vill supa in atmosfären, begrunda detaljerna i omgivningen och ta mig an uppgiften med så mycket inlevelse som möjligt. Därför låg jag snäppet bakom de övriga speltestarna där vi satt sida vid sida den i nedsläckta salen, men allt eftersom tiden gick började jag höra skräckslagna utrop i mörkret när monstret satte klorna i mina stackars kollegor.

Till slut blev det min tur att stå öga mot öga med besten och det ska erkännas att även jag stämde upp i den vettskrämda körsången ett antal gånger innan timmen var över. På förhand uppmanades jag av Capcoms representanter att studera monstrets mönster och utnyttja dess svagheter till min fördel och när jag ganska snabbt listade ut att eländet var påtagligt ljusskyggt så kunde jag dra en lättnadens suck. Tryggheten varade i ungefär tio minuter innan det stod klart att min förföljare inte tyckte om att överlistas och hittade därför ett sätt att dra ut kontakten på de få taklampor som fortfarande var i bruk. Så var balansen återställd igen.

Eftersom presentationen ägde rum hos Nintendo så var det naturligtvis en dockad Switch 2 som satt parkerad framför och på ett tekniskt plan måste jag berömma Capcom för sin insats med Requiem. Demot utspelades förvisso i huvudsak på mörka platser i spelet men rent grafiskt är det inte långt ifrån Playstation 5 och Xbox Series X, åtminstone utifrån det jag fått se utan att ha spelat dessa versioner själv. Bilduppdateringen var dessutom genomgående stabil, vilket bidrog till att inlevelsen förblev intakt och utan onödiga tekniska distraktioner.

På förhand trodde jag knappast att jag skulle kunna bli mer förväntansfull inför premiären av Resident Evil Requiem men den lilla stunden jag fick tillbringa med monstret i den ödelagda kliniken var nog för att höja min personliga hype-mätare ett ytterligare steg. Jag må vara lite partisk, för det är den här typen av spelupplevelser som jag verkligen brinner för, men av det jag fick se av Capcoms nia finns det inga som helst tvivel om att detta kommer att bli bra, även till Switch 2. Troligtvis till och med riktigt bra. Den 27 februari vet vi säkert.