Mortal Kombat 11

Bam! Uppercut så utslagna tänder bokstavligt talat flyger som konfetti över skärmen, ilsnabbt följt av Johnny Cages klassiska gröna eldboll och ett vältajmat tryck på LT/RT för att inleda en Fatal Blow. Min motståndare ledde betryggande med nästan halva livet kvar, men nu får jag istället se Cage dra fram en av sina många (va, verkligen?) Oscars-statyetter för att visa att de är lika användbara till övervåld som för att pryda spiselhällen.

Plötsligt är det match igen och jag hör hur min motståndare trycker på alla knappar i vild panik på ett sätt som får det att låta som att han spelar maracas snarare än Mortal Kombat 11. Panik är sällan rätt väg att gå för den som vill vinna, så en rejäl och klassisk pungkross från herr Cage - och det är dags för en Fatality. En snabb knappkombination senare får vi se ett hängande tarmpaket från en söndertrasad motståndare, medan Johnny Cage illustrerar sina fina (återigen: va, verkligen?) buktalarkunskaper med offrets torso.

Jag skrattar så jag tjuter trots att jag sett det förr. Egentligen är det ju bara smaklöst och morbid humor, och förmodligen ligger det ungefär så fel i tiden som något överhuvudtaget kan göra. Men det skiter jag i. Jag har alltid varit svag för Mortal Kombat-serien och har hängt med ända sedan innan serien ens kom till Super Nintendo i den ökänt supercensurerade versionen, vilken fick Sega att kännas coola och Nintendo som paranoida och överbeskyddande. En stämpel de egentligen först med Switch lyckats tvätta av sig.

Men det ska sägas, serien var rejält på dekis. Jag har skrivit det förr, men det var paradoxalt nog utgivaren Midways konkurs som blev räddningen. Istället för svältbudget och usel utrustning, kunde nya ägaren Warner ge Netherrealm Studios allt de behövde, och för första gången sedan Ultimate Mortal Kombat 3 blev serien sådär riktigt bra igen. Och med Mortal Kombat X blev det ännu lite bättre, och nu med Mortal Kombat 11 märks det verkligen hur skickliga de blivit på sitt hantverk.

För låt oss börja med det visuella - även om gameplay givetvis är allt och lite till i ett fightingspel - eftersom grafiken trots allt är det första som möter oss när vi startar en match. Orsaken är förstås att det är spektakulärt. Riktigt spektakulärt. Fightingspelen var länge genren som pressade gränserna för vad vi kunde vänta oss från spel rent grafiskt med titlar som Virtua Fighter 2, Soul Calibur och Dead or Alive 3. Idag är det snarare motsatsen och grafik i fightingspel är påfallande ofta av budgetkaraktär, även när det kommer till giganter som Street Fighter V och Soul Calibur VI.

Därför känns det så befriande att lira med vännerna och höra drömska suckar och imponerade utrop. Spontaniteter som "Men såg ni!!?!" och "Ohhh, kolla!", hörs mest hela tiden under den första timmen. Det är verkligen sanslöst läckert i allt från karaktärsmodeller till texturer, bakgrunder och faktiskt även animationer. Just sistnämnda är något som sällan blir sådär övermåttans lyckat i västerländska spel, och ofta är något som stryker på foten när detaljrikedomen skruvas upp.

Allt detta gör förstås att spelets halvt patenterade och en smula ofattbara mängd övervåld, stundtals nästan känns i maggropen. De blytunga smällarna som krossar inre organ likt överfyllda vattenballonger samt pulveriserar skelett som om vore det utbrunna tändstickor, har helt enkelt aldrig varit brutalare än här, och det klär Mortal Kombat 11. En gimmick som egentligen inte påverkar fightingen, absolut, men likafullt en unik touch som Netherrealm Studios lyckas göra något nytt av varje gång det är dags för ännu en del i denna anrika serie.

En sak som tydligt bidrar till denna tunga känsla, är att kameran detta gång ligger betydligt närmare kämparna än i Mortal Kombat X och spelet går även aningen långsammare. Striderna blir alltså mer intima och det är svårare att komma undan projektilattacker, samt att det blivit tuffare att kontrollera luften. Följaktligen har så kallade juggles och combos blivit betydligt viktigare, och det gäller att lära sig launchers och sätt att snabbt följa upp skadan när din motståndare försvarslöst hänger i luften.

I ensemblen hittar vi en rejäl skara stryksugna kämpar från Mortal Kombats långa historia. Bland dem givetvis lirare som Scorpion, Sub-Zero, Raiden och Liu-Kang, men även nykomlingar som Kollector och Cetrion. Där nytillskotten i föregångaren såsom D'Vorah, Erron Black och Kotal Kahn snabbt kändes som självklara inslag i serien, är tyvärr dessa blekare. Visst är det roligt med variation, men kämparna saknar riktig personlighet och har kampstilar som helt enkelt blir lite för flummiga för min smak.

Lyckligtvis finns desto mer av alla kämparna vi älskar då storyn kretsar kring ett slags reboot, där Kronika försöker ställa Raidens illdåd till rätta. Det leder till ett väldans lekande med tiden där exempelvis Johnny Cage får träffa sitt unga, direkt outhärdliga jag. Jag ska hålla detta tämligen spoilerfritt och nöjer mig därför med beskedet att kampanjen är väldigt minnesvärd för att vara ett fightingspel. Det finns såklart matcher som motiveras av konversation i stil med "Visst kan vi snacka, men först måste vi sparras lite". Generellt är det dock välskrivet och framför allt omfattande ambitiöst på en nivå jag vågar fastslå att inget annat fightingspel levererat tidigare.

Men för den som vill låsa upp alla alternativa versioner av kämparna och deras många olika plagg, gäller det att förbereda sig på tragglande. För tyvärr är det så att Netherrealm Studios gått lite för långt med allt som går att låsa upp i Krypt och Towers of Time. Det tar nämligen fruktansvärt lång tid och i framför allt Krypt är det dessutom loot-lådor som gäller där du alltså inte vet vad du får. För den som vill ha allt till Kitana eller Kabal är det bara att hålla tummarna för relevanta prylar, men du kan lika gärna få konceptbilder på Kano som du precis lika gärna kunnat vara utan. Det finns dessutom minst fyra olika valutor i spelet som används för olika saker, vilket ger ett rörigt och illa strukturerat system jag inte gillar.

För mig personligen betyder detta ändå väldigt lite i slutändan. Storyn berörs inte och att spela mot polare är precis lika kul utan en uppsjö av olika kostymer och annat. Men när Netherrealm Studios fick till det loot-lådeinspirerade systemet i Mortal Kombat X (eller för den delen Injustice 2) så bra, går det inte att bortse från att det rätt och slätt är sämre här.

Innan jag avrundar vill jag gå in på hur nybörjarvänligt Mortal Kombat 11 är. Ta bara spelets träningsläge som hör till ett av de bästa genren någonsin sett, med tydliga och pedagogiska genomgångar av alla finesser. Eller som hur du med ett tryck på pausknappen under matcherna direkt får fram en översiktsmeny med alla specialattacker och liknande för båda kämparna.

Det kanske bästa på detta område är dock Fatal Blow som ersätter Xray-attackerna från tidigare spel. Istället för att de spammas i tid och otid, kan dessa bara göra när du har knapert med liv kvar på samma sätt som Rage Art i Tekken 7. Nu finns dessa automatiska combos (som jag egentligen inte är så förtjust i oavsett figthingspel) fortfarande kvar, men de görs inte alls lika frekvent och leder faktiskt ofta till den avsedda effekten, nämligen att spänningen kommer tillbaka i till synes avgjorda matcher. Det kan tycks vara en bagatell, men mina upplevelser visar ändå tydligt att de flesta verkar tycka att det fungerar betydligt bättre än Xray.

Jag spelade både Mortal Kombat och Mortal Kombat X sönder och samman när det begav sig och jag uppskattar verkligen vad Netherrealm Studios gjort med Mortal Kombat 11. Spelsystemet känns så mycket hårdare, striderna mer intensiva och att både ljud och bild håller toppklass är liksom bara bonus. Den 25 karaktärer stora ensemblen är mycket varierad och kommer ta lång tid att bemästra, även om jag gärna sett att seriens rookies fått lite mer kärlek. För dig som vet att du gärna vill låsa upp allt i dina spel, kan det vara bra att känna till att det kommer ta en halvt oändlig tid att göra detta här samt att du oftast kommer tvingas köpa saker du inte alls vill ha. Men i slutändan är detta en suverän fightingfest jag varmt kan rekommendera, och som med bara små justeringar hade kunnat bli ändå mycket bättre.