Replay: Marie spelar Resident Evil 2: Remake igen

Fyra år har gått sedan jag satt där och darrade med hjärtat i halsgropen medans jag förde Leon S. Kennedy genom de mörka bloddränkta korridorerna i Raccoon Citys polishus på jakt efter en väg ut ur den zombieinfekterade småstaden. Precis som då slår mitt hjärta hårt så jag känner varje slag i bröstet nu när jag springer över det knarrande golvet med Mr. X efter mig. Hans ljudliga fotsteg stampar som en elefantflock efter mig så jag behöver aldrig vända mig om för att se om jag lyckats skaka av mig honom, för jag vet att han är där. Trots att åren gått kryssar jag vant igenom korridorerna på väg emot ett lugnt sparrum där jag kan gömma mig en stund och hämta andan. Jag känner till polishuset nästan lika bra som mitt egna hus vid det här laget, jag vet detta för att vetskap är lika med överlevnad i detta spel.

När jag spelade spelet första gången hade jag en slags hybris i kroppen, spelet jag älskade mer än allt annat hade ju blivit en remake och den 21 år gamla odaterade fula grafiken var som bortblåst. Borta var även den styltiga styrningen och de förhatliga bläckpatronerna som man sparade med i originalspelet och som alltid lös med sin frånvaro när man mest behövde dom. De underbara hjärnpusslen var kvar och jag fick låta de små grå jobba på högtryck på kvällarna genom att skruva på statyer och trycka på tangenter. Jag förundras än idag att samma spänning infaller varje gång jag hanterar handkontrollen. Borde inte spelet vid det här laget ha förlorat just spänning och läskighet nu när jag näst intill vet vad som ska hända och när det kommer hända? Men nej, jag hoppar fortfarande högt när en Licker för första gången visar sitt fula tryne och tunga för mig, dinglande från taket där jag mycket väl visste att han skulle vara. Samma sak med Mr. X som jag vet hur jag ska hantera. Några skott i benet saktar ner jättefarbrorn i blottarrock så man kan komma undan, men nej han får fortfarande min puls att jobba på högtryck. Och inte bara det, han får mig att agera lika idiotiskt som jag gör vid varje bossfight, att bara springa runt som en yr höna på måfå utan varken mening eller mål.

Jag rusar liksom helt förblindad mot närmaste sparrum och sen står jag i dörröppningen och kikar ut som den räddhare jag är. Ibland när ingen ser mig springer jag ut ur mitt lugna rum när jag hör honom i närheten så han ska se mig och sen rusar jag som en blådåre in i rummet igen med tvåmetermannen hack i häl. När han sedan går två steg bort sticker jag ut nyllet igen retsam som jag är för att snabbt och fegt springa tillbaka till tryggheten när han vänder sig om ännu en gång. Jag borde ha vuxit i från min rädsla vid det här laget kan man tycka, men nej Capcom har tydligen luskat ut var min Akilles häl sitter. Man skruvar ner ljusstyrkan på TV:n så är jag helt körd. Hade de gjort samma sak med Spyro the Dragon hade jag väl tyckt det var otäckt också antagligen, men vad vet jag. Första gången jag spelade det 2019 var det som att någon gett mig en ny skinande efterlängtad leksak. Jag kunde inte se några fel för jag var bara så löjligt tacksam att Capcom på något sätt hört mina böner om att ge mig ett nytt Resident Evil 2. Jag var bara så sjukt nöjd med livet när jag traskade runt som Leon och Claire att spelutvecklaren mycket väl kunde polerat en bajskorv och strött glitter över den, jag hade antagligen helt missat det med mina rosa solglasögon.

Jag var som en svältande som bara var glad att någon slängde till mig en brödkant. Så spelet var en klar och lysande 9:a för mig och inget kunde få mig att ändra mig. Idag när jag spelar om det är de rosa solglasögonen borttagna och jag kan se spelet för vad det verkligen är. Och det är en klar och skinande 9:a fortfarande. Inget har ändrats överhuvudtaget och spelet har åldrats som jag, vackert och rynkfritt. Än idag är det ett av de bästa spelen jag spelat och det har fått mig att sitta som klistrad längst ut på stolen genom hela spelet. Och att spela det nu direkt efter jag precis tagit mig igenom Resident Evil 4 Remake gör att jag ännu mer märker storheten i spelet och ser vad jag saknade i den fjärde remaken.

Och det är just skräcken. Skräcken som upplevs med alla mina sinnen. Att veta att något ska komma men inte se det. Att höra en fiende, någon du vet kommer slita dig i bitar men inte ha en aning om var han befinner sig och när han kommer dyka upp. Allt du har är stönanden i mörkret. Blod som dryper på väggarna. Hasande steg. Någonstans i huset smälls en dörr igen och tunga fotsteg går med bestämda sökande steg. Det obestämda blandas med det direkta. Som en ruta som krossas när en fiende avbryter ditt lugna örtsamlande genom sin oväntade entré med tänder och klor. En gångbro som ger vika och får dig att falla hejdlöst ner till en muterande best. Eller när en gigantisk krokodil i avloppsystemet får dig att vada för ditt liv. Det är detta som gör Resident Evil 2 så utstickande från andra mer enbart actionladdade spel. Det är en känsla i kroppen, en snabb hjärtrytm och en bubblande mage. En känsla att du inte är säker någonstans. Men samtidigt en story som gör att du inte vill lägga ner handkontrollen, du vill se vad som händer runt kröken så trots att du sitter med en nervös ryckning under ögat så spelar du vidare trots att dina tarmar skriker att du borde stänga av innan det händer en olycka.

Hur mycket jag än älskar den senaste delen av Resident Evil 4 Remake så saknas just denna skräck och den kommer aldrig upp i samma grad som Resident Evil 2 Remake när det kommer till känsla och spänning. Visst, jag kände mig jagad genom hela spelet men det är trots allt skillnad på att bli jagad av en hudlös varelse med en meter tunga och en kvinna som påminner om Majvor från ålderdomshemmet i sin lätt blommiga sjal på huvudet och en skalkniv i handen som hon stulit från serveringsköket. Det blir liksom inte kolasås de lux av henne. Trots att hon bär erotikdödare och gastar fula ord på spanska åt mig så jag ångrar att jag hoppade av min spanskakurs i årskurs nio. Och jag mäter mina upplevelser i skräckspel just i kolasås och Resident Evil 2 Remake slår de mesta. Det blir fem av fem möjliga kolasåser på detta och fyran får bara tre kolasåser. Rätt ska vara rätt liksom. För det går inte att komma ifrån att trots att fyra år gått levererar Resident Evil 2 Remake fortfarande ett sjukt atmosfäriskt och spännande äventyr i Raccoon City som är lika effektivt som en tarmsköljning. Ska man bara spela ett skräckspel innan man dör så är det ta mig fasen detta.