Han ser ryssarna genom den lilla gluggen i dörren. En med bollträ. En med hagelgevär. Masken åker på. "Audrey" den här gången, grishuvudet. Det är dags att börja. Med en kraftig spark får han dörren att flyga in. Den träffar rakt i ansiktet på vakt nummer ett, han med geväret. Därefter full fart mot vakt nummer två i rummet som knappt hunnit märka vad som håller på att hända. Knappt hunnit höja bollträt. Han hinner aldrig få chansen.
Ett slag i ansiktet och vakten går ner mot kanten av biljardbordet. Den avslutande sparken som följer får biljardbollarna att rulla ner i sina hålor samtidigt som tänder rasslar över golvet. Fem kvar. Mannen med grismasken plockar upp det oanvända bollträt. Vänder sig om och ser vakt nummer ett blodig sträcka sig mot sitt tappade gevär. Han når det aldrig. Med bollträt klätt i rött ser mannen i masken vidare ut mot resten av hotellet. Fyra kvar. Städningen fortsätter.
Mystiska telefonsamtal når en lägenhet i Miami. De är beställningsjobb. "Städning", "tvätt", "upprensning". Rysk sådan. Alltid diskret. Mannen som tar emot samtalen vet vi inget om trots att vi kontrollerar honom. Är han en lejd mördare eller bara en sjuk sociopat som gör grova feltolkningar av vanliga felringningar? Innan den här historien är slut kommer vi att ha hunnit ifrågasätta verkligheten såväl som vårt eget bräckliga psyke.
Hotline Miami är ett actionspelens Super Meat Boy. Det är pixlat, svårt och beroendeframkallande. Varje nytt rum som ska städas på gangsters är en ny intensiv actionbeat som måste angripas med både stor planering och improvisationsförmåga. I jämförelse med den allt mer tunnelseende actiongenren av snarlika korridor-shooters framstår Hotline Miami som en oändligt välkommen frisk fläkt.
Du spelar i ett "top down"-läge a la retroklassikern Smash TV där du ska döda allt i din väg samtidigt som du uppmanas att ständigt variera din taktik. Exempelvis, ska du ta det tyst och personligt med ett närstridsvapen eller riskera att starta kaos med ett högljutt skjutvapen? Poängen i Hotline Miami delas till och med ut beroende på hur väl du varierar dig samt på hur vårdslös du vågar vara. Det är ett otroligt givande system som är enkelt men samtidigt genialt. Det belönar spelarens uppfinningsrikedom istället för att få dem att utnyttja dominanta strategier likt i andra actionspel och fungerar därtill som en självreglerande svårighetsgrad.
Förutom att vara ett mer än kompetent actionspel är Hotline Miami samtidigt ett spel som inte räds för att ha en stark kreativ vision där inte allt nödvändigtvis skrivs spelaren på näsan.
Trots, eller kanske rentav tack vare sin minimalistiska grafik är detta tveklöst ett av årets brutalaste spel. Våldet är kallt men kladdigt, ljudeffekterna högljudda och naket realistiska medan det elektroniska (och fantastiska) soundtracket ständigt tycks vibrera på obehaglighetens rand med en lätt diskant.
Tillsammans bygger alla de här elementen upp en brutal och vilsen stämning som påminner om en paranoid feberdröm. Och det gör Hotline Miami rentav hypnotiskt att spela. Både i de rått intensiva och engagerande actionbitarna men också i den enigmatiska historien om en vilsen seriemördare som bryter upp sitt brutala beteende med bisarra små episoder där han besöker videobutiker, pizzerior och nattklubbar mellan mordräderna.
Om det finns något egentligt negativt att säga om Hotline Miami så är det att versionen jag testade innehöll ganska många buggar som ofta knäckte spelet. Som gjorde att det spontant stängde ner sig, att respawn-funktionen slutade fungera och så vidare.
Annars är Hotline Miami exempel på självständigt utvecklade spel när de är som allra bäst. Det är kreativt och fritt från genrekonventioner utan drivs istället utav en stark identitet och människor som faktiskt vill något. Årets bästa portion superstilistiskt ultravåld hittar du här. Nåde dig om du vågar missa det!