No Man's Sky: Beyond

Det råder delade uppfattningar om vad Hello Games egentligen lovade med No Man's Sky. Vi kan dock vara ganska överens om att de inte uppfyllde mycket av det. Men jag vidhåller ändå att det här spelet var strålande bra på det som ändå fanns där. Upptäckarkänslan var och är närmast makalös. Du vet aldrig vad som väntar när du beger dig till en ny planet, och det är en sann glädje att bara resa runt och hitta nya grejer. Ett tag. För även om jag gladeligen spelade trettio timmar mer eller mindre på raken så tog äventyret slut när jag hade pushat gränserna för vad spelet kallade "handling" och insåg att hela konceptet med att hitta till galaxens mittpunkt bara var en kuliss, uppstöttad av några futtiga rader dialog.

Men sedan dess har Hello Games arbetat oförtröttligt och, vilket måste påpekas, fullständigt gratis. Utan att smeta in mikrotransaktioner eller lootboxar eller säsongspass har de jobbat stenhårt med att uppfylla sina ursprungliga löften och mer därtill. Beyond är bara den senaste i en regelbunden ström av gratis tilläggspaket. Jag kände mig aldrig riktigt motiverad att återvända förrän nu, men i gengäld fick jag alltså praktiskt taget ett helt nytt spel. Låt mig sammanfatta vad som har lagts till. Med Foundation fick vi basbyggande, komplett med nya utvecklingsträd, och även möjlighet att skaffa rymdkryssare som fungerar som flygande baser. Det lades även till två spellägen: Survival och Creative, som gjorde spelet svårare respektive enklare. Nästa uppdatering, Path Finder, lade till ett markfordon, möjligheten att låta andra spelare se en kopia av de baser du hade byggt och ett spelläge där du förlorar allt permanent om du dör (vilket i och för sig är otacksamt i No Man's Skys oförutsägbara och aningen buggiga värld). The Atlas Rises började äntligen göra något vettigt av spelets handling med massvis av uppdrag och dialoger, samt lät spelarna umgås online i begränsad form. Next erbjöd äntligen riktig multiplayer i grupper om fyra och möjlighet att designa sin karaktär, samt förbättrade basbyggandet. The Abyss lade till massor av nyheter under vattnet (där vi också kunnat bygga baser sedan förra uppdateringen) och Visions, slutligen, förbättrade variationen på de världar som kan skapas.

Med allt detta i bagaget var No Man's Sky redan allt som hade utlovats. Beyond, lämpligt nog, är nästa steg. En viktig beståndsdel är att spelet nu har inslag av MMO. Onlinedelen är förstärkt ytterligare och det går nu att träffas spontant, förutsatt alltså att man hittar till samma stjärnsystem. Det mystiska Nexus, som i originalet var en hastigt ihopslängd korridor med två mysko gubbar att snacka med, har nu blivit en regelrätt liten stad där man kan handla grejer, ta på sig uppdrag och lära sig nya material och dessutom träffa andra spelare. Eftersom Nexus alltid finns tillgängligt i närheten av där du är blir det en tillgänglig oas.

Men personligen bryr jag mig föga om att bjuda in andra spelare. För mig är virtual reality-delen den överlägset viktigaste. Jag är född för tidigt för att överhuvudtaget kunna drömma om att besöka en annan planet, men i No Man's Sky kan jag i alla fall låtsas på ett ganska övertygande sätt. Redan från starten är det som en helt ny upplevelse. Jag vaknar upp på en vilt främmande planet med milt giftigt regn, och innan jag har fått tak över huvudet blir den första utmaningen att återbekanta mig med spelkontrollen innan mitt huvud smälter. VR spelas förstås allra helst med Move-kontrollerna även om det går att använda en trist gammal Dual Shock 4. I höger hand har jag mitt multiverktyg, som kan lasra sönder både märkliga växter och stenformationer. Genom att peka på holografiska knappar på bakänden av verktyget kan jag scanna efter olika material, och snart har jag fyllt på min dräkts överlevnadsfunktioner och kan börja ta mig en titt på det kraschade rymdskeppet i närheten.

Där påminns jag snabbt om inventariet, som numera projiceras från vänsterhanden. Det är fortfarande lite omständligt, särskilt när man ska tillverka en särskild pryl och behöver bygga varje separat del först. Men en gigantisk förbättring är att man numera kan förvara ett nästan obegränsat antal av varje material i en ruta, istället för att behöva använda separata buntar. Däremot är utrymme fortfarande en bristvara och du behöver snabbt börja leta efter uppgraderingar till både din dräkt, ditt verktyg och ditt skepp, när du väl fått det i rymddugligt skick.

Så kan jag äntligen kliva in i cockpit och stänga luckan över mig. Regnet smattrar mot vindrutan, något jag måste ta spelet på dess ord då upplösningen på Playstation VR är alldeles för låg för att kunna urskilja såna detaljer. Men trots det är det här som VR-grejen verkligen exploderar i inlevelse. Jag sitter i en bekväm rymdfåtölj och runtom mig blinkar alla instrument att vi är redo att köra. Framför mig finns ett gasreglage och en flygjoystick. Jag greppar tag i reglaget och för det försiktigt framåt, och ögonblickligen kastas hela skeppet tjugo meter uppåt som en annan nöjesparksattraktion. Lite skakigt tittar jag ut över kanten och ser marken långt där nere, medan mitt skepp balanserar på lyftraketerna. Jag tar tag i joysticken och genast tumlar skeppet runt i rörelser som ingen VR-spelare borde behöva uppleva. Jag lär mig snabbt att använda minimala handrörelser, men så fort jag har kommit över den inledande inlärningskurvan svarar skeppet på varje gest. Så jag drar på gasen och vänder noskonen uppåt, accelererar uppåt medan regnet tilltar, jag passerar molnen, och så ...

Plötsligt svävar jag och mitt bräckliga lilla skepp i rymdens oändliga tomhet omgiven av enbart asteroider. Jag är i fucking rymden, och det utan att utbilda mig till astronaut i tjugo år eller vänta en livstid på att NASA ska få ändan ur vagnen och fixa skytteltrafik till Mars. Take that, Fuglesang! När jag ser mig om ser jag hela planeten bakom rymdfåtöljen, men jag har inga särskilda nostalgiska band till planeten Milt Giftigt Regn. Jag vill framåt, bortåt, modigt gå dit ingen tidigare varit. Jag aktiverar överljusmotorerna som jag har reparerat och efter en stunds hyperspace tillika laddningstid anländer jag i ett nytt planetsystem med fem lovande himlakroppar. Jag sätter kurs mot den närmaste och dyker in i atmosfären. Marken börjar utkristallisera sig, först berg och sedan enstaka vattendrag, och jag kan ta sikte på en godtycklig dal som verkar lovande. I sista sekunden förvandlar jag min störtdykning till en inflygning och aktiverar skeppets landningssekvens. Med ett nytt landskap utanför rutan återfinner sig den milda åksjukan, men jag är för förtrollad för att sluta nu. När jag har landat tar jag tag i handtaget och öppnar luckan, och står omedelbart på en backe med böljande gräs. En helt ny värld. Ifrån ett annat perspektiv.

Låt mig vara tydlig på den punkten. Den här loopen har jag gjort hundratals gånger redan i No Man's Sky, men VR gör det så mycket mer intensivt. Ovanstående två stycken beskriver en wow-upplevelse som kommer att fastna i spelminnet. Det går inte att jämföra att se grejer på en skärm framför sig med att se dem runt omkring sig. Träden tornar upp sig över mig, jag märker hur djupt vattnet är och kan huka mig ner för att se under ytan. När jag gräver mig ner i ett grottsystem blir det både naturligt att hålla koll på utgången och aningen klaustrofobiskt att leta sig vidare. På den där första nya planeten jag hamnade mötte jag tremeters lila teddybjörnar vars kramvänliga utstrålning bara aningen saboterades av deras groteska fladdermus/fjärilsansikten, och de känns verkligen tre meter höga där de godmodigt lunkar runt omkring mig. Lite senare hittade jag en isplanet fylld av dinosaurier, där en enorm sauropod höll till i en dalgång precis där jag hade landat. När jag kastade ut ett lockbete gick den fram och fällde ner tio meter hals alldeles framför mig, och det perspektivet blev något alldeles extra kan jag lova.

No Man's Sky är fortfarande ett spel som kräver en viss typ av spelare. Du kan visserligen följa handlingen, men det är inte direkt överväldigande spännande. I princip skapar du fortfarande dina egna mål. Basbyggandet är ett konkret sådant, med hundratals moduler att konstruera och bygga allt från ett träskjul till ett gigantiskt undervattenskomplex som får Rapture att se ut som ett hobbyprojekt. Du kan skapa ditt egna rymdimperium komplett med en flotta som följer dina order, eller göra det till ditt livsmål att döpa varenda planta och varelse till något från Game of Thrones. Men om du bara sitter där och väntar på att spelet ska leverera action, då får du vänta förgäves. Det blir vad du gör det till.

Sen kan jag inte heller sticka under stol med att VR-upplevelsen kommer med några rejäla förbehåll. Hello Games har trimmat spelmotorn ordentligt på sistone, men ändå behövs nedskärningar värdiga en moderatstyrd kommunfullmäktige för att spelet ska rulla på en vanlig Playstation 4. Den tidigare närmast oändliga sikten blir avgjort o-oändlig och mycket av texturerna på marken och allmän undervegetation försvinner för att spelet ska rulla på i de fläckfria 60 bildrutorna per sekund som krävs. Har du en stöddig PC så blir det förstås ett mindre problem, men det grafiska lider i VR. Sen vill jag ändå hävda att uppoffringen är värd det. Så himla mäktigt är det. Och betyget? Tja, det fick en sjua förut. Ja men då så.