Destroy All Humans!

Humor är svårt. Det vet jag förstås inte av egen erfarenhet, men som konsument kan man förstå det. Hur många filmer och serier har man inte varit med om genom åren som enbart framkallat suckar och utdragna stön vid feltajmade skämt. Få genrer kräver sådan fingertoppskänsla - det skulle väl vara skräck då - för att lyckas få till just den känsla som skaparna är ute efter hos konsumenten.

Det finns olika vägar att ta sig an humor på, och jag tänker generellt på två formmässiga grenar. Somliga verk har en mer underliggande, subtil och tänkvärd humor som låter sig byggas upp och skymta fram, medan andra kör på skämt i varje scen och replik. För respektive förhållningssätt tänker jag på tvserier som jag generellt inte ger mycket för, som Big Bang Theory, 2 1/2 Men och Nanny (som dock vinner på sin charm). De evinnerliga burkskratten i dessa serier får mig nästan uteslutande att vilja hoppa ut genom fönstret, men vissa verk lyckas ändå galant med denna spastiska syn på humor. En av mina absoluta favoritfilmer är Titta vi flyger med Leslie Nielsen, vars kroniska tramsskämt jag finner helt oemotståndliga. Formen i sig är alltså inget jag förkastar.

Destroy All Humans faller huvudsakligen in i denna kategori av humor som upprepande gånger kastas i ansiktet på en, men frågan är hur väl det lyckas. Har vi en humormässig gigant på händerna, eller är det ännu ett platt fall? Häng med och låt mig berätta.

Sommaren 2005 släpptes Pandemics Destroy All Humans, jag hade sommarlov och såg fram emot att börja högstadiet. Xboxen hade börjat kännas gammal, mest såg jag fram emot Xbox 360 och var fortfarande fullt sysselsatt med att panga Combines i Half Life 2, spela dödsmatcher i Halo 2, lira ett varv Fable till och varva med att kolla WWE Smackdown på tv om fredagskvällarna. Jag vill minnas att jag tyckte Destroy All Humans såg både identitetslöst och tråkigt ut, och därför hoppade jag över det i första vevan. Bortom min horisont kammade det hem helt okej kritik och generade ett par uppföljare som jag inte heller ägnade någon uppmärksamhet.

Mycket, mycket hinner dock hända på femton år, inte minst i spelvärlden. Medan det drygt dubbla inte bekommer klassiker som Super Mario Bros 3 nämnvärt, så står sig många spel inte emot tidens tand och förfall. Därför har nu utvecklarna Black Forest Games tagit över stafettpinnen och gjort en remake till nuvarande konsolgeneration, för att låta en ny generation spelare - mig inkluderad - uppleva vad jag och många med mig missat.

Spelet börjar med att jag träder in i rollen som Crypto, en rymdvarelse som får till uppgift att rädda sin föregångares lik från att hamna i händerna på amerikansk underrättelsetjänst och sedermera nyttjas till vapen. Anledningen till varför föregångaren hamnade på jorden från början beror på att jordbor besitter en viktig energikälla, vilken spritts till dem via en rymdvarelse som för många år sen "hade lite roligt" (omskrivning för befruktade) med en kvinna på planeten. På den vägen är det; om Destroy All Humans hade nyttjat burkskratt hade det varit det första. Sen haglar det halvkul skämt om att Crypto kallas grön trots att han är grå, att han saknar penis, och så vidare. Men låt oss inte skynda fram.

Dessa två motiv, energikällan och jakten på Cryptos föregångare, driver berättelsen framåt i vad som är ett action-/smygarspel i tredjeperson som ligger genremässigt nära de senaste årens Hitman. Det marknadsförs också som ett open world-spel, och visst är banorna öppna rent strukturellt, men det är långt ifrån vad vi har kommit att förvänta oss av denna typ av spel idag. Jag släpps oftast ner på en bana och tilldelas ett mål, varpå jag utför detta och tilldelas ett nytt. Det låter kanske fritt och härligt, men oftast handlar det om att använda sina förmågor i samma, samma ordning: ta över någons utseende och läsa lite tankar, ta dig till ett "förbjudet område" och distrahera vakterna, ha ihjäl de flesta på platsen och gärna konvertera en fiende till din hjälp, ta dig slutligen tillbaka till rymdskeppet och avsluta med att skjuta lite från luften. Inga konstigheter.

De öppna banorna upplevs helt enkelt som paradoxalt klaustrofobiska i hur styrd jag är. Trots att jag har flertalet förmågor till hands skapas sällan olikartade eller unika situationer, utan uppdragen är så lika till sitt utförande att allt snart utförs mekaniskt. Tristessen som uppstår beror på flertalet orsaker, där den artificiella intelligensen kanske står ut mest och är den absolut sämsta jag sett i ett spel sen Diablo 2, vars fiendeintelligens detta faktiskt påminner om. Jag testade vid ett tillfälle att inte skjuta någon och bara iakttog hur fienderna följde efter mig. Efter ett par minuter hade jag ett följe på 20-30 fiender som sprang i samlad trupp efter mig på kartan som magneter, och jag behövde se mig omkring i lägenheten för att försäkra mig om att det inte var 1999 igen.

Den artificiella intelligensen bidrar delvis också till hur kaotiska striderna känns, på ett dåligt sätt. Det myllrar av fiender omkring mig som bara springer rakt mot mig och sedan står stumt på sina platser och skjuter. Kameran lyckas inte heller låsa sig på rätt fiender när jag försöker kasta iväg dem med telekinesi, utan jag har lyckats dö ett flertal gånger för att jag råkat stå och kasta lik mot horisonten. Därtill har jag har ibland haft stora problem med bilduppdateringen i striderna. Den sjunker ibland till så lågt som 10-15 bilder i sekunden, och det är inte ens ett skämt.

Detta är givetvis helt oacceptabelt om man ser till hur hutlöst dålig grafiken dessutom är på sina ställen. Black Forest Games har restaurerat hela spelet i en helt ny grafisk skrud, som lustigt nog är delvis snygg på sina ställen, men oftast så ful att det ser ut som ett premiärspel till förra generationen. Att texturer i regel tar sekunder på sig att ladda fram gör inte saken bättre heller. Allt detta levereras ovanpå en design som vill vara härligt "cartoonig" i sin porträttering av amerikanskt 50-/60-tal, men är så ocharmig i karaktärernas fem olika typer av leransikten och de opersonligt platta miljöerna.

Det hade ju kunnat bli så spännande; förföriskt designade småstadssamhällen som bryts upp av utomjordiska anfall där man kunnat få se ett successivt före och efter invasionen. Inget av det får vi, utan städerna och dess invånare ingjuter ingen som helst illusion av liv och förstörelsen känns därför mest som en axelryckning.

Mellan uppdragen, som kanske tar tio minuter om jag inte springer efter en massa gömda föremål och gör extra uppdrag som ger poäng att spendera på krafter, så sitter jag i rätt väldesignade menyer som faktiskt signalerar åtminstone 2015. Där kan jag välja att uppgradera mitt rymdskepp eller Cryptos krafter. Inget av det märkte jag dock sedan nämnvärt av, utan jag slog mest till på godtyckliga uppgraderingar så fort jag hade råd med någon av dem.

Men för att då återkomma till storyn och humorn den presenteras genom, vilken ändå kan hävdas vara spelets mest unika aspekt, så kan jag väl mest säga: mjeh! I runt åtta fall av tio faller skämten rätt platt, och just eftersom de är så många irriterar de mest. Det krävs verkligen en stadig hand för att författa skämt i det konstanta flöde de levereras här, och det saknas i Destroy All Humans.

Kanske mer intressant är hur storyn knyts ihop: efter varje lyckat uppdrag så visas en tidningssida där Cryptos framfart bortförklaras med att det är kommunisterna som slagit till igen. Här och stundtals i själva uppdragen kan man skönja en unik möjlighet som utvecklarna tyvärr missar. Nu vet jag att detta är en remake av ett gammalt spel, men jag undrar om det inte hade varit möjligt att spinna vidare på och göra något av dagens polemiska politiska klimat, och subtilt anspela på saker som "fake news", "mainstream media" etc., för att göra humorn lite mer relevant och spännande. Jag vet inte, jag är inte manusförfattare, jag vet bara att den satiriska ansatsen fanns där från början, och det är synd att utvecklarna inte tagit det extra steget. Nu blir det bara den uddlösa och slentrianmässiga humorn kring amerikansk, antiintellektuell patriotism som vi sett tusen gånger förr, allt som oftast i bättre utförande.

Slutligen vill jag väl ändå säga att grundidén till Destroy All Humans är bra, men mitt mest bestående intryck är av missade chanser och möjligheter. Konceptet kring invaderande utomjordingar som måste maskera sig och nästla sig in i det amerikanska samhällets idylliska 50-tal är intressant, och det är få spel som ens vågar leverera humor idag, framförallt inte så påstridigt som Destroy All Humans gör. Problemen är dock alldeles för många för att jag skulle rekommendera det här till någon annan än riktiga entusiaster eller nostalgiker.

Låt mig avsluta med ett skämt: Är det inte ironiskt att ett spel om utomjordisk teknologi är så föråldrat? Tack för mig.