Redax Ritar: Super Mario

André Wigert om sin Mario:
Jag är nöjd nöjd med näsan. En väl avvägd, något oval, cirkelliknande snok som utgör själva klimaxet i bilden. Den tar all uppmärksamhet direkt och hindrar som tur är ögat från att vandra vidare till den 150 kilo starka rallarkagge som världens mest ikoniska spelhjälte tydligen har lagt på sig. Minimala händer, för lite papper för att få plats med fötter... Men näsan är åtminstone perfekt.

Jonas Mäki om sin Mario:
En klasskamrat som fick NES innan mig pratade varje dag om den där Mario och ritade av hans plyte. Jag blev nyfiken och kopierade kopian till något som bara om man kisar i motljus kan tolkas som Mario. Än idag är teckning något jag absolut inte behärskar, och utöver kopian på ett lågstadiebarns Mario-kopia, kan jag hjälpligt rita en Ninja Turtle och en helikopter.

Henric Pettersson om sin Mario:
Om jag misstagit Marios kropp för Warios smällfeta överdel, undrar kanske du? Naturligtvis inte, svarar jag. Målningen är gjord lite underifrån Mario vilket får hans kropp att se större ut än vad den faktiskt är. Men det är väl en del av konsten, tänker jag. Att få nya perspektiv, alltså. Och jag är nöjd med min konst. Så nöjd att jag förväntar mig ett samtal från Lars Lerin inom den närmsta tiden. Jag kallar mitt konstverk för "Den skräckinjagande italienaren".

Marcus Persson om sin Mario:
Mario, allas vår mest älskade av svampknaprande rörmokare som var en livsviktig del av mången barndom. Min inkluderad. Vardagseskapism i formen av en överdrivet jovial gubbstrutt och ett bryt från det svenska socialistiska mörkret på 80-talet. Här på bild strålande återgiven av Macko Picasso och värdig att pryda det sixtinska kapellet i all sin skönhet och prakt. Den gamla bultgubben må ha (i mina ögon) tappat sin lyster på äldre dar, men i mitt hjärta pulserar ännu kärleken för hur han en gång var. Med sin överväxta dinosaurie, presenterad i två dimensioner med blips och blops genererade av ett Nintendo S-SMP. Det var fina tider det.

Olof Westerberg om sin Mario:
Varje gång jag ritar är det som att jag drabbas av visuell afasi. Jag kan se bilden framför mig, jag visualiserar den på pappret, jag beskriver formerna och linjerna i uttrycksfulla ordalag. Jag är ju fullt medveten om hur Mario ser ut, det är en rätt enkel design. Det ska väl dom allra flesta klara av. Till och med jag. Sen för jag pennan till pappret och blir så förskräckt över avbilden - och skillnaden mot det grandiost överdådiga resultat som jag föreställt mig - att det inte förvånar mig om det ligger en stämningsansökan i posten snart.

Joakim Sjögren om sin Mario:
Inför den här uppgiften gick jag in med inställningen att inte vara sämre än Mäki. Vad som helst, men inte sämre än Jonas. Resultatet visar att det var en dålig mentalitet att satsa på. För när man inte går för att vinna utan är mer rädd för att förlora tittar osäkerheten fram och gör det svårt att prestera. Min teckning av allas vår älskade rörmokare visar upp den rädslan i sin renaste form. För vad som skulle blivit ett porträtt av en kämpande spelhjälte utvecklades snabbt till en avbild av en kokainmissbrukande italienare som precis blivit påkommen med att ha haft ihjäl sin bror Luigi för att komma över några extra flugsvampar. Blicken är livlös, kroppen ser ut som en uppsvälld Kirby och broccolibuketterna till händer säger mer "skjut mig, jag är en fara för samhället" framför "Jag är ofarlig, jag ger upp". Det enda jag hoppas på nu är att det gick ännu sämre för Mäki.

André Lamartine om sin Mario:
Det fick bli en snabb skiss av den svampberoende italienaren under den stressiga lunchrasten och blev hyfsat nöjd med resultatet, även om kontorspennorna inte är de bästa konstnärliga verktygen. Tror dock inte att Mario har haft en sådan fräsig porr-krull tidigare, här hade jag den sjaskige Super Mario Bros. Super Show-gubben i åtanke. Jag har ett tydligare minne av Marios frissa nu så här i efterhand, men samtidigt ser ju den plufsige rörmokaren stilig ut i flottiga lockar.

Patrik Severin om sin Mario:
Detta är alltså mitt försök att rita Mario som en rörmokare i ett badrum, även om jag inte tror att det syns. Jag är inte nöjd, till skillnad från Olof och Adam.

Marie Liljegren om sin Mario:
När uppgiften att måla Mario från bara minnet dök upp tänkte jag att det skulle bli en lätt match, jag har ju trots allt haft en het affär med den gamle rörmokaren sen tidigt 80-tal, han och jag känner ju varandra utan och innan. Dock hann knappt pennan nudda vid pappret innan min hjärna började spela spratt med mig. Har min käre Italienare hår? Och i sådana fall i vilken färg?? Plötsligt är allt jag minns en röd förbaskad keps och en fet pornstasch och jag känner mig allt annat än lyckad. Stackars Mario såg plötsligt allt annat ut än en välgödd Italienare, för när jag nu tittar på hans plyte är allt jag ser Leffe-Blöjraggare i sin truckerkeps med tillhörande snorbroms. Jag valde då att stoppa ner honom i ett grönt rör som känns klassiskt för Super Mario och då tänkte jag att nu kan ju ingen annan ta miste på Mario och Leffe-blöjraggare, men tänk så fel man kan ha. Fick precis ett meddelande från min käre chefredaktör Petter som undrar varför min Mario har en grön tröja på sig. Tack Petter, du har nu krossat mina konstnärsdrömmar. Lägger mig i fosterställning ett tag och hoppas min kränkthet lägger sig tills imorgon.

Johan Vahlström om sin Mario:
När jag fick det här uppdraget fick jag jobbiga flashbacks till högstadiet. Där jag var helt kass på att rita och darrade av skräck inför varje bildlektion. Är det en egenskap som jag inte har lyckats få så är det att rita. Mario är ju som tur är ganska lätt att komma ihåg utseendet på, så det gick väl helt okej. Jag har inte ens några färger hemma så det fick funka med blyerts. Kanske är lika bra det, för då kunde jag använda suddet så mycket som jag ville. Och tro mig, suddgummit användes flitigt. Det krävdes en jäkla massa korrigeringar. Och här är slutresultatet, mannen med mustaschen, som inte heter Tom Selleck

Adam Holmberg om sin Mario:
Jag är nöjd. Blev fint.

Petter Hegevall:
Det är mest troligt lite fusk, detta. För jag har ritat så pass många Mario-huvuden ur minnet till sonen Frank (som han sedan färglaggt) det senaste året att jag har tappat räkningen. Trots detta ser det ju faktiskt ut som om min Mario är 61 år gammal och påtänd. Men ja, så kan det såklart gå. Min ser i alla fall inte ut som ett regelrätt ultramiffo, som Olofs. Hahaha...

Visa oss gärna hur din Mario ser ut, ritad direkt ur minnet på första försoket.