Spider-Man: Miles Morales

Jag ska vara ärlig. Jag har i princip inte läst en serietidning på tio års tid, med undantaget någon enstaka Guardians of the Galaxy-blaska bara för att se vad det var som James Gunn försökte göra film av. I och med detta har jag såklart hängt med klart sämre än vad jag en gång gjorde i Marvel Comics förtrollade, spandex-klädda superhjältevärld och i och med detta minns jag ganska tydligt hur lite jag gillade idén på att Spider-Mans dräkt skulle bäras av en helt ny kille, när det utannonserades för ett antal år sedan. I min värld kändes det smyg-bisarrt och krystat, på förhand. Sen såg jag den genomgående briljanta Spider-Man: Into the Spider-Verse signerat Sony Animation och den filmen räckte gott och väl för att Miles Morales skulle komma att bli en av mina nya favoritkaraktärer från Marvel Comics.

Spider-Man: Miles Morales är såklart uppföljaren till 2018 års megahit Marvel's Spider-Man och om vi ska vara helt sanningsenliga och rättvisa här, handlar nog detta mer om en expansion än en fullfjädrad uppföljare, egentligen. Det hindrar dock inte Ratchet & Clank-studion Insomniac Games från att bjuda på ett antal timmars ordentligt underhållande äventyrande i rollen som nybörjaren Miles, i ett spel som på ett stilfullt sätt kompletterar originalet. Spider-Man: Miles Morales kretsar kring Miles (dooh!) och hur han lärs upp av en luttrad Peter Parker kort efter slutet i det förra spelet. Peter ska åka på semester till London tillsammans med Mary-Jane när äventyret börjar och det blir Miles uppdrag att försöka hålla skurkarna i New York i schack medan han är borta. I samma veva har den på ytan så oskyldiga men i grunden rätt så ondskefulla organisationen Roxxon smitt elaka planer och hamnar i bråk med ett underjordisk brottssyndikat vid namn The Underground och mitt i detta hamnar du, spelaren. Miles hamnar mitt i pågående konflikt, tvingas ta reda på vad som händer och varför, klå 1000 lejda hejdukar och en himla massa utmanande bossar och samtidigt försöka pussla ihop allt detta med sitt privatliv som trevande yngling.

Att spela som Miles skiljer sig inte särskilt mycket från att spela som Parker, även om Insomnnac verkligen försökt lägga till tillräckligt med nya funktioner, attacker och animationsrutor för att särskilja de båda karaktärerna åt. Miles är grön, något av en nybörjare jämfört med Peter vilket märks. Han svingar sig fram och skjuter när på exakt samma sätt som Parker men det känns lite... Klumpigare och mer chansartat sett till hur Morales spretar med benen och ibland ser ut att tappa fästet innan han återfinner det och kan slunga sig vidare mellan de ray tracing-polerade skyskraporna. Miles har även med sig Venom-förmågorna från serietidningen och kan nyttja olika attacker baserade på bio-elektricitet, vilket gör att kanske främst handgemängen ter sig en smula annorlunda jämfört med föregångaren.

Detta är tur, eftersom biotech-giganten Roxxons nya skurkar är dränkta i ny tech som gör att de skyddar sig bättre än rånarna i föregångaren och även nyttjar plasmid-puffror som skadar Miles på ett sätt som kulorna aldrig riktigt gjorde när Peter var i farten. Det gäller att lära sig att nyttja Venom-kraften och använda Miles specialattacker för att chocka fienderna för att sedan avsluta dem på en rad olika, spektakulära, vis. Hela grejen med att Miles är en hacker, att staden lamslagits av Roxxons cybersystem och att fienderna nu ser ut som Destiny 2-soldater med gigantiska, ljuslila plasmagevär, passar väl i grunden rätt bra ihop med hur det ser ut i serieförlagan men personligen är denna delen av det här äventyret det som jag gillar minst. Spider-Man för mig ska vara mer... Analog. Mer jordnära och klassisk. Dessa nymodigheter känns i spelform mer som om de paniklånats från Infamous: Second Son än från Stan Lees färgstarka serietidningsvärld och jag tråkas ut av fiendernas utseende, även om de är utmanande att tampas mot.

Rent spelmekaniskt fungerar allt minst lika bra som i Marvel's Spider-Man, dock. Svingandet är tight, tillfredsställande och lagom utmanande/djupt, striderna innehåller en hel del variation och gott om mer krävande kombinationstekniker för den som vill djupdyka och bossarna är svåra, stora, arga. Ibland blir uppdragen en smula enformiga, precis som i det första spelet, kan jag känna. Merparten av speltid utgörs av "fetch-quests" och även om livet som Spider-Man naturligtvis bör innehålla gott om likartade uppdrag där man ombeds stoppa väsktjuvar eller följa efter skenande flyktbilar, finns det stunder då jag precis som sist önskar att Insomniac kortat ned speltiden en timme eller två genom att klippt bort ett gäng av dessa.

Berättandet är starkt, dock. Igen, Miles är lätt att tycka om, hans relation med sina nära och kära är enkel att relatera till och han och Peters mentor/lärljunge-symbios är den kanske bästa delen med spelet, även om vi får ganska lite av den varan här. Mellansekvenserna känns ofta som belöningar snarare än trötta filmsnuttar som man bara måste genomlida och skurkarna är lika klassiska som de känns fräscha i sin framtoning och design. Röstskådespeleriet är dessutom klockrent, ännu en gång, och atmosfären i det delvis snötäckta New York är riktigt välgjord. Det är härligt att under långa stunder bara svinga runt i Harlem och kika på folket som passerar nere på gatorna, medan snön singlar sig ned mot asfalten.

Snyggt, är det också. Inte häpnadsväckande nextgen-trilla-av-stolen-läckert direkt men snyggt. Jag har spelat hela äventyret på Playstation 5, såklart, med 4K 30 FPS-läget aktiverat vilket möjliggjort full ray tracing. Detta har inneburit att solljuset, ljuset från gatulyktor, bilstrålkastare och månen i sig känts mer levande precis som alla tjusiga reflektioner i allt från glasrutor till vattenpölar. Det finns även gott om riktigt tjusiga texturer här och animationerna är klockrena. Ljudet är även det väldigt bra. Staden brummar, skvalar, smäller och tjuter på ett sätt som få open world-miljöer gör och tillsammans med klockrena röster, bra musik och effekter i 5.1 som ofta imponerar (surround-panoreringarna är suveräna) är det enkelt att konstatera att Spider-Man: Miles Morales är ett av de trevligaste audiovisuella upplevelserna till Playstation 5, såhär långt.

Miles Morales är en klockren karaktär. I mångt och mycket enklare att fästa sig vid än självaste Peter Parker och i det här spelet gillar jag hans resa från gröngöling till en rutinerad brottsbekämpare. Jag tycker dock att det är synd att Sony och Insomniac inte använt sig av samma design på Miles som karaktär som från Spider-Verse-filmen och jag tycker att biotech-cyber-hacking-plasma-elementen här gör sig sämre än inriktningen och designen från det förra spelet. Med det sagt är Spider-Man: Miles Morales ett riktigt trevligt superhjältespel proppat av andra riktigt fina kvaliteter.