The Falconeer

Det har varit en del snack om Microsofts brist på riktiga lanseringsspel till de nya konsolerna, och det mesta har egentligen handlat om äldre spel med nya funktioner framför fräscha upplevelser som utnyttjar den extra hårdvaran på ett innovativt sätt. En titel som hamlat lite i mellanstadiet mellan de båda tillstånden är The Falconeer, en ny titel från utvecklaren Tomas Sala, och som är optimerad för Xbox Series X och S, men som även fungerar på de äldre Xbox-maskinerna samt till PC-formatet.

I detta flygäventyr får vi axla rollen som en Falconeer, en som besitter egenskapen att rida och strida från en jättefalks rygg, och det är ditt jobb att tackla allt tänkbart otyg mellan himmel och hav. Det finns en story att ta del av, och det känns uppenbart att utvecklaren lagt ner tid för att bygga upp en trovärdig värld fylld av fraktioner och allianser, men det är samtidigt svårt att känna sig allt för uppspelt över berättelsen som utspelar sig på skärmen Det mesta utvecklar sig nämligen rätt standardmässigt med ett gammalt imperium på ena sidan och en massa mindre aktörer på andra, och när man till en början mest ombeds skjuta ner den ena piratflottan efter den andra svalnar intresset tämligen snabbt. Att du erbjuds möjligheten spela från alla sidor är förvisso en trevlig möjlighet, men det ger bara något till de som verkligen känner sig investerade i sagan till att börja med, något jag tyvärr själv aldrig gjorde.

Spelmässigt finns det däremot en del trevligt att hämta, och att bara flyga runt över de böljande haven och bland de sylvassa klipporna är mycket rogivande och stämningsfullt. Bataljerna påminner sedan en hel del om Panzer Dragoon-liren, och det är överlag en rätt gemytlig actionupplevelse man bjuds på bland den annars rätt slentrianmässiga uppdragsdesignen. Att skjuta ner ett luftskepp innan man undviker inkommande fiendeeld från en annan Falconeer är, som exempel, en pulshöjande och underhållande aktivitet, men samma syssla blir i samma veva lätt utdragen och snabbt repetitiv, speciell för en där konceptet inte klickat fullt ut. Jag har nämligen inte klarat av spela The Falconeer i mer än någon timma i stöten, detta då det raskt känns som jag börjar upprepa samma uppdrag och likande scenarion om och om igen.

Mycket av problemet ligger i tempot och den allmänna variationsbristen. Uppdragen är visserligen för det mesta väldigt korta men de ter sig samtidigt väldigt likt varandra då man ska flyga ut till en position, slåss mot några fiender, alternativt hämta ett föremål, och sen åka hem igen. Vissa uppdrag kan dessutom vara lite kluriga att bemästra i början, och att behöva spela om dessa sessioner var aldrig speciellt kul. Man kan förvisso uppgradera sin fågel med nya vapen och drycker för att göra utmaningen lättare, men dessa tillägg är knutna bakom en valuta man får av att göra ännu mer trista uppdrag, vilket såklart förtar lite av glädjen med att vilja skräddarsy sin egna stridspippi.

Kontrollen är sedan lite för sladdrig för min egen del, även om man lär sig att anpassa sig till den relativt snabbt. Du kan ändra kamera-flytet för att göra dina rörelser lite mer tröga, men jag hade verkligen uppskattat möjligheten att få finjustera alla inställningar efter mitt eget tycke och smak. Siktkorsen hade därtill behövts ändras lite. För som det är just nu så består siktet av en litet vitt kryss, men då mycket annat i miljön delar just den ljusa färgen (när du låser fast vid en fiende, fiendes hälsomätare och himlens alla J-Ä-V-L-A moln, som exempel) så blir det lätt hänt att man tappar fokus på vart man riktar sina puffror, och det hela leder givetvis till en del frustration under de mer hektiska flygstriderna.

Designen är däremot underbar. Den simpla, men ack så livfulla, grafikstilen är en fröjd att beskåda och man har verkligen lyckats väva samman sin unika estetik med en intressant spelplan där haven böjer sig efter eget bevåg samtidigt landmassorna hålls uppe av overkliga krafter. Att se solstrålarna fläka ur sig över de böljande vågorna slutade aldrig att kittla ens mys-nerv och när åskkloten dansade över de läbbigt nattsvarta vattenansamlingarna greppade man alltid lite hårdare runt speldosan. Musiken är även den väldigt trevlig att ta del av då man bjuds på en hel del gregorianska körer som subtilt vaggar in en i olika sinnesstämningar. Ena stunden är det rofyllt och stilla för att sedan eskalera till vindpiskande allvar, och ljudbilden förtjänar verkligen lite extra beröm när det kommer till att inbringa inlevelse. Röstskådespelarna är däremot en rejäl tomboladragning av hit & miss-stämplar. Ibland låter det acceptabelt, och snudd på bra, för att sedan låta extremt slätstruket och slentrianmässigt. Emellanåt är de faktiskt så illa att man undrar om folk ramlat in från gatan och börjat läsa upp delar av dialogen.

Jag hoppas att det avslutningsvis inte låter som The Falconeer är ett dåligt spel, för det är det faktiskt inte. Visst, det är långt ifrån de högre betygen, och det finns sannerligen hel del brister i såväl upplägg, spelbarhet som presentation. Det finns dock en rejäl mängd originalitet när det kommer till själva grundkonceptet och den övergripande designen, och jag ångrar inte att jag spelat detta äventyr, även om jag gäspade mig igenom vissa partier. Tomas Sala har nämligen lagt grunden för något spännande här, och förhoppningsvis kan det få gro till något ännu mer polerat och underhållande i framtiden. Just nu finns det dock roligare titlar att sätta tänderna i, och även för det reducerade priset (299kr) så rekommenderas detta endast för de som inte skyr att uppleva repetitiva spelsätt och skrala storyupplägg för att komma över en och en annan virtuell munsbit.