The Walking Dead: The Final Season

Clementines resa kan inte beskrivas som annat än en emotionell bergochdalbana. Sju år har passerat sedan vi för första gången mötte henne och Lee. En man som offrade sitt liv för tjejen som nu har vuxit till sig rejält. Det har varit spännande att ta del av hennes förändring från en liten flicka till att bli en självständig kvinna, och de val hon har utsatts för har sällan varit enkla. Det är nästan lite overkligt att denna sju års långa resa nu har tagit slut och att behöva säga farväl till Clem känns minst sagt vemodigt.

Vad som började som en mästerlig berättelse har tyvärr inte alltid hållit samma mått. Telltale började verkligen på topp och därmed var det kanske svårt att fortsätta leverera. Men missförstå mig rätt. Ingen säsong har varit dålig, men flera av dem har varit lite väl svajiga och lämnat oss något besvikna. Framför allt kändes säsong tre rätt trist många gånger och vi är än idag skeptiska till valet att låta spelare axla rollen som Javier Garcia. Därtill kan ju ingen ha missat att produktionen av den fjärde och sista säsongen kantades av diverse problem och att det länge såg ut som att vi aldrig skulle få ta del av slutet.

När vi möter Clementine är hon åter igen ensam. Eller, helt ensam är hon ju inte eftersom hon tagit på sig beskyddarrollen av AJ. Någon större grupp tillhör de däremot inte längre och med en ung, konstant hungrig och osäker pojke är det inte lätt för Clementine att överleva längre. Det märks dock tidigt in i äventyret att hennes upplevelser med Lee har format henne till att bli så lik honom som möjligt. Hon vet att hade det inte varit för Lee och hans klokhet hade hon varit en zombie för länge sen, och hon vet att detsamma kommer hända AJ om hon inte tar hand om honom. Av en slump stöter de på ett gäng andra barn och ungdomar som slagit läger i en gammal internatskola. Till en början verkar allt frid och fröjd, men är det något som The Walking Dead har lärt oss genom åren är det att man sällan kan lita på alla i en värld som står i ruiner.

Sedan den tredje säsongen har det skett ett par mindre förbättringar. Dels är det uppenbart att man uppdaterat grafiken en smula, tack vare den nya grafikmotorn som användes i Batman: The Telltale Series. Animationerna känns inte längre lika stela som tidigare, men ännu finns det mycket att önska rent grafiskt. Texturerna är för det mesta väldigt utsmetade och rent generellt ser spelet fruktansvärt blekt och dassigt ut. En annan välkommen förbättring är att spelet ofta erbjuder en större spelyta och att det inte är lika självspelande som tidigare. För att hamra sönder en knapp för att sedan trycka på en annan för att ta sig ur knipan känns vid det här laget förutsägbart och makalöst repetitivt. Numera får man i allt större utsträckning röra sig fritt på vissa platser för att snabbt och tyst eliminera zombier. Bland annat finns en sekvens i den första episoden där fällor har placerats ut för zombier som man får utlösa på gående fot, snarare än att bara trycka på en knapp. Visst kan man anse att detta är något som borde funnits med för länge, länge sen men det är glädjande att se att det åtminstone skett några förbättringar sen sist.

Den största styrkan med berättelsen i The Walking Dead: The Final Season är att man denna gång har svårt att agera enbart utifrån vad man själv tycker känns rätt. Detta eftersom AJ alltid är med dig och på grund av sina unga ålder formas av allt du säger och gör. Att avrätta någon framför ögonen kanske är nödvändigt i stunden, men statuerar samtidigt ett exempel framför ögonen på honom. Samtidigt är relationen mellan dem stark och känslan som infann sig när vi spelade som Lee i första säsongen dyker periodvis upp även i denna avgörande säsong. Tidigare har det alltid handlat om att spelare har en stark koppling till Clementine och vill se henne överleva, men när hon nu är beskyddare av AJ känns det minst lika viktigt att leva upp till det och prioritera hans liv framför hennes. Det är spännande avväganden som gör berättandet bättre än det varit på många, många år.

Till skillnad från tidigare säsonger är den fjärde och sista säsongen en episod kortare. Detta skulle kunna vara en potentiell nackdel eftersom spelet därför inte är längre än nio timmar långt. Det går dock inte komma ifrån det faktum att tidigare säsonger ibland har känts lite väl utdragna där man stått och trampat vatten i en hel episod. Av denna anledning gör det ingenting att den avslutande säsongen är något kortare, eftersom det aldrig blir utdraget. Det som istället har varit utdraget är den långa väntan när det ett tag såg ut som att det inte skulle bli ett slut. För spelare som tänker köpa säsongen när hela nu är ute är detta naturligtvis inget problem. Vi kan bara glädja oss över att Skybound Games hjälpte till och färdigställde en så magnifik berättelse.

Sammanfattningsvis är The Walking Dead: The Final Season en fantastisk säsong och ett fantastiskt avslut på serien. Jag skulle ljuga om jag sa att mina tårkanaler inte fick börja jobba övertid under de sista scenerna som är bland spelseriens allra bästa. Naturligtvis går jag inte in på detaljer men har du spelat tidigare installationer i spelserien får du helt enkelt inte missa den storslagna finalen. Den tredje säsongen kan mycket väl ha skrämt i väg många spelare, men i The Final Season finns flera goda anledningar att återvända en sista gång för att ta farväl av Clementine.