Stjärthakornas stjärthaka, självaste Stålmannen, står där framför mig och liksom bara tigger om det. Efter otaliga närmst obegripligt usla spel, pinsamma filmer och fåniga serieäventyr har jag drömt om att få ge kalsippkungen med den röda manteln den omgång han så väl förtjänar. Och tack vare Mortal Kombat-gänget Netherrealm Studios nya fightingspel Injustice: Gods Among Us så får jag äntligen chansen.
Här har man nämligen trängt ihop alla DC Comics mer kända figurer såsom Batman och nämnda Stålmannen med mindre namnkunniga förmågor som Ares och Hawkgirl. Sedan har man återskapat kända platser från DC Comics-universumet och låtit alla dessa superstrykpåsar gå lös på varandra. Själva spelbarheten påminner redan från första stund om Mortal Kombat, och det är naturligtvis både på gott och ont.
Redan när jag spelar genom träningsläget för att göra combos reagerar jag på hur statiskt detta fungerar. Att volta runt, dela ut käftsmällar, göra uppercuts som får motståndarna att lätta från marken och leverera spektakulära superattacker känns mer som att ringa långa utlandsnummer med nummerskivetelefon än att faktiskt göra dem själv. Någon riktig timing krävs liksom inte och det är bara att hamra på så blir det rätt.
Jag vet att många älskade Mortal Kombat, men speciellt djupt var det sannerligen inte, med tanke på alltför generös buffring av combos, långa counter-tider och usel kast-timing. Men likt förbaskat var det som vanligt kul att slita varandra i stycken med alla ninjor och andra osannolika kämpar. Serien har en enorm charm, drivor av svart humor och utvecklarna har en god portion självironi, vilket märkts i serien.
I fallet Injustice: Gods Among Us blir det mer komplicerat. Till exempel är DC-gänget inte alls lika känt för gemene man. Och även för en serienörd som mig går det inte att låta bli att tycka att figurerna till största delen känns hopplöst föråldrade och småtöntiga. Att se Gröna lyktan trolla fram en vägg bakom motståndare med sin fiffiga ring, för att sedan med en spark i magen kicka dem genom den, blir aldrig någonsin lika coolt som att i rollen som Scorpion slita armarna av Sub-Zero.
Dessutom har Netherrealm Studios inte direkt varit nådiga med gänget här. Den lilla coolhetsfaktor som DC-gänget trots allt kunnat tänkas besitta har effektivt begravts under märkliga designval. Nästan värst är hur man förstört feminist- och gay-ikonen Wonder Woman, som bara om man kisar i motljus skulle kunna uppfattas som en vacker och klassisk hjältinna i detta spel. Inte heller hjälper det att grafikmotorn är så primitiv att figurer som Batman och Jokern ser flera gånger bättre ut i Arkham-spelen. Detta medan exempelvis Bane faktiskt ser riktigt tjusig ut.
Därför känns det inte riktigt lika lätt att ha överseende med bristerna i Injustice: Gods Among Us, trots att det spelmässigt sett egentligen är ganska likt Mortal Kombat. Det här vet dock Netherrealm Studios om och de har kämpat för att försöka ge spelet en egen identitet. Det har bland annat resulterat i att varje bana har flera föremål att interagera med och att man även kan skicka sin motståndare till en annan nivå genom att få in rätt sorts slag på rätt ställe. Dessutom har man lagt in ett minispel under matcherna med chans att återfå lite energi.
Även om jag långtifrån är någon tävlingsspelare i fightinggenren, så störs jag av alla dessa plojar. De tillför inte spelbarheten något egentligen, utan gör Injustice: Gods Among Us svårare att ta på allvar. Jag vill verkligen försöka bli bättre men motarbetas av en trilskande spelkontroll, ett styltigt slagsmålssystem och mycket märklig balans. Kudos ska dock delas ut där det förtjänas och den detaljerade listan över spelets alla attacker hör till något jag verkligen kan uppskatta. Här är Netherrealms Studios ett föredöme över de ofta direkt usla japanska motsvarigheterna.
Men ändå. I kompisgänget är det paradoxalt nog endast de som inte gillar fighting som kommit att uppskatta Injustice: Gods Among Us, och då har något gått snett. Jag har inget emot plojfighting och gillar som sagt Mortal Kombat och tycker att klassiker som Pocket Fighters är toppen. Problemet är att jag aldrig riktigt får känslan av att jag har full kontroll över matcherna, och då har jag ändå spelat min beskärda del fighting genom åren.
Med detta sagt vill jag ändå slå ett slag för att Netherrealm Studios ändå satsat på att göra det här till en fest för DC-fansen. Det finns riktigt mycket innehåll i form av alternativa dräkter, oväntade bakgrunder och liknande som serienördarna kan gotta sig åt. Och precis som i fallet Mortal Kombat finns en singleplayer-del som slår allt annat fightinggenren har att erbjuda, i form av en lång sammanhängande story.
Här växlar man hela tiden mellan de olika kämparna och får prova på att spela dem alla på spelets samtliga banor. Även om storyn är så ostig som man kan misstänka, så finns det en hel del scener som får serienörden i mig att mysa lite extra. Inte minst tack vare sköna gästspel och annan fanservice. Enda brasklappen är väl de interaktiva scener som finns med, vilka i ärlighetens namn inte tillför något. Redan tidigt i spelet får man exempelvis möta Bane och förväntas inför matchen stå och kasta bataranger i skallen på honom i turbotempo som om Batman haft 7 000 sådana föremål i fickan.
Dessutom finns ett extra spelläge med särskilda utmaningar som måste klaras av, som skydda folk mot Lex Luthors hejdukar, eller besegra Cyborg utan att träffas av fallande bråte. Det här får mig att känna att jag nog nästan hellre velat ha Injustice: Gods Among Us till PS Vita. Där har Mortal Kombat varit en trogen resekamrat just av dessa singleplayer-anledningar. Även onlineläget är genomarbetat med till synes stabil nätkod och dagliga utmaningar, som att vinna fem matcher med Joker, för möjligheten att roffa åt sig lite extra poäng.
Injustice: Gods Among Us är inte alls ett dåligt spel, men ett ganska mediokert sådant, som tyvärr saknar den charm Mortal Kombat bjuder på. Och i slutändan kan inga gimmickar och bonusinnehåll i världen rädda ett spelsystem som tyvärr inte riktigt håller måttet.