Greak: Memories of Azur

Det är otroligt lätt att falla för indiespelet Greak: Memories of Azur om man bara ser till det ytliga. Presentationen är nämligen snudd på felfri med sin underbart handmålade grafik, och ljudbilden gifter sig sedan perfekt med den sagolika stämningen man försöker förmedla. Problemet är dock att spelbarheten inte lever upp till potentialen som den välpolerade fasaden bjuder in till, utan vi har istället ett spel som är ljuvligt att titta på men som är desto mer frustrerande att faktiskt spela igenom.

Storyn kretsar kring tre syskon. Du börjar spela som Greak, familjens minsting, men du kommer inom de första timmarna ackompanjeras av systern Adera och brodern Raydal, samt få tillgång till deras särskilda förmågor för att utforska miljön och lösa enklare pussel. Greak kan som exempel dubbelhoppa medan Adera använder sig av magi och kan sväva, och den äldsta brodern Raydel är därtill en stark krigare som kan använda sig av en änterhake för att ta sig fram. Trion gifter sig väl med varandra överlag, och även om de inte känns särskilt olika att styra på egen hand så har de tillräckligt mycket unika kontrollmöjligheter för att skilja sig från varandra.

Att ratta denna gemytliga syskonskara kan däremot vara lite av ett helvete. Du har nämligen alla tre ute på kartan samtidigt, och även om du kan växla mellan samtliga familjemedlemmarna med hjälp av styrkorset så är det alltid problematiskt att få alla samlade till en och samma plats. För att styra alla samtidigt (och så smidigt du kan) behöver du nämligen stå nära varandra och hålla nere den vänstra trigger-knappen (LT på Xbox, ZL på Switch och L2 på Playstation). Detta gör att hela syskonskaran rör sig i unison, men tro inte för en sekund att det blir enklare att ta sig från punkt A till B bara för den sakens skull. Miljöerna är nämligen fyllda av fiender, plattformar och saker att klättra på, och då varje karaktär har ett unikt sätt att ta sig fram så blir varje hinder ett frustrationsmoment där man vill kasta handkontrollen in i närmsta garderobsdörr. Jag vet liksom inte hur många gånger jag har försökt hoppa mellan enkla plattformar bara för att se ett syskon falla till avgrunden, och det hela slutade oftast med att jag fick ta mig igenom varje nivå tre gånger då jag tvingades styra varje familjemedlem separat.

Som om detta inte var nog irriterade så delar inte syskonen på föremålen man hittar utan alla har en unik packning som de bär med sig. Detta hade kanske inte varit något jätteproblem i sig om det inte var för att huvudföremål tog upp utrymme i den minimala ryggsäcken (går visserligen att uppgradera längre fram), och då man alltid vill ha med sig läkande mat och hälsodrycker så blev det alltid ett evigt pillande i menyn gällande vem av barnen som skulle bära på vilka saker. Det är en liten sak på pappret såklart, men en som förstör tempot och flytet enormt mycket.

Ett annat problem är att det inte finns någon detaljerad karta. Miljöerna är visserligen inte jättestora, men många av dem ser otroligt lika ut vilket gör det lätt att gå vilse. Addera dessutom att det finns sektioner där bara ett av syskonen kan komma fram så är orienteringen överlag tämligen tröttsam. För att verkligen hamra hem de dåliga besluten utvecklaren har gjort så räcker dessutom med att en av dina karaktärer dör för att du ska se Game Over-skärmen. Yes, du kan alltså styra en karaktär hundratals meter ifrån en annan, men om en fiende poppar fram när du inte ser så kan du räkna med att börja om från närmsta sparpunkt. Lägger man dessutom till den halvsega kontrollen så kan ni förmodligen lista ut att moment som bosstrider och hektiska fiendebataljer inte hör till spelets starkare sidor.

Nu låter det förmodligen som jag inte haft roligt överhuvudtaget med Greak: Memories of Azur, men det är faktiskt inte sant. För det finns absolut ett fullt godkänt spel under de dåliga designvalen, och lägger man till den underbara presentationen så är jag dessutom villig att höja betyget till "okej-nivån". Det är däremot just det som är det mest frustrerande med detta tjusiga indiespel. Potentialen känns nämligen så otroligt hög, men man slarvar bort det mesta med ologiska beslut som förmodligen hade varit otroligt lätta att fixa. Att växla karaktär utan att alla måste vara på skärmen samtidigt hade som exempel varit en sådan sak, eller om man prompt måste inkludera hela syskonskaran ute i fältet så hade väl ett samarbetsläge varit perfekt? Något sådant finns dock tyvärr inte här och det är förbannat synd med tanke på hur vacker spelvärlden är att beskåda.