Mafia: Definitive Edition

Det är faktiskt snart 20 år sedan det första Mafia släpptes, och även om jag nu inte spelat det på länge, så tror jag inte att det åldrats med värdighet. Något som däremot säkerligen fortfarande håller måttet är storyn, dialogerna och hela maffiaupplevelsen spelet bjöd på där vi i rollen som Thomas "Tommy" Angelo klättrade från ingenting mot livet som gangsterkung.

Det var helt enkelt en berättelse för spelmediet som låg långt före sin tid. Det var en historia värdig en långfilm, snyggt berättad som ett spel. När det nu var dags för en remake, kändes det som en verklig kulturgärning. För som sagt, skelettet finns där och med en modern skrud borde det kunna underhålla även dagens gamers. I synnerhet som det faktiskt inte riktigt finns något liknande. Men tyvärr har den nya studion som ansvarar för Mafia-serien, Hangar 13, inte direkt imponerat.

Mafia 3 kändes inte alls så bra som det borde och Mafia II-remastern hade sina brister (även om jag personligen gillade) med blandade betyg som följd. Chansen att Hangar 13 efter två lite misslyckade Mafia-spel, plötsligt skulle få alla bitar att falla på plats med Mafia: Definitive Edition, har ändå inte känts superstor - trots alla vanvettigt läckra bilder från det som släppts. Så hur blev det då, har Hangar 13 tagit ett av tidernas bästa Mafia-äventyr och uppdaterat det på ett förstklassigt sätt för en ny generation gamers precis som Square Enix Gjorde med Final Fantasy VII: Remake eller Capcom med Resident Evil 2?

Om du spelat Mafia III, vet du att det inte känns orättvist att kalla det för ett av generationens fulaste storspel. Tekniskt sett kändes det ofta som en remaster av ett spel från förra generationen snarare än något helt nytt. Här använder Hangar 13 dock samma grafikmotor, Illusion Engine, och sägas ska att resultatet är bättre. Vi snackar snyggare ansikten, fler detaljer och framför allt en mer levande stad. Att utvecklarna verkligen studerat det amerikanska tidiga 30-talets arkitektur, lyser igenom i Lost Haven och det är faktiskt en ren fröjd att bara studera gatuliv och arkitektur. Man har dessutom ansträngt sig för att piffa till ljudet med bland annat nya röster, vilket är en nog så viktig detalj idag.

Men allt detta är sådant som trots allt inte hade hindrat mig från att underhållas av originalet än idag. Mafia var aldrig någon Grand Theft Auto-klon, trots att det och framför allt uppföljaren Mafia II ofta jämfördes med Rockstars spel. Poängen var hela tiden att berätta en stark historia, och det gjorde inget att solen alltid sken när vi var utomhus eller att det saknades egentlig orsak att kuska runt i staden.

Nu har dock Hangar 13 gjort ett jättejobb med att piffa till den och du kommer att vilja kolla in allt. Men det som dög så bra i originalet, blir nu en brist istället. För medan du åker omkring och ser denna underbara stad som du verkligen bara vill få utforska, så finns det ingenting att göra. Jag har slaviskt försvarat designvalen i de båda första Mafia-spelen tidigare, men här blir det kontraproduktivt. Jag får känslan av att jag missar viktiga saker eftersom spelet ger mig impulserna av att det finns så mycket, när allt i själva verket är en snygg kuliss.

En sak som brukar lysa igenom i gamla spel och avslöja deras ålder, är hur primitiv spelkontrollen är. Ofta har huvudpersonen ingen riktig fysik kopplad till sig och rör sig lite för spattigt som om det saknades vikt. Dessutom hade spelsystem inte strömlinjeformats på samma sätt ännu. Medan sistnämnda ibland kan ta bort känslan av att alls spela, så finns det ett gyllene mellanting, men här känner jag inte att Mafia: Definitive Edition riktigt levererar på det sätt som exempelvis Rockstars epos gör.

Tommy rör sig tämligen bökigt och i synnerhet över små ytor inomhus är det många gånger jag känner frustrationen kryper sig på. Det verkar ofta som att Tommy och jag inte alls gör samma tolkning av vad mina handkontrollstryck egentligen betyder, och går du i korridorer eller hoppar mellan skydd så tycker jag att det är på gränsen till underkänt. Detta duger inte i dagens läge, när jag tagit mig an western som Arthur Morgan i Red Dead Redemption 2. Dessutom är det så snålt med vapen att spelvariationen tar lite stryk. Brasklapp dock för att bilfysiken är rejält förbättrad och hör till en av spelets höjdpunkter (vilket ironiskt nog också känns märkligt med tanke på att du sällan behöver köra någonstans).

Nåväl, Mafia: Definitive Edition bjuder fortfarande på ett ljuvligt persongalleri och så länge som jag verkligen bara fokuserar på storyn och inte svär åt strider och smygande, så blir det engagerande. Uppdragen är välskrivna och ofta överraskande trovärdiga, jag tycker röstskådespeleriet genomgående är bra och soundtracket är välkomponerat.

Som du säkert anat är jag inte sådär våldsamt nöjd med Mafia: Definitive Edition. Mellan varven så lyser det igenom varför jag tyckte att detta var så otroligt bra när det kom, men det känns som jag motarbetas från att ha roligt av Hangar 13. Originalutvecklarna Illusion Softworks arbete är vad som lyfter anrättningen med manuset, temat och upplägget, där Hangar 13 misslyckats med att ta allt detta till år 2020.

Det hade behövt vara betydligt smidigare att spela, och när du så intimt förväntas följa storyn snarare än att utforska, känns det kontraproduktivt att verkligen göra utforskandet roligt. Det är som en serie av tveksamma prioriteringar och en grafikmotor som nog hade behövts uppdateras rejält eller kanske rent av pensioneras för gott. Vi har fått många härliga remakes denna generation som tagit originalets suveräna grunder och gjort något nytt av det. I skuggan av dessa spel känns det här tyvärr halvhjärtat, och inte helt respektfullt mot en sådan magnifik klassiker.