Mothergunship

När Timesplitters 2 släpptes till Playstation 2 år 2002 så var standardinställningen för att sikta med högerspaken inverterad. Det vill säga att om du drog spaken nedåt så vinklades knallpuffran uppåt. Diskussionen om vad som är rätt eller fel när det kommer till kontrollschemat hos förstapersonsskjutare och vilket läger som spelar likt utvecklingsstörda fiskar tänkte jag inte begrava mig i just nu - men däremot har det alltid varit en självklarhet att vi som spelare ska kunna välja hur vi vill styra. Om du vill att siktet ska gå uppåt när du drar spaken nedåt ska du jävlar-i-mig få göra det också. Mothergunship levereras med "standard"-inställningen (där upp är och upp och ned är ned) och högst förvånande finns det inte några fler kontrollinställningar än en gnutta spakkänslighet att kalibrera...

Att försöka vända hjärnan är ingen lätt sak. Det går väl ann under långsamma delar då jag aktivt kan tänka på att styra rätt, men så fort det vankas lite action kickar muskelminnet och rena reflexer in så mitt idiotiska plyte stirrar rakt upp i taket så gott som hela tiden. Inledningsvis blir spelkänslan och hela min upplevelse rejält nedpissad av kamerastrulet, till den graden att jag aldrig trodde att Mothergunships eftertexter skulle regna ned och att den här recensionen skulle publiceras först i oktober. Nu anpassade jag mig visserligen hyfsat snabbt (det tog ungefär åtta timmar), men att inte peta in en sådan självklar kamerainställning påverkar mitt helhetsintryck av Grip Digitals actionfest ganska rejält.

Rougelike-genren har åtminstone jag förknippat med tvådimensionella actionlir som Dead Cells och till viss del Sundered det senaste, men nu har vi alltså en futuristisk förstapersonsskjutare i genren att tillgå till konsol. Det enastående och det som gör Mothership till en något unik titel är att du inte kommer få eller hitta en massa nya vapen under äventyrets gång, utan istället samlar du på dig vapendelar som sedan kan byggas ihop till en stordödande metallklump i ett förvånansvärt smidigt ingenjörssystem.

De 250 kronorna som Mothergunship kostar gifter sig väl med den relativt korta spellängden och framförallt hur kampanjen upprepar sig. Det känns lite som att lyssna på en låt som bara består av en endaste refräng - om och om igen. Jag inleder på en rymdbas och från en karta får jag välja ett skepp med ett tillhörande sido- eller huvuduppdrag. Innan jag bränner iväg dit får jag också välja ett gäng vapendelar att ta med mig. Problemet och själva rougelike-twisten är att om jag dör ute på ett uppdrag blir jag hemskickad ögonaböj och vapendelarna som jag tog med är det bara att kyssa farväl. I och med avsaknaden av "invert"-inställningen dör jag så gott som hela tiden på huvuduppdragen, så för min del har det blivit mer eller mindre standard att åka på ett gäng enklare sidouppdrag för att samla på mig ohyggligt många vapendelar innan de svårare nivåerna kan brännas igenom.

Konceptet av automatiskt genererad banstruktur kommer alltid tillsammans med vackra ord från utvecklarna om att ingen genomspelning ska vara den andra lik och att variationen är så stor att du lika gärna kan sälja hela ditt spelbibliotek och bara lira deras spel tills du dör. Det finns en viss charm med konceptet, det håller jag med om, men Grip Digital har även byggt en såpass upprepande banstruktur att den börjar kännas trist redan under de första timmarna. Starten går från ett rum som alltid innehåller en vapenbyggarterminal och innanför nästa dörr väntar ett gäng med fiender. När det är avklarat har jag fått ihop lite poäng så jag kan köpa en till vapendel att pryda min höger- eller vänsterarm med och sedan kan jag avancera till ett nytt fienderum. Så fortsätter det ett par gånger innan jag klarar uppdraget genom att trycka på en stor knapp som spränger skiten ur skeppet. Det finns en viss variation då jag ibland kan välja ett speciellt utmaningsrum som försvårar striderna en aning, exempelvis att bara skjuta med vänstervapnet i en minut eller inte skjuta alls på 45 sekunder. Variationen är förstås uppskattad men inte i närheten av tillräcklig när man ser till det stora hela.

Mellan de olika fiendesalarna finner jag mig alltid i en liten korridor där rymdäventyrets braktunna berättelse tar vid. Det är ett par befälhavare som snackar skit med varandra och guidar mig mot ambitionen att kärnvapenbomba jätteskutan "mammapistolsskeppet" som håller vår planet jorden som gisslan(?). Dialogen är förvisso lite skön med krystade skämt från stereotypiska figurer, men själva karaktärspresentationen är obefintlig och designen på dialogrutorna hör egentligen hemma i ett mobilspel. Det hela är ett försök att skapa lite substans till en annars väldigt smal titel, även om jag fram mot den sista tredjedelen av spelet börjar tycka att dialogen är rätt rolig.

Under min andra kväll tillsammans med Mothergunship börjar det icke-inverterade siktet äntligen att sätta sig, lagom till att motståndet från alla fienderobotar skjuter i höjden. Min första taktik var att utnyttja miljöerna så gott som möjligt genom att krypa bakom väggar som en tanig jättefegis. Allt eftersom visar det sig att taktiken var idiotisk i och med mängden stryk jag får ta emot och då trillar polletten äntligen ned hur Mothergunship ska spelas egentligen. Du får helt sonika aldrig sluta springa. Aldrig! Så fort jag kommer in i ett rum får jag snabbt som attan klura fram en vettig maratonrutt och sedan tokrusa samtidigt som jag dräller iväg ett par krutrundor mot de jagande robotarna. Där och då tillsammans med det enorma motståndet börjar jag faktiskt få ganska roligt i Mothergunship tack vare det höga tempot och den ständigt brinnande rädslan för att skickas hem igen med rejäla vapenförluster som straff.

Banorna i Mothergunship är till viss del designat utefter att två stycken spelare ska kunna njuta av flådigt pistolvåld, men själva co-op-läget saknas för tillfället då utvecklarna valde att finslipa på flerspelarupplevelsen fram tills augusti. Varför de inte bara försenade hela liret en ytterligare månad är ett dråpligt beslut, för den stresspäckade spelbarheten hade varit helt klockrent att bjuda en polare på. Utöver det hade Mothergunship även behövt ett mer varierande spelupplägg och inte minst en omväxlande bandesign. Så därför blir liret för mig en ren medelmåtta just nu och inga "invert"-spelare bör hala fram plånboken. Inte än åtminstone.