Hur ser en mutant ut? Det är naturligtvis svårdefinierat eftersom de kan ha alla möjliga färger, former och attribut. I populärkulturen har vi stött på både onda och goda, och i Mutant Year Zero: Road to Eden är det den sistnämnda typen vi stiftar bekantskap med. Här får vi följa protagonistduon Dux och Bormin (en muterad anka och vildsvin) som besöker katastrofområdet Zone för att rädda Ark (som är den sista spillran av mänskligheten) från Ghouls och leda dem till paradiset Eden.
Lite väl vågat valde jag att spela Mutant Year Zero: Road to Eden på svårighetsgraden hard (det finns bara normal, hard och very hard att välja på) inför recensionen. Det ska sägas att det här är ett svårt spel, så jag har fått ladda om sparfiler flera gånger, verkligen tänka igenom min utrustning och försöka om och om igen. Men faktum är att jag gillar det. Spel av den här typen (tänk Xcom i Fallout-miljöer) vinner på utmaningen och gör striderna intressanta där det hela tiden gäller att maximera gruppens synergieffekter för att ha en chans att komma vidare. Faktum är att mina bästa stunder med detta spel är just de gånger då jag tvingats tänka om helt och provat en annan lösning, kanske satsa allt på strid, dela slagfältet med en rökgranat eller försöka mig på att nyttja granater mer taktiskt.
Grunderna i spelet kommer kännas bekanta för alla er som spelat Xcom tidigare, du har två handlingar per karaktär och runda, där varje attack eller stor mutation avslutar handlingsfasen för just den karaktären direkt. Du behöver exempelvis hushålla med ammunitionen (ladda om) och flytta runt för att optimera skadevinklar/skydd, samt att varje mutant även kan mutera (vilket är att jämföra med förmågor) med en större, en mindre och en passiv sådan aktiverad.
Ett exempel på en mindre mutation är Bormins Hog Rush som låter honom rusa in i en fiende och slå ut denne i två hela rundor. En annan av dessa mindre mutationer är de malvingar vissa karaktärer kan få och flyga till högre avsatser för att få bättre överblick och bättre träffprocent. De större mutationerna är däremot mer kraftfulla och matchavgörande som att du får attackera två gånger (med försämrat sikte dock), göra dig immun mot skada under en runda, avfyra en EMP-smäll och så vidare. Det finns inte så väldigt många mutationer per mutant, men det handlar fortfarande om att välja den bästa för varje specifikt givet tillfälle och matcha med lagkamrater och utrustning. Det går att skräddarsy saker för att fungera maximalt, men förr eller senare ställs du inför tillfällen då allt hänger på ett 50/50-skott och dessa ögonblick är så rysligt spännande att man baxnar.
Det är ett system där precis allting spelar roll och inget finns där bara för skojs skull. 25% extra träffsäkerhet eller marginellt högre skada kan vara skillnaden mellan vinst och förlust. Det viktigaste vapnet du har till ditt förfogande är dock stealth. Genom att hela tiden se till att du möter så få fiender samtidigt som möjligt, maximerar du dina chanser att överleva. Systemet är inte jätteavancerat, men välj rutter där du inte syns och ta dig an motståndarna en och en, gärna med tysta vapen så fiendens kumpaner inte uppmärksammar dig.
Varje bana blir därmed något av ett pussel där du klurar ut hur du bäst tunnar ut flocken utan att alla ska attackera er samtidigt. Oftast måste du dela upp din lilla grupp och gömma er på smarta ställen för att slå ut patrullerande ruskprickar, och jag måste säga att det är direkt fascinerande hur mycket speldjup det faktiskt finns här på så enkla premisser. Men ibland är det ändå öppen strid och komplett vansinne som är bästa lösningen på ditt problem, och även då finns massor av strategi. Det finns flera egenskaper som gör att du kan minimera mängden skada du tar samt maximera skadan som delas ut. Fullgod variation, med andra ord.
Eftersom Mutant Year Zero: Road to Eden baseras på ett svenskt penna/papper-rollspel, så är det faktiskt ett framtida, postapokalyptiskt Sverige som Dux och Bormin äventyrar i. Även om storyn kring Zone och Ark är ganska rättfram, så finns mycket narrativ att hämta här. Undan för undan får du veta hur samhället kollapsat och så småningom lett fram till den ödemark du stöter på i spelet. Dux och Bormin själv gör mycket för att ge berättelsen liv och totalt finns det fem mutanter du får förfoga över, där övriga är Selma, Magnus och Farrow.
Som svensk kommer du ha extra stor behållning av äventyret tack vare massor av ordvitsar och svenska referenser, eller vad sägs om "Postmord"-bilar som havererat, eller tillbehör som "Borg band" vilket ger dig ett Björn Borg-inspirerat pannband som passande nog låter dig gå längre än du annars kan göra. Du kommer till och med stöta på något så trevligt som en rekorderlig svensk Lucia - även om det nu råkar vara en Ghoul som bär kronan.
Det tog mig ungefär 25 timmar att spela igenom äventyret, men om du är bra på genren går det säkert att kapa den tiden med hälften. Det är fortfarande mer än godkänt och för den som tarvar ännu mer utmaning finns ju dessutom Iron Mutant (med Permadeath). Men helt utan brister är spelet inte, och jag stötte på kamerastrul under min resa samt problem med ljudet. Menyerna hade också kunnat vara betydligt bättre samt att mycket är omständligt utformat såsom vapenbyten.
Det hade också varit trevligt att få en indikation på hur långt ljud färdas i spelet så jag vet om en fiende kan höra mig Hog Rusha med Bormin eller ej. Det känns också som en liten besvikelse att den läckra förrenderade grafik vi fått se i trailers inför spelet helt saknas här. De hade ju varit perfekta för snygga mellansekvenser. Nu är det istället mest målningar, som visserligen ofta är riktigt tjusiga, men som inte upplevs som lika påkostade.
Mutant Year Zero: Road to Eden kräver en hel del av dig som spelare och känns tämligen gammaldags i upplägget. Men på just dessa premisser är det också belönande på ett sätt som få spel är idag. När du väl lärt sig systemet och kan börja nyttja det fullt ut, blir det snabbt en ren fröjd och striderna underbart roliga. Varje ny bana bjöd på något nytt roligt och sammantaget säger det en hel del att lyckas leverera den känslan genom ett så pass långt äventyr - och som svensk kommer du som sagt ha ännu roligare än alla andra.