Lemmings har länge hört till mina favoriter, även om jag aldrig hade någon Amiga 500 så kom det även till Super Nintendo. Visst märktes det att ett digitalt styrkors inte var direkt lämpat som ersättning för muspekare, visst blev lämlarna ohyggligt små på en 28-tums 4:3-TV med Super Nintendo ansluten via antennkabel och visst tusan höll hela konsolen på att explodera och hänga sig när 100 lämlar kollektivt exploderade över skärmen (det flöt bättre till Mega Drive - men hämmades istället kontrollmässigt av att L/R-knappar saknades).
Men skitsamma, kul var det, och när jag något senare fick chans att spela det och uppföljarna till PC så var lyckan fullständig. Konceptet är ju egentligen skitenkelt och kanske är det även därför det motstått tidens tand så bra. I grund och botten handlar det om att rädda små lämlar (lymlar!) iförda realistiskt gröna Gustav Vasa-frisyrer samt blå särkar från en säker död. Enligt uppgift går ju lämmeltågen obönhörligt framåt tills de ramlar över klippor.
Detta fick vi lära oss i Disney-dokumentären White Wilderness, bara det att Disney hade fångat in lämlar själv och kastade dem levande mot en säker död över stupet för att illustrera dessa lämmeltåg. Rent hittepå, med andra ord, och lämlar är lika rädda om livhanken som andra levande varelser. Men det är en tacksam förutsättning för ett spel dock.
Det krävs snabbt hysteriskt högt tempo på fingrarna för att bygga broar, fixa med fallskärmar och sätta ut stoppklossar som hindrar kamikaze-krabaterna från att i sakta mak, och med de gröna frisyrerna fladdrande, marschera in i döden. Trots det genialiska grundkonceptet har Sony experimenterat med Lemmings under snart två decenniers tid utan att riktigt få till något som är lika roligt som de tidigaste spelen (vilka för övrigt utvecklades av DMA Design - idag en smula mer kända som Rockstar North, tillverkare av Grand Theft Auto).
Ofta har man försökt göra snyggare lämlar och tillfört saker ingen egentligen frågat efter och på kuppen har man samtidigt förstört den enkla kärnan. Men nu har Sony, som äger rättigheterna till serien, bestämt sig för att ge ut spelet till smartphones, både Android och Ios. Och det känns helt rätt tänkt.
Med smartphones kommer som bekant en stor och bra, tryckkänslig skärm som utvecklaren Sad Puppy Games nyttjat på bästa sätt. Något jag direkt noterar när jag börjar spela (Huawei P20 Pro) är det faktum att de små lämlarna är tillbaka igen. Det senaste delarna har generellt haft stora, serietidningsliknande lämlar, medan detta är en direkt återgång till hur det såg ut när det begav sig.
Spelkontrollen har också fått relevanta och bra tillskott som att banorna nu är uppdelade i rutor som du kan tilldela egenskaper. Markera till exempel en ruta med stoppskylt, och första lämmel som når dit ställer sig och blockerar för de andra. På det viset kan du även förbereda för byggande, grävande eller någon annan egenskap. Allra viktigaste egenskapen med detta är att bara sätta ett paraply under höga avsatser, varpå alla lämlar som faller över det får paraplyet och landar levande.
Tidigare var man som bekant tvungen att klicka på varje individuell lämmel för att ge dem specifika egenskaper, men detta fungerar mycket bättre utan att förstöra spelets grund. Grafiken är också tydlig, färgglad och tack vare dagens knivskarpa skärmar är det en fröjd att se dessa självmordsbenägna rackare trava runt och förhoppningsvis nå sitt mål.
Lemmings har dock ett väldigt (väldigt) stort minus. Det är free to play. Redan från startmenyerna möts du av möjligheten att kasta in pengar för diverse fusk och svårighetsgraden ökas snabbt till nivåer som nästan kräver att du slungar in cash för att du ska komma vidare direkt. Allt går dock att låsa upp genom att spela, men antalet kommandon/uppgifter du kan ge till lämlarna är begränsat och du kommer hamna i sitsen att du får vänta en dag innan du får snurra på ett hjul för att få fler kommandon, alternativt betala.
Lemmings är helt nedlusat av mikrotransaktioner och du styrs verkligen mot att betala. Detta är otroligt synd och hade det bara gått att köpa spelet för en mindre summa för att slippa det konstanta nasandet, så hade det blivit två pinnar upp. Så bra är det faktiskt, men återigen har mikrotransaktioner lyckats med konststycket att sabotera en annars underhållande produkt.