Desperados III

Det har gått ett tag sedan vi sist spelade Desperados. För dem som inte känner till spelserien är det en top-down-upplevelse där action och strategi/taktik blandas med en västerländsk twist som följer en grupp karaktärer på äventyr i i Vilda västern. Jag var på förhand verkligen upphetsad över att spela det här eftersom jag älskade originalet. Jag var också glad över att få tag på PS4-versionen av spelet, även om jag ser tillbaka nu tror jag att det kanske inte har varit den bästa idén - men jag kommer till det senare!

Desperados III fungerar som en föregångare till tidigare händelser och visar hur en brokig besättning på fem revolvermän tar på sig en rad olika uppdrag. Huvudpersonerna är John Cooper, en kille som är grymt skicklig med sin kniv och två revolvrar; den charmiga Kate, som kan distrahera fiender; Hector, som har en björnfälla; den mystiska Isabelle; och sedan har vi Doc McCoy, prickskytten. Alla karaktärer har sina egna unika färdigheter för att få jobbet gjort, och du använder olika kombinationer vid olika tidpunkter för att kunna lösa olika situationer. Johns kastkniv kan användas för att ta ut en fiende snabbt och tyst, medan Doc McCoy kan använda sin medicinväska till en rad olika saker. Hector har under tiden en visselpipa som kan dra hans fiender i en björnfälla.

Du måste kombinera deras färdigheter och få dem att fungera tillsammans om du ska komma till slutet av de ofta ganska långa uppdragen, och jag älskade nivån på strategisk planering som går in i var och en. Plottning av rutter och att veta att det finns mer än ett sätt att huden på en katt, så att säga, är en avgörande kvalitet här. De bästa delarna av upplevelsen är användningen av samarbete för att få jobbet gjort och känslan av val i termer av hur du disponerar ditt mål. Att veta att du var tvungen att fundera och planera, tänka på var man skulle slänga kropparna så att de inte syns, undvika ljus för att förbli dold i dunkel bland annat gör att Desperados III känns lika taktiskt som spännande. Likaså innebär de olika fienderna en varierad upplevelse. De rör sig finurligt och trovärdigt, är förhållandevis smarta och det gäller att vara kreativ för att avancera. Det går att döda dem med olja + eld, eller kanske kasta ett mynt mot en parkerad pålles rumpa för att få denne att kicka livet ur en patrullerande fiende. Ibland känns det nästan som att det bara när fantasin sätter gränserna här.

Det finns också ett läge för dig att orkestrera rörelser och insatser för två karaktärer samtidigt. Det här är väldigt coolt utfört och när det fungerade lönade det sig fantastiskt med några riktigt tillfredsställande stunder. Dessutom har du ständigt nya sätt att döda eller ta ut fienderna på, och några av dem var som jag nämnde ovan verkligen underhållande. Å andra sidan måste du också ständigt vara medveten om dina fienders siktlinjer; ibland var det tillräckligt för att haka eller gömma sig i högt gräs, toaletter eller byggnader för att glida in och ut utan att bli sedd. Det är mycket som händer, men när en plan sammanförs är belöningen ordentlig. Snacket och dynamiken mellan karaktärerna är också ganska fantastisk, med kvick och engagerande dialog som fick mig att känna att det här var en grupp riktiga gamla polare. Historien berättades också med engagerande skurkar och ett gäng karaktärer som du verkligen utmärker sig.

Med grafiken, ljudet, karaktärerna och den taktiska mekaniken på plats fungerar det här spelet väldigt väl. Ändå hindrades upplevelsen av en sak: Spelkontrollen. Om du, likt mig, spelar detta till PS4 eller Xbox One, flyttar du dig med vänster styrspak och justerar kameran med höger, förutom att det tog mig en livstid (snudd-på) att vänja mig vid denna metod, kändes det fortfarande otymplig och onaturligt efter flertalet timmar. Det finns en lock-on-funktion, med rätt pinne bara för att zooma och rotera, men det känns fortfarande en smula besvärligt. Spelkontrollen känns helt enkelt inte naturlig, inte ens med dagens konsolstandard och det är mitt enda egentliga, betydelsefulla klagomål här. Spela detta på PC, för allt i världen.

Sammantaget är Desperados III en fantastisk upplevelse; det är roligt, taktiskt och intressant, med olika kreativa sätt att övervinna dina motståndare. Mångfalden av fiender gör att saker och ting känns färska hela tiden. Det finns så mycket att älska här, även om konsolkontrollerna inte riktigt fungerar som sig bör i ett typiskt PC-spel av den här typen. Addera därför en pinne på betyget om du har tänkt köra detta till PC.