Red Faction: Guerrilla

I want to be your sledgehammer
why don't you call my name
you'd better call the sledgehammer
put your mind at rest
I'm going to be - the sledgehammer
this can be my testimony
I'm your sledgehammer
let there be no doubt about it

Om Peter Gabriels slagdänga var den första kärleksförklaringen till den gamla hederliga släggan så är Red Faction: Guerrilla den andra. Ge mig en sjysst slägga och jag ska slå världen med häpnad, liksom.

Alec Mason, en tystlåten karl med horribel klädsmak, anländer till Mars. Det är samma röda sand och karga klimat som vi minns från Total Recall och för all del det första spelet, men nu har planeten påbörjat sin terraformering och det går att färdas fritt utomhus utan att frysa ihjäl eller kvävas. Det är förstås fortfarande mestadels röda klippor men att inte dö i vacuum är en klar förbättring.

Tyvärr är inte allt frid och fröjd i paradiset. Earth Defense Force, som räddade de stackars arbetarna från det grymma Ultor-företaget, har gått över till fascism på heltid och femtio år efter det första spelet är det dags för ett hederligt arbetaruppror igen.

Men Alec vill inte vara med om nåt sånt. Han är en gruvtekniker, med specialisering på demolering, och vill bara tjäna lite grymma Mars-stålar innan han drar hem igen (ungefär som när svenskar åker till Norge för att rensa lax). Tyvärr visar sig hans bror Dan vara insyltad i motståndsrörelsen och inom kort blir han fångad och dödad. Alec, som hellre är röd än död, slår tillbaka. Tärningen, eller snarare släggan, är kastad.

Ska man hårddra det hela så är Red Faction ett Grand Theft Auto i rymden. Grundupplägget är detsamma, med uppdragsgivare utspridda över kartan och ett tämligen fritt tillvägagångssätt. Alla uppdrag ger antingen pengar, höjer befolkningens moral, sänker EDF:s kontroll över området, eller en kombination av dessa. Ett klassiskt sandlådespel alltså, även om sanden råkar vara röd.

Det som gör Red Faction så spektakulärt och, i mina ögon, bättre än alla konkurrenterna inklusive Rockstars gangsterepos, är Geo-Mod 2.0. Volitions alldeles egna spelmotor har en enda funktion som gör den till den allra mest intressanta motorn den här generationen: fullständig och total förstörelse. Allt förutom själva terrängen kan krossas, smulas sönder och spridas ut, vilket bokstavligen öppnar nya möjligheter. Inträngd i ett hörn? Fram med släggan och ner med väggen bara! Jobbig fiende i ett torn? Fram med sprängladdningarna och ner med tornet bara!

Det blir svårt att gå tillbaka till andra, klenare spel efter det här. Varje gång nån liten maffiaboss vill ha någon dödad så kommer jag att fråga mig: varför kan jag inte bara flyga jetpack upp på ett berg bredvid och sen bombardera hela skyskrapan med raketer tills hela rasket faller ihop med mitt mål inuti? Som jag kan i Red Faction? När jag kör en medelstor gruvtruck genom Liberty Citys gator och precis missar korsningen och kör fast i en vägg eller en gångbro, varför kan jag inte krossa mig genom? Som jag kan i Red Faction?

Från början handlar det mest om att placera ut C4 (i framtida tappning) i små baracker gjorda av glasfiber och plast, men när jag börjar komma upp till villaområdena i Oasis eller det administrativa centret i Eos handlar det snarare om treplansvillor eller oerhört sprängvänliga kontorsbyggnader i stål och glas. Det är farligt beroendeframkallande att rasera saker och inte sällan ignorerar jag soldaterna som står och skjuter mig i ryggen medan jag frenetiskt letar efter en bärande balk att slägga sönder.

Uppdragen i sig är hyfsat varierade, men det är tillvägagångssätten som kan bli så spektakulärt annorlunda varje gång. Utifrån de vapen du har valt att utveckla är det bara att välja fritt och planera sin framfart, beroende på om någon ska dödas eller om någon ska räddas, om du måste ta dig undan helskinnad eller om det är ett kamikazeuppdrag.

En annan sak som är närmast ofattbar är hur spelet lyckas hålla koll på allt du har gjort. Vart du än åker på spelets rejäla karta står ruinerna kvar som du lämnade dem. Hur det fungerar har jag ingen aning om, men maffigt är det.

Hur storslaget enspelarläget ändå är, så är det faktiskt bara ett omständligt träningsläge för spelets höjdpunkt: online! Efter att ha harvat igenom en rad mer eller mindre påklistrade onlinelägen i tredjepersonsskjutare på sistone (Ghostbusters, Bionic Commando, Transformers) så väntade jag mig ungefär samma i Red Faction. Icke!

Spelet bjuder på en rad olika spellägen som allihop är underhållande, mycket tack vare att precis samma förstörelse finns med här också. Även om det inte är själva poängen med alla lägen så kan lite oväntad ommöblering helt ändra förutsättningarna. Vid ett tillfälle tyckte jag till exempel att vi hade en riktigt sjysst försvarsställning i huset runt vår flagga - tills ett par välriktade sprängladdningar välte hela huset och förvandlade vår viktigaste plats till ett svårnavigerat skrotupplag.

Förutom Anarchy och Team Anarchy, som är spelets svar på vanlig dödsmatch, och vanlig Capture the Flag, finns också Damage Control som motsvarar klassiska zoner, fast där man måste riva och reparera kontrollpunkterna för att ta över dem. Demolition ger en spelare på varje lag utökad förstörelsekraft och man skaffar poäng genom att ha sönder så mycket som möjligt. Siege, slutligen, går ut på att anfalla eller försvara olika byggnader med alla tillgängliga medel.

Med de vapen som finns i huvudläget är det upplagt för grymma strider, men Volition har tänkt till lite extra och kompletterat det jetpack man får i ensamläget med en hel trave andra, var och en med egna egenheter. Det blir lite som att skifta klass i Team Fortress, med den skillnaden att man kan göra det när som helst när man hittar en trave ryggsäckar.

Återigen är nyckelordet valfrihet. Jag stötte till exempel på ett väl samspelt lag som allihop satsade på Fleetfoot, en ryggsäck som gör dig extremt snabb under kortare perioder. Med den och bara släggan krossade de oss. Tills jag drog fram min jetpack och svävade iväg, pepprandes de försvarslösa släggmännen. En annan höjdare är Vision som låter sig se motståndarna genom väggar, mycket användbart. Och så förstås Rhino, som låter dig springa rakt genom precis allt.

Komplettera det med ett väl fungerande matchmaking-system (jag har aldrig behövt vänta mer än en minut på att komma igång med en match), ohyggligt detaljerad statistik och en rad upplåsningsbara statusprylar som skiljer männen från... de mer erfarna männen, så har du ett flerspelarläge som väl mäter sig med genrens giganter som Call of Duty: Modern Warfare och Halo 3.

Är det allt? Nej, självfallet inte. Som extra bonus finns spelläget Wrecking Crew, som ger fyra spelare på samma konsol (i tur och ordning, inte samtidigt) möjlighet att tävla i förstörelse. Att det har samma namn som NES-spelet är nog inte en tillfällighet, för när man kutar runt med släggan i högsta hugg får man klara vibbar av det gamla spelet. Även om det förstås inte är lika matigt som onlinelägena (och faktiskt inte går att spela online) är det ett skönt tidsfördriv och ett trevligt inslag när få spel bjuder på flerspelarlägen på samma konsol längre.

Det märks att Red Faction: Guerrilla har varit under utveckling i flera år. Trots all storskalig förödelse är det oväntat få buggar och spelet saknar helt laddningstider medan man reser runt. Hela spelet känns oerhört påkostat och polerat.

Visst, grafiken är inte den bästa (vad gäller modellering och sånt tjafs, fysiken är som sagt otrolig) och handlingen hade man i praktiken lika gärna kunnat hoppa över. Men det gör inget. Red Faction är spelglädje i sin renaste form. När det som är som mest kaotiskt har man också som roligast och skulle man då bli överkörd av en tank eller bli krossad av ett kollapsande hus så må det vara hänt.