Svenska
Gamereactor
recensioner
Redfall

Redfall

Måns har besökt Redfall för att ta reda på om det är något bett i Arkanes nya hypade titel...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ända sedan Redfall visades upp för allra första gången så har det spekulerats vilt i huruvida Arkane Austins nya äventyr kommer att vara där uppe tillsammans med Dishonored och Prey, innovativt, rafflande och nyskapande eller om det snarare sällar sig till den snabbt växande floran av generiska halvfärdiga open-world-lir med fokus på live service, mikrotransaktioner och en karta till brädden fylld med meningslösa side quests. Minsta möjliga ansträngning med största möjliga omsättning. Det kan låta cyniskt, bittert och uppgivet men tidigt släppt gameplay skvallrade om det. Det är trots allt också så marknaden ser ut i dag och just därför är det alltid med just de ingångsvärdena jag går in när jag skall recensera ett nytt spel i AAA-kategorin. Efter att ha spelat Redfall så kan jag nu konstatera att det landar någonstans mittemellan.

Redfall
Layla kunde ståta med de mest intressanta superkrafterna så hon fick följa med till Redfall för obligatorisk vampyrslakt.

Det lilla samhället Redfall, en gång i tiden en idyllisk kuststad ligger i spillror. Bilar som var på väg någonstans står nu övergivna i varje gathörn, vissa med lyset fortfarande på andra syns knappt i den svarta natten, fälten gapar tomma och hus som en gång i tiden varit fulla av liv står nu kvar som sorgliga monument över vad som en gång var en blomstrande civilisation. Kolgrillar, kanoter och cyklar ligger huller om buller i överväxta trädgårdar som dystra minnen av en tid där människor samlades för att umgås efter jobbet. Arbetsplatser som nu hastigt tömts på både överbetalda mellanchefer och underbetald arbetskraft, och uppenbarligen också på blod skall det visa sig. Inte ens den gamla fyren uppe på berget blinkar längre för att signalera fara. Inte för att det längre finns några fartyg att varna för lömska klippor då havet sedan länge är lika livlöst som byn det omger. Det har frusit fast i en bisarr svallvåg som omger den båt där jag startar mitt äventyr i egenskap av Layla Ellison.

Redfall
Vlad ville bli kremerad och vem är väl jag att neka honom det. Men först skall jag gräva lite i kvarlevorna efter grannlåt. Det är trots allt överlevnad som står på agendan..
Detta är en annons:

Det finns fyra olika spelbara karaktärer att välja mellan, alla med sina respektive styrkor och svagheter men jag valde som sagt Layla som min protagonist. En kaxig student inom biomedicin med telekinetiska krafter och i mitt tycke med de mest intressanta och användbara förmågorna. En sköld som skyddar mig mot attacker men som också skadar mina fiender när den upplöses, en hiss som kastar mig upp i luften och låter mig nå platser jag normalt inte skulle kunna nå utan att behöva springa runt och leta alternativa vägar, perfekt för att snabbt och lätt kunna fly undan ett bakhåll eller hoppa upp på ett hustak för att hitta den där perfekta platsen att prickskjuta från. Sist men inte minst kan jag kalla in mitt ex Jason som numera är vampyr och inte har några som helst problem med att skapa stora problem för mina motståndare när jag omringas av diverse djävulskap. Men varje karaktär har sin egen spelstil, där vissa passar utmärkt för den ensamma krigaren medan andra är skräddarsydda för att använda i co-op. Vill du smyga dig igenom fiendehorder eller gå in guns blazing? Valet är ditt.

Mitt första uppdrag blir att infiltrera en brandstation för att bygga upp det högkvarter, som sedan under första halvan av min speltid kommer att fungera som navet i spelvärlden, en fristad dit jag ständigt kan gå för att fylla på ammunition, köpa utrustning och välja och vraka mellan de olika uppdrag som erbjuds runt om i Redfall. Det är ett klassiskt upplägg som vi sett i oändligt många spel genom åren, där väl Ubisoft får räknas som fanbärare men till skillnad från den studion så har Arkane insett att lagom är bäst och jag kan därmed öppna kartan utan att få utmattningssyndrom på kuppen. Inte ens i late game är min atlas nedlusad med utropstecken, pilar och diverse andra ikoner, vilket lockade mig till utforskning av Redfalls olika vitt skilda områden och för egen del är det ju precis det jag vill att en öppen spelvärld skall göra. Jag vill inte ha en spelvärld där vägen redan är utstakad för mig utan jag vill veta det grundläggande och sedan själv upptäcka resten och det finns mycket att se i Redfall. Här hittar jag allt från biografer till fiskebåtar, små pittoreska butiker och stora herrgårdar och det är lätt att föreställa sig hur vackert det här lilla samhället var en gång i tiden. Nu är vi visserligen inte i Maine men det är mycket här som påminner om en Stephen King-roman. En New England-doftande idyll, ett Salems Lot där livet går sin gilla gång och där det mest spännande som hänt är att en katt fastnat i ett träd innan ondskan rullar in med full styrka och lägger staden i mörker.

Redfall
Börje hade för evigt fastnat på skethuset. Det var nu min plikt att befria honom från sitt lidande.

När jag anländer till Redfall har staden nämligen tagits över av vampygudar och de människor som överlevde är numera samtliga medlemmar i en synnerligen dedikerad militär sekt som gör allt för sina blodsugande idoler. De utgör lejonparten av fiender och det är i sig ett problem. Att skjuta ner soldater i Redfall är nämligen som att skjuta ner soldater i vilken annan förstapersonsskjutare som helst. Dessutom med en undermålig AI som inte sällan får trupperna att springa runt som yra höns vid minsta lilla ljud. Addera till det en icke insignifikativ mängd buggar som kan driva de mest entusiastiska av soldater att bokstavligen gå in i väggen och stanna där tills jag plockar av dem som vore de flugor på en vägg. Men då och då frekventeras spelvärlden också av vampyrer, illa vore det annars i ett spel som marknadsförts med ett tydligt blodsugartema och då kittlar det genast lite mer i mellangärdet. Dessa tillför nämligen en helt annan nivå av utmaning och i synnerhet de mer högburna varianterna. De som kan förblinda, suga blodet ur dig på distans och kort och gott göra livet surt för en oförberedd hjälte på väldigt kort tid om de färdas i flock, vilket de ofta gör och framför allt i de nästen som då och då dyker upp på kartan. Parallella dimensioner som huserar en varierande fiendeflora och i slutet av tunneln, ett stort bultande blodrött hjärta som är mitt att krossa. De går heller inte att döda med enbart kulor utan måste traditionsenligt pålas till döds, alternativt förstenas med hjälp av UV-ljus för att sedan krossas i tusen bitar.

Detta är en annons:

Vampyrer är också vägen fram till progression. Ofta måste en specifik niding tas av daga innan nästa uppenbarar sig men även om de är betydligt mer stryktåliga än den generiska militärjuntan så är det i regel inga större problem att plocka ner dem på jorden igen. Tack vare, eller på grund av, hur man nu väljer att se på saken den enorma mängd loot man plockar upp längs resans gång så sitter man sällan med skägget i brevlådan när det väl hettar till. Inte nog med att de fyra karaktärerna redan är utrustade med kraftfulla förmågor redan från start så dröjer det inte länge innan man sitter där med ett episkt vapen som gör processen kort med även den starkaste av vampyrer. Jag spelade på normal svårighetsgrad men om jag någon gång kommer att ge mig på en omspelning så kommer jag att sparka upp nivån ett snäpp eller två för Redfall är helt enkelt alldeles för lätt. När jag dessutom väljer att spela i multiplayerläge så blir det nästan skrattretande enkelt då svårighetsgraden inte skalar upp tillräckligt mycket för att balansera det faktum att vi trots att nu är fler och dessutom med olika färdigheter som kan användas i kombination för att ta en chanslös fiende av daga. Bandesignen med många trånga områden är inte heller alltid optimal för flera spelare och med det faktum att bara jag som host fick ta del av framstegen gjorde att det blev tydligt för mig åtminstone att det är ett singleplayer där samarbete är möjligt snarare än ett spel skapat runt co-op. Något som också har kommunicerats inför recension där rådet löd, börja med att spela solo och prova därefter co-op.

Redfall
Med Horny Henry i högsta hugg var ingen utmaning för stor.

Genom att samla på mig erfarenhet kan jag uppgradera min karaktär och det är inga överraskningar här. Ett färdighetsträd bland många andra som skall fyllas med hjälp av insamlade poäng. Jag kan välja mellan att lägga dem på mina specialegenskaper eller på traditionella attribut som hälsa och större magasin. Genom att döda vissa vampyrer och förstöra deras nästen får jag också tillgång till deras blod som jag sedan kan utrusta mig med och därmed åtnjuta en del av deras styrkor. Tre vapen kan jag bära samtidigt och här finns det allt från enkla revolvrar till massiva handkanoner utrustade med träpålar. Överlag är det hyfsat tryck i grejerna och tyngden finns där definitivt när jag avfyrar en skottsalva även om Arkane inte på långa vägar kan mäta sig med de bästa i branschen på just det området. Jämfört med studions tidigare alster så är det dock en klar förbättring. Däremot kan jag tycka att skillnaden mellan de olika vapenmodellerna är väl liten och det finns därmed få incitament att experimentera med den enorma arsenal jag snabbt sitter på. I synnerhet då de inte går att uppgradera på något sätt. Det är slit och släng-vapen.

Tack och lov kan jag i alla fall demontera de vapen som ständigt fyller mitt inventory för i stället erhålla monetära medel som jag sedan kan använda till att köpa på mig stora mängder dyrkar och kodknäckare, något jag aldrig vill stå utan då det finns mängder av kassaskåp och bilar som är både larmade och låsta och det är här de bästa prylarna finns så om du är sugen på att testa Redfall, se till att lagret alltid är fullt. Visst är det en återkommande utgift men pengar är inga som helst problem i denna postapokalyptiska värld. Överallt ligger det saker att plocka upp som genererar kosing och låt dig inte luras av den till synes modesta tingesten som i normala fall inte borde inbringa några större summor. I Redfall är ett sexpack toapapper mer värt än en guldklocka. Men som det gamla uttrycket lyder, inget gott som inte för något ont med sig. Att manuellt hoarda allt som kommer i min väg är ett jobb i sig och det blir snabbt tröttsamt att rota genom ryggsäckar och bagageluckor för en kondom och en gasbinda. Eller ännu värre, att på språng försöka fiska upp en första hjälpen-låda som potentiellt kan rädda livet på mig samtidigt som jag har en blodtörstig best flåsande i nackhåret. Här hade jag gärna sett en smidigare lösning som samlar in allt med en knapptryckning men det är en petitess i sammanhanget.

Redfall
Tre ord som till punkt och pricka beskriver min genomspelning av Redfall.

Till syvene och sist är det atmosfären i Redfall som är showens allra största stjärna. Jag har redan beskrivit det lilla natursköna samhället som en gång i tiden blomstrade men som nu är svept i mörker. Det gör att det är precis så där kusligt och rysligt som man önskar av en plats som har tagits över av övernaturliga väsen och att till fots upptäcka varje skrymsle och vrå av denna hemsökta bygd med alla sina mysterier och en lika spännande som morbid story är en ynnest. Ljudbilden matchar stämningen med spöklika röster och musikstycken som får nackhåren att resa sig när jag utforskar hus fyllda med hemskheter och hade Arkane också lagt manken till och slipat lite på grafiken så att det inte stundtals såg ut som en produktion från sent 2000-tal och kickat upp prestandan som ibland föll till pinsamt låga nivåer så hade upplevelsen garanterat blivit ännu bättre. Nu är grafik inte allt och vissa beslut är säkert rena designval men nog kan man kräva mer än så här i next-gen-tider. Framför allt är det karaktärssidan som sticker ut. Maken till platta figurer var det faktiskt länge sedan jag såg. Men även detaljer i miljön, som de texturlösa vatteneffekterna fick mig att fundera lite över mina val här i livet. När det kommer till karaktärsutveckling så finns det också en hel del att önska. Jag fick inte veta särskilt mycket om varken Layla eller de NPC:er som härbärgerar brandstationen, vilket förvånar något med tanke på att det brukar vara något av Arkanes adelsmärke. Nu känns det ibland som om att en bot har skrivit den torftiga dialogen, vilket förstås också kan vara med sanningen helt överensstämmande i dessa ChatGPT-tider.

Nu är dock Redfall så pass roligt att spela att jag inte tänker nämnvärt på det efter ett antal timmar, då sitter jag som fastklistrad och glömmer både tid och rum och förutom matpaus och en och annan infernalisk grafikbugg som ställde till det så körde jag igenom hela äventyret på en långhelg. Men det är förstås ett faktum värt att belysa så att man inte förväntar sig att mötas av en hejdundrande grafikfest och ett veritabelt prestandamonster när man glad i hågen loggar in för att ta sina första stapplande steg i Redfall. När eftertexterna slutligen rullar är jag både överlycklig och djupt besviken. Det har varit sol och ösregn på samma gång. Varannan vin och varannan vatten. Jag är djupt besviken över att det i grund och botten bara var ännu en looter shooter. Samtidigt är jag överlycklig över det faktum att jag stormtrivdes i Redfall och inte kunde vänta på att se vart nästa uppdrag skulle ta mig och att få reda på mer om vad som egentligen hände i Redfall den där ödesdigra natten.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Grym atmosfär, fiendevariationen är stor, engagerande story, välkomnar utforskning, välbalanserat gameplay med gott om val för olika spelstilar.
-
Undermålig fiende-AI, buggar, ojämn grafik. vissa prestandaproblem, svag karaktärsutveckling.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

RedfallScore

Redfall

RECENSION. Skrivet av Måns Lindman

Måns har besökt Redfall för att ta reda på om det är något bett i Arkanes nya hypade titel...



Loading next content