Project Cars 3

Jag har inga som helst problem med att förstå problematiken i att som studio växa för snabbt. Växtvärken sätter spår. Blir man dessutom uppköpta i samma veva, skriver avtal för att dela upp sitt originalteam (som gjorde Project Cars samt Project Cars 2) för att låta merparten av personalstyrkan utveckla ett licensspel baserat på världens mest populära actionfilmsföljetong (Fast & Furious) hopar sig problemen. Det har jag full förståelse för. Det jag däremot inte kan vare sig begripa eller acceptera är den generella inriktning som Ian Bell och hans Slightly Mad Studios valt att ta när det kommer till det tredje spelet i denna serie. För det råder ingen som helst tvekan i min värld om att detta är ett av de värsta snedstegen inom racinggenren sedan Ridge Racer: Unbounded.

Låt dig inte luras av skickligt formulerade marknadsföringsklyschor eller allmänt gissningsbaserat forumsnack; Project Cars 3 är absolut ingen racingsimulator. Det finns delar kvar från det genomgående suveräna Project Cars 2 som härstammar från en grundtanke om att på riktigt försöka simulera vad som sker i en racingbil på en riktig tävlingsbana, men precis som i fallet med fadäsen Forza Motorsport 7 är det kraftigt förenklat, neddummat och dränkt i en märkligt avvägd estetik som jag under mina 16 timmar tillsammans med Project Cars 3 har haft mycket svårt att svälja.

Borta är det gamla upplägget som försökte emulera känslan av riktig racing där man valde en tävlingsbil, en bana baserad på verklig asfalt och knäppte fast sig i fyrpunktselen för att försöka sätta den snabbaste varvtiden man bara kunde. I Project Cars 3 handlar det i mångt och mycket om allt möjligt förutom just det. Det 200 bilar stora utbudet är låst bakom ett betalsystem som likt i Forza Motorsport 7 kräver att du kör igenom karriärläget för att kunna låsa upp dem, något som i min värld känns så förlegat tråkigt och begränsat att det känns som min hjärna svider. Väl ute på banan känns det som om Slightly Mad Studios varit så otroligt fokuserade på att skapa en lättsamt färgstark, enkel och icke-utmanande upplevelse att de på kuppen glömt bort nästan allt som gjorde de två tidigare spelen till succéer. Det finns markörer överallt i alla möjliga färger som ger mig som förare poäng för den ena bagatellartade nonsensutmaningen efter den andra och medan utvecklarna jobbar benhårt för att flirta med den icke-initierade racingnybörjaren lyckas de väldigt effektivt döda allt tänkbart spelsug hos mig som fanatisk simracing-älskare. Och med tanke på vad denna spelserie hittills alltid stått för - känns denna titel bara så urbota korkad.

Karriärläget är dränkt i en typ av estetik och struktur som i min värld omedelbart för tankarna till mobilspel såsom CSR Racing eller Asphalt 7 och det är inget vidare positivt omdöme. Precis som i Gran Turismo 6 börjar man sin bana i en 200 hästkrafter svag Toyota för att sedan jobba sig upp till den snabbaste klassen hyperbilar, men allting känns så själlöst. Allting känns så kopierat direkt från bland annat Forza Motorsport att jag inte riktigt kan ta Project Cars 3 på allvar. Särskilt inte när själva racingen inte lever upp till mina förväntningar. Rivals-läget kretsar kring dagliga utmaningar som laddas upp av utvecklarna själva där man i en viss, förbestämd, bil på en specifik bana ska köra visst snabbt, eller göra en särskilt spektakulär manöver och det här - precis som så mycket annat i detta spel - gör att det mer känns som Grid, eller Need for Speed än en Project Cars-titel.

Bilfysiken i Project Cars och Project Cars 2 har alltid varit bra. Inte bäst, långt ifrån felfri, men bra. I det här spelet har man fört över grunduppförandet från Project Cars 2 men sett till att förenkla bilarnas beteende i maxhastighet samt hur de reagerar på "slip", det vill säga deformation i däckets stomme och slitbana vilket gör att det tappar fäste mot asfalten och glider. Project Cars 3 är, med alla hjälpmedel avslagna, enklare än de två tidigare spelen och känns mer automatiserat, mer rälslikt i hur de olika kärrorna beter sig. I det avseendet vill jag återigen dra parallellen med Forza Motorsport 7 som smög in samma typer av ändringar för att göra det mer... lättillgängligt för den oerfarne racingspelaren, och på samma sätt som med Project Cars 3, berättade aldrig Turn 10 för sin fanskara om detta och om hur de hade tänkt och varför (även fast alla begriper varför).

I min värld är det snudd på obegripligt varför man gör såhär. Varför ta en racingsimulator och göra Need for Speed/Grid av det, för? Jag förstår suget efter att nå ut till en så bred målgrupp som möjligt med i samma veva späder man ju bevisligen ut sin produkt så pass mycket att det till slut bara liknar spiksoppa, och det är i allra högsta grad så jag vill beskriva Project Cars 3. Däckfysiken är förenklad och det känns inte sällan som om jag svävar två millimeter ovanför asfalten, fartkänslan är ohyggligt överdriven och det hela påminner mer om Wipeout än om riktig racing och de olika spellägena känns så forcerat krystade för att verkligen attrahera personer som aldrig tidigare rört ett racingspel.

Vidare är jag inte särskilt imponerad av grafiken som jag under långa stunder anser vara sämre än i föregångaren, särskilt när det kommer till PC-utgåvan som jämfört med bland annat Dirt Rally 2.0 samt Assetto Corsa Competezione är direkt chanslöst. Vädereffekterna är läckra, fortfarande och den dynamiska dygnscykeln är trevligt - dock. Detsamma gäller för ljudet. Det finns gott om riktigt trevliga motorljudseffekter här men allt annat känns oinspirerat. Musiken är hopplös, menyerna är dränkta i samma typ av intetsägande mobilspelsmusik som jag får svåra hudutslag av och laddningstiderna till PC är gräsliga. Jag klockade Project Cars 3 under gårdagskvällen och det laddar mer än dubbelt så länge som exempelvis Dirt Rally 2.0, som innehåller mer och framförallt snyggare grafik per bana/sträcka. Mängden buggar som här återfinns ska vi dessutom knappt tala om, eller ja - det ska vi ju. Nu. För här pratar vi buggfest. Project Cars 3 har hängt sig, fryst bilden, tappat bort hela menyer och menyval, börjat hacka och uppfört sig allmänt udda mer än något annat racingspel jag någonsin har recenserat.

Stödet för diverse rattar är inte heller något att skryta med, tyvärr. Tvärtom. Världens idag mest sålda direct drive-ratt (Fanatec DD1/DD2) är döpt fel inuti själva spelet och standard-inställningarna för denna ger för klen respons med ett system för att kalibrera styrutslag som känns som rena rama gissningsleken. Slightly Mad Studios ska dock ha beröm för hur de valt att implementera stöd för tre skärmar, denna delen fungerar alldeles fläckfritt i Project Cars 3 som direkt kände av våra tre stycken LG C9 OLED och valde 3x4Kupplösning direkt, utan bekymmer.

Trist, är vad det här. Det här. Om Slightly Mad Studios istället hade byggt vidare på den ytterst solida, suveräna grund som de hade i Project Cars 2, polerat sin simulering av friktions och då framförallt däckens glidvinkel vid maximalt däcktryck samt stoppat in ett par nya banor, hade detta kunnat bli hur bra som helst. Istället stressade de ut någon slags märklig fusion mellan mobilspelet Asphalt 7 och Grid, och jag känner en viss sorg över det faktum att man som utvecklare inte väljer att respektera eller ens lyssna på sina spelköpare mer än såhär. Project Cars började som en crowdfunding-succé (jag var med från start och sköt in 2400 kronor, när det väl begav sig) där "Cars" stod för "Community Assisted Racing Simulator". Idag, med Project Cars 3 visar de inte bara att "Racing simulator" inte längre är värt något, samt att deras community och deras innersta önskemål kvittar. Det här spelet borde ha hetat Grid: Asphalt istället, eller Need for Cars. Och inte ens då är det något som jag skulle kunna tänka mig att rekommendera.