Dirt 5

Jag tror inte att jag kan komma på en spelutvecklare som känns mer ojämna i den kvalitet de levererar, än Codemasters. Från det briljanta Dirt Rally till det mediokra Onrush, vidare till det genomgående mästerliga Dirt Rally 2.0 vidare till fadäsen Grid och nu Dirt 5, som står stadigt som årets fetaste besvikelse för egen del. Personligen fattar jag inte riktigt hur det kan gå till. Att en studio som livnärt sig på racingspel under 30 års tid, och som i omgångar bevisat att de är världsledande inom sin egen genre, kan misslyckas så fatalt som de gjort här, och i Grid från förra året. Delar av mig vill nästan tro att de ungefär med vartannat spel mest bara hafsar ihop några gamla rester som strukits ur redan genomförda, släppta titlar och mosar ihop "mellanspel" för en ytterst billig penning, bara för att ha något att släppa. Samtidigt vet jag ju såklart att den idén är oförskämd och att före detta Motorstorm-teamet bakom Dirt 5 garanterat jobbar arslet av sig de senaste två åren för att slutföra det här racingspelet. Men det kvittar, särskilt när själva körningen är så bedrövlig som den är här.

Dirt 5 har till skillnad från exempelvis Dirt 4 ingenting gemensamt med de tidigare delarna ur denna spelserie. Den här gången har Motorstorm-folket som utgör nybildade Codemasters Cheshire valt att bygga racingen på sin egen, hemmautvecklade spelmotor och alltså därmed struntat i Codemasters mycket välbeprövade och framförallt kapabla Ego-motor, något som känns helt bisarrt i min värld. Dirt 5 är strukturerat lite som Dirt 2 där man som aspirerande rookie får hjälp av en mentor att slå sig fram genom en säsong av off road-racing men alla de där delarna i Dirt 2 som gjorde att racingen kändes expansiv och inkluderande, saknas här. Det finns ingen husbil, ingen snygg karta över racehelgens events, inga karaktärer att relatera till eller någon egentlig atmosfär. Det som istället gäller är en skrikigt rosa, tecknat schema över säsongens alla event och en övertänd Troy Baker (The Last of Us, Uncharted 4, Bioshock Infinite) i rollen som racingproffset AJ som gör allt för att bygga den där rätta "bro-dude"-känslan som genomsyrar bland annat Hoonigans högkvarter eller varför inte Global RallyX som racingorganisation.

Baker lyckas dock inte alls. Upplägget känns platt, stelt, trist, tunt och AJ:s försök att på det mest övertydliga av vis berätta om de olika tävlingarna (inklusive en hel del slapp meta-humor) känns mest bara som en inkvoterad och krystad grej för att ge Dirt 5 karaktär. Racingen är indelad i ett par olika discipliner men även om bilklasserna skiljer sig åt lite, handlar allt om att buffla sig fram till förstaplaceringen på de mest fantasilösa av bandragningar, erhålla poäng för att kunna låsa upp nya tävlingar. Inte sällan är banorna belagda på berg och kullar, lite om i studions förra spel Onrush, vilket gör att man antingen klättrar uppåt eller flyger nedför kullar, lera, stock och sten. Själva dragningarna är nästan konstant för snäva för den typen av bilfysik och bilbeteende som utvecklarna skapat här. Varenda fordon i hela Dirt 5 understyr något gräsligt. Vi pratar Gran Turismo 4-standard här, trots att det ofta handlar om de mest balanserade (och klassiska) rallybilar som går att uppbringa på denna jord. Allt understyr. Allting går spikrakt rätt fram in i varje kurva, som alltid känns för snäv med tanke på detta, och det rimliga att göra en sådan gång som spelare är ju att antingen vänsterbromsa för att kränga ut bakändan, eller rycka i handbromsen.

Att åka på ställ/sladd, på grus, känns som något slags ryggrad eller grundpelare i ett Dirt-spel men här blir man snarare bestraffad för det än belönad. Den där känslan av att kliva in snävt i kurvan, rycka till i handbromsen, få ut bilens bak mot kurvans ytterkant och använda fyrhjulsdriften för att dra sig runt kurvans utsida medan bakaxeln spinner och spottar ut grus, infinner sig aldrig här. Visst, det går att genomföra men som spelare bestraffas man för det genom smått hysteriska fart-förluster, något som naturligtvis får det ilsnabba och urkorkade motståndet att swischa förbi en som om de helt plötsligt hittat 300 hästkrafter till under huven som de tidigare hade glömt bort att nyttja.

Bilarna är inte bara gräsligt understyrda, de saknas mängder av vridmoment också. Codemasters Cheshire har gjort ett direkt gräsligt arbete med att skapa någon slags underhållande balans mellan vrid och peakeffekt vilket gör racingen i Dirt 5 till rena rama tristessen. Att från stillastående och till låt säga 60 km/h spinna på alla fyra på snustorrt, grekiskt grovgrus med en Mitsubishi Evo VI är i verkligheten ingen som helst konst. I ett arkadbetonat racingspel borde det vara ännu enklare, och roligare, men i Dirt 5 känns racingen stel, och sömnig. Detta går såklart inte alls ihop med att banorna i sig är vilda, kurvigt snäva, höjdmässigt omfattande och dränkta i grafisk utsmyckning som skriker "arkadracing" lång väg. Vilket naturligtvis även själva upplägget samt presentationen gör.

Grafiken är ful, också. Tyvärr. Jag hade verkligen velat gilla Dirt 5 men det finns för min del extremt lite här att verkligen tycka om. Banorna är blurrigt bruna, bilmodellerna ytterst mediokra och även om det finns en del läckra ray tracing-effekter i vattenpölar + is-underlag, är det för egen del obegripligt hur det här spelet har kunnat omnämnts på förhand som någon slags grafikuppvisning gällande våra nya, kommande konsoler. Dirt 4 är snyggare. Dirt Rally 2.0 är snyggare (båda baseras på Codemasters Ego-motor) och det är ju ett två är gammalt spel där mer av den total beräkningskapaciteten går åt till att simulera verklig däckfysik, dessutom.

Precis som i fallet Grid är Dirt 5 ett racingspel som enligt mig inte lyckas erbjuda en enda liten beståndsdel som faktiskt imponerar. Presentationen är skrikigt överdriven, laddningstiderna lite för långa, racingen enformigt slapp, bilutbudet knapphändigt trist, ljudet mediokert och själva bilfysiken undermålig. Det finns ett split screen-läge här som fungerar hyfsat väl men det kvittar för egen del rätt hårt när racingen i sig inte är roligare än vad den faktiskt är. Det tråkigaste här är ju att Dirt, Dirt 2 och även Dirt 3 var strålande arkadracingspel och att Codemasters som studio kan så otroligt mycket mer än det här.