Svenska
Gamereactor
recensioner
Call of the Sea

Call of the Sea

Bara faktumet att berättelsen i Call of the Sea har inspirerats av Cthulhu-novellen gjorde valet av recensent lätt. Allas blickar drogs mot den något illaluktande kroppshyddan i hörnet. Fisk recenseras där fisk hör hemma och därför har vår frilansgöteborgare skrivit texten...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

The Witness är en av de bättre spelupplevelserna jag har haft. Pusslandet som erbjöds var lika beroendeframkallande som snus- och sockertoppade cigaretter och jag älskade titeln på ett ganska ohälsosamt sätt, så till den graden att min ena hjärnhalva förmodligen självdog av hur pressat intellektet blev av Jonathan Blows dödligt svåra panelutmaningar. Vad The Witness saknade var en nutida, svängig och känsloproppad berättelse som gick att följa och som ett någorlunda svar på tal har nu Game Pass-biblioteket bjudit in utmanaren Raw Fury med sitt Call of the Sea. Det erbjuder så klart inte på den obskyra mängden av pussel som The Witness gjorde, men här finns även en urfin berättelse att tillgå...vilket nästan är att föredra om det ena nu till viss del uteslöt det andra.

Call of the Sea
Att trampa omkring i ödeläger och övergivna platser, i spåren av något som redan har hänt är förstås ett sätt för utvecklarna att komma undan billigt. Det sparar in på snordyra karaktärsanimationer och röstskådespel, men samtidigt är formeln lite av ett recept på framgång då frågan "Vad i helvete har hänt här", alltid är närvarande.

Norah är sjuk. Riktigt jävla sjuk. Åkomman som hon har dragit på sig yttrar sig i ett par märkliga fläckar på armarna samt tjogvis med sängliggande och man kan lugnt säga att hennes dagar är räknade. Dock så finns det kanske ett svar på vad det är för sjukdom, eller rentav så finns det kanske ett läkemedel någonstans bortom allmänmedicinens tjocka receptkatalog? Mot ambitionen för ett fortsatt lyckligt äktenskap åker Norahs mustiga tillika äventyrslystna karlakarl Harry ut i världen på jakt.

Veckor, till och med månader passerar. Breven till Norah slutar abrupt att anlända från Harry och en tid senare så anländer det ett paket. Innehållet gör att hon trots sin kroniska supersjuka reser iväg efter honom till en ö någonstans utanför Tahiti - och där inleds jakten, både efter Harry samt ett botemedel på sjukdomen som Norah lider av.

Detta är en annons:
Call of the Sea
Inledningvis är pusslen enkla, sedan eskaleras svårighetsgraden och under ett rasande oväder var Wigert näst intill beredd att hissa vit flagg.

På den här väldigt exotiska paradisön sätter Norah direkt igång med att följa i Harry och hans kumpaners fotspår. Det hela kretsar kring att komma till bottnen med det stora mysterium som ön i sig huserar och som hinder på vägen finns det ett stort antal med pussel som ska knäckas. Till en början är de relativt enkla. Jag bygger ihop bitarna från ett sönderrivet foto, hittar koder ute i naturen för att därefter tillämpa dem på en klassisk kodstolpe, och under tiden så får Norah i sin inre monolog tillfälle att berätta om relationen med Harry - hur underbart allt har varit, hur stor saknaden är efter honom. Jag dras med totalt i detta kärleksdravel, delar hennes känslor och flinar åt minnena från deras interna upptåg. Själva berättandet blir förstås totalt icke-gestaltande men alltsammans funkar oförskämt bra tack vare röstskådespelandet från Cissy Jones, som vi känner igen från bland annat Firewatch.

Spelbarhetsmässigt så är Call of the Sea en renodlad Walking Simulator, men också en jävligt vass sådan enligt mig. Visserligen är det rent tragiskt hur långsamt Norah rör sig men det tillför samtidigt en del till stämningen - och stämningsfullt är det. Designen är rejält färgglad, lekfull och detaljrik, och som min första Xbox Series X-recensionstitel så har jag varit förbannat nöjd med grafiken som Raw Fury har pillat ihop. Att gå tillbaka till detta efter en långhelg med Cyberpunk 2077 har varit en fröjd, rentav ett harmoniskt Nirvana-lugn för ögonen i och med de mjuka penseldragen och den stillsamma atmosfären som utvecklarligan har knåpat ihop.

Call of the Sea
Miljövariationen i Call of the Sea grym. Det är inte första gången, och absolut inte sista som undertecknad delar ut en fet rekommendation till dra upp Ambilighten på max.
Detta är en annons:

Vad gäller pusslen har jag av förklarliga skäl varit ivrig, rusat mellan ledtrådssektionerna lika exalterad som en tonåring på kosläpp i Rhodos, och i en klar majoritet av fallen har jag varit mycket nöjd med dem. Svårighetsgraden eskalerar löpande förstås och när jag stod inför att stämma en orgel, eller att kombinera främmande symboler till nya ord så var härdsmältan på intåg. Att fastna på något i ett spel, stänga av i ren frustration och återvända nästkommande dag med ett påtankat tålamod och sedan ge gåtan på käften är en underbar känsla, som direkt kickar igång minnen från 90- och tidigt 2000-tal där jag som liten gossepojk fastnade i veckor på pussel i Prince of Persia och Final Fantasy X, exempelvis. Visserligen irriterar jag mig aningen på att Call of the Seas huvudbryn är uppbyggda på så sätt att du behöver flänga fram och tillbaka mellan ledtrådarnas olika platser en del, men allt sammantaget är pusslen i Call of the Sea underhållande, bra, och då i vissa fall skitsvåra.

Call of the Sea
Vi bjuds på en del smäckra, vykortsläckra vyer. Både här...

Så, efter runt åtta timmar, där en generös bit av tiden har lagts på två av de större pusslen, lyckas jag ta Norah till eftertexterna och belönas där med ett riktigt fint och känsloproppat slut. Lovecrafts texter har varit en stor inspirationskälla här men inte den dystra och ångestframkallande delen, utan istället har Raw Fury gjort en muntrare tolkning som sannerligen fungerar ihop med den livsgåta som huvudkaraktären levt med. Bitvis kan det kännas aningen skitnödigt att kommunikationen mellan medlemmarna på expeditionen vars fotspår som Norah följer skulle ske via kvarlämnade lappar som hon hittar, och ibland så matchar inte tonen i röstskådespelet den desperation, rädsla och ovisshet som Norah rimligen bör känna i situationen som hon befinner sig i. Det hela kastar mig ur stämningen en aning, men det gör samtidigt inte Call of the Sea till ett dåligt spel utan detta är någonting mycket, mycket bra. Nyfikenheten och strävan efter framsteg är extremt påtaglig, så till den grad jag får ett lätt skutt på dojorna när jag ska hem från varvet och äntligen få svar på vad tusan Harry hade för sig den där veckan på Tahiti.

Call of the Sea
...och här.
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Känslostark berättelse med ett fint slut, svåra och tidskrävande pussel, urtjusig design, överlag bra röstskådespel
-
Gånghastigheten är för långsam, tonen i röstskådespelet matchar inte alltid situationen
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Call of the SeaScore

Call of the Sea

RECENSION. Skrivet av André Wigert

Bara faktumet att berättelsen i Call of the Sea har inspirerats av Cthulhu-novellen gjorde valet av recensent lätt. Allas blickar drogs mot den något illaluktande kroppshyddan i hörnet. Fisk recenseras där fisk hör hemma och därför har vår frilansgöteborgare skrivit texten...



Loading next content