Panzer Dragoon: Remake

Tanken på att Sega gillade den då 22-årige (!) Yukio Futatsugis idé till ett actionspel som skulle handla om en pansarförsedd drake, så pass mycket att de lät honom leda ett helt utvecklingsteam och därmed producera sitt allra första spel - är frän. Än idag. Yukio hade bristfällig erfarenhet inom spelvärlden, hade definitivt aldrig basat över en hel produktion tidigare och hade en idé som på förhand beskrevs som "flummig" av flera av Segas toppchefer på den tiden.

13 månader senare släppte Yukio-teamet Andromeda sin första titel Panzer Dragoon till Sega Saturn och framgångarna lät verkligen inte vänta på sig. Den bepansrade flumdraken och hans ryttare Keil Fluge imponerade på en hel spelvärld, både rent tekniskt men även konceptuellt och förhållandevis omgående fick den nu 24-årige Futatsugi order om att utveckla en uppföljare. Själv minns jag premiären väldigt väl. Jag kärade ned mig i Sega Saturn i stort sett samma sekund som den släpptes tack vare spel som Sega Rally (mycket, mycket kompetent arkadkonvertering av Segas kanske bästa racingspel någonsin), Nights: Into Dreams samt det underskattade Clockwork Knight. När Panzer Dragoon släpptes var jag inte sen med ett inköp och även om spelet var hopplöst kort, gjorde det mig på den tiden ingenting.

Visst, jag älskade väl aldrig det första spelet från Futatsugi, direkt. Jag gillade det, men det var först med den strålande uppföljaren Zwei som jag trillade dit ordentligt. Det var större, friare, snyggare och mer expansivt från första till sista sekund. Och naturligtvis hoppas jag innerligt att satsningen av Megapixel Studio att skaka nytt liv i Panzer Dragoon kommer att innebära att vi inom ett år får se en larvigt påkostad nyversion av tvåan, tack.

För dig som aldrig rört Panzer Dragoon är det som sagt ett ytterst flummigt actionspel av rälsskjutar-typ där en bepansrad sagodrake med en liten pytteryttare tar sig an sju nivåer proppade av svävande fiendeblobbor för att rädda sin värld. Spelvärlden är dränkt i för den tiden typisk postapokalyptisk manga-estetik och det gäller att styra drakens sikte, skjuta ned samtliga fiender och pricka projektilerna de avfyrar, för att avancera. Man har tre liv. En continue. Sen är det över. Precis som det fungerade på 90-talet, inte minst i arkadhallarna. Och Panzer Dragoon-serien har alltid osat av arkadkänsla, vilket jag minns hur mycket jag gillade när det begav sig.

Megapixel Studio har gjort ett habilt arbete med att bygga om spelet. Ny grafik, möjligheten till ett lite annorlunda spelkontrollschema och upphottad musik. Det är inte en nyversion av samma påkostade paritet som exempelvis nysläppta Resident Evil 3, men heller inget latmaskprojekt. Är det snyggt med dagens mått mätt? Inte särskilt. Men det gör inte så mycket eftersom nostalgiruset och de medföljande ljusrosa brillorna gör mig delvis blind för grafiska skavanker. Det klart större bekymret här, dock, är snarare att spelet är svinigt tråkigt.

Ibland slås jag över hur usel smak jag hade i mina ungdomsår och detta är verkligen en sådan gång. Hur i helböbbö kunde jag tycka om att spela denna smörja? Draken flyger som sagt av sig själv, och är sådär jobbigt kletigt, geggigt, bråkigt tung och jobbigt omöjlig. Jag styr siktet, kan flytta draken till viss mån genom att flytta det, och att försöka parera inkommande eldgivning från fiendefloran - är lite som att försöka kuska undan en stålcontainer under ett normalambitiöst ärtrörskrig. När den strategin inte fungerar gäller det såklart att ställa om och eftersom mitt minne just idag inte sviker, minns jag hur det var viktigt att istället skjuta sönder fiendemissilerna istället för att försöka flytta på sig. I och med detta är Panzer Dragoon Remake den mest stillastående actionupplevelsen du kan hitta just nu, alla kategorier. Man bara sitter är, och rör en blinkande fyrkant till sikte över skärmen. Det är allt. Ibland känns det nästa som de där spelen som man lirade på TV:n med hjälp av en gammal knapptelefon. "Snyggt jobbat, kompis!"

Sega borde lägga krut på en himla massa andra projekt än den här typen av glorifierad dynga. För om man nu skulle råka gilla den stelbent urtrista, stillastående och ytterst begränsade spelbarheten i denna titel, är äventyret slut på strax över en timme. Sen finns det inget mer att göra. Vilket snabbt blir larvigt. Sega borde göra nyversioner på Sega Rally, Daytona USA och Virtua Fighter 2 istället för att slösa bort tid och pengar på nonsens som detta.