Svenska
Gamereactor
recensioner
Ni no Kuni II: Revenant Kingdom

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom

Uppföljaren till ett av förra generationens mest älskade spel är här. Kim Orremark har tillbringat massor av tid med den lilla kungen med kattöron...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Jag och japanska rollspel har en ganska skakig relation som med åren mestadels blivit sämre och sämre. Visst älskade jag Persona 5 och Xenoblade Chronicles 2 nyligen, men jag har inte dyrkat genren med någon vidare passion sedan Final Fantasy VII egentligen. Förutom de två ovannämnda titlarna har det givetvis funnits andra spel på den här sidan av 2000-talet som har fallit mig på läppen, Blue Dragon till Xbox 360 och Ni No Kuni: Wrath of the White Witch för att nämna två till. Jag skulle nog kunna gå så långt som att säga att första Ni no Kuni är ett av de bästa spelen som släpptes till Playstation 3 under förra generationen med sin träffsäkra berättelse och utomordentliga produktionsvärden. Resan om Oliver var strålande på fler sätt än ett och längtan på uppföljaren har inte varit nådig, med en rad förseningar som ytterligare ökat begäret.

Nu, efter åtskilliga timmar med uppföljaren sitter jag belåten som om jag precis fått fri lejd att äta all mat på nobelmiddagen, du vet när man är proppmätt men ändå fortsätter äta för att det är gott? Exakt så känner jag just nu, med fördelen att jag inte känner mig svullen. Inte mer än vanligt åtminstone. Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är ett fantastiskt spel. En milstolpe i vad konstformen och framförallt genren bör erbjuda. Ni no Kuni II är modern spelhistoria. Ni no Kuni II är... ja du förstår.

Innan vi beger oss in på vad exakt som gör Ni no Kuni II till den upplevelse det är och varför alla olika beståndsdelar gifter sig så bra som de gör vill jag fokusera på en av de (extremt få) punkterna som jag gillar minst. I det första spelet tog utvecklaren Level 5 hjälp av Studio Ghibli för att designa en spelvärld som helt och hållet berövade de allra flesta förmågan att kontrollera sin egen salivering. Det var bland annat de helt animerade mellansekvenserna som var som höjdpunkter för mig och hjälpte till att cementera Ni no Kuni i mitt hjärta.

Revenant Kingdom bibehåller samma urtjusiga stil men av någon anledning saknas de heltecknade mellansekvenserna av Ghibli, nu sköts allting via spelmotorn istället. Det är en petitess egentligen, ett riktigt icke problem, designen är fortfarande superb - helt magisk - men, det gör att Ni no Kuni II: Revenant Kingdom inte känns riktigt lika sagolikt som sin föregångare för mig, trots uppenbara kvalitéer, åtminstone till en början.

Detta är en annons:
Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Evan, pojken med svans och kattöron, är kungen utan eget land. Här på jakt efter möjligheterna att bygga upp en nation

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom utspelar sig flera hundra år efter händelserna i det första spelet. I staden Ding Dong Dell pågar en stadskupp där råttfolket har klurat på en lömsk plan sedan länge, kungen med kattöron och tillika protagonisten Evan Pettiwhisker Tildrum ska petas bort och precis här startar äventyret. Genom en annan händelse, på en plats okänd för Evan och långt borta från Ding Dong Dell, händer det någonting konstigt med en person vid namn Roland. Innan han eller jag vet ordet av det står Roland öga mot öga med Evan och tillsammans måste de fly slottet som är under attack och komma undan från den elaka råttkungen.

Berättelsen (även om den inte låter jättespännande) imponerar från inledande sekund och håller sedan ett stadigt tag om mig genom hela äventyret. Det är fullkomligen proppat med färgstarka karaktärer, spännande teman och unik sensmoral. Det är mångfacetterad på ett sätt vi inte ser allt för ofta idag och täcker saker som personlig utveckling och mognad, in- och utrikespolitik samt att det alltid finns hopp, oavsett hur mörkt någonting ser ut.

Det är inte det att det är särskilt originellt i grunden eller att Ni no Kuni II: Revenant Kingdom tar ut svängarna på något makabert sätt som imponerar. Det är det enkla faktum att allt är så välkomponerat med trovärdiga karaktärer och motiv som skapar en värld som känns genomarbetad och äkta. Visst, logik och förklaring kan ibland bli som tecknad Disney-film och skriva mig som spelare på näsan, men de händelserna är få till antal och tar inte bort från den riktiga magin som ändå finns där.

Detta är en annons:
Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Den klassiska övervärlden finns såklart med även denna gång, här kan du utforska, strida och hitta hemligheter

Spelet handlar främst om Evan, kungen från Ding Dong Dell, som nu står utan kungarike. Han beslutar sig tidigt för att börja om på ny kula, hitta en bit land och starta om. Han ska minsann bli kungen, med stort K (och kattöron) för ett land vars grundvalar består av Evans egna visioner om ständig fred och hjälpsamhet. Vad krävs för att bygga upp ett land? Hur går man tillväga för att finna allierade i det mest svåra stunder? Vad gör egentligen en riktig ledare?

Genom att utforska världen och den gigantiska kartan tar vi oss genom stora skogar, torra ökenlandskap och till och med världshav i jakten på allt som krävs för bygga upp en nation från ingenting. Längs vägen stöter jag på vänliga själar som är ivriga att hjälpa till och andra (ganska suspekta) typer vars avsikter inte alltid är vad de verkar vara. Genom att hjälpa invånare i andra riken lyckas jag få dem att överväga en flytt och sakta men säkert verkar den avlägsna drömmen kunna bli verklighet.

Ett tidigt exempel på en stad jag får besöka är Goldpaw där allt handlar om vadslagning och tärningskast. Till och med skatten som befolkningen ska betala slumpas fram genom en jättestaty med lika stor tärning. En etta betyder ingen skatt den månaden medan en sexa innebär sexdubblad. Evan upptäcker direkt att någonting inte står rätt till med den så kallade slumpen och efter en del utredning uppdagas en komplott som sedan leder till en ny allierad. På ungefär samma sätt fortsätter spelet, vi reser från stad till stad, men givetvis finns hel del överraskningar längs vägen.

Vid en första anblick är det lätt att tro att Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är ett ganska traditionsenligt japanskt rollspel, här finns en klassisk övervärld belamrad med fiender, städer som fungerar som hubbvärldar och en hel del sidospår i form av grottor och andra hemligheter. På ytan påminner det om föregångaren på flera olika sätt men det är faktiskt markant annorlunda. I Wrath of the White Witch sköttes striderna med de Pokémon-inspirerade "familiars". Små monster med olika egenskaper och färdigheter. I Ni no Kuni II är striderna i realtid och allt hamrande sköts av våra karaktärer och de små söta monstrerna är praktiskt taget borta.

Genom resans gång samlar Evan på sig en respektabel skara följare och du kan ha tre i ett party samtidigt och byta mellan dem som du vill under striderna. Det gör att striderna till en början påminner om de i exempelvis Final Fantasy XV - du har en normal attack, en starkare, lite magier och en avståndsattack. Till en början känns det tämligen enkelt, nästan banalt, men ju längre in jag kommer desto mer behöver jag ha koll på positionering, vilken typ av skada som är mest effektiv och hur jag brukar Higgledies, Ni no Kuni II svar på familiars. Higgledies är också en typ av minimonster som representerar olika element och de kan bistå med attacker eller egenskaper som att hela Evan och hans stridskumpaner. Det finns massor av djup i dessa strider och mot spelets senare delar måste jag ha förståelse för vilka higgledies som är mest effektiva under vilka omständigheter och vilken typ av vapen och utrustning mina karaktärer ska ha.

Så, episka sammandrabbningar i tredjeperson, låter fint? Det är bara en del av hur striderna fungerar i Ni no Kuni II: Revenant Kingdom.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Audiens med kungen? Bäst att gå utan byxor. Så resonerade Ketch och sågs aldrig till igen

Det finns ett helt annat stridssystem också, utöver och helt separerat från det vanliga. Om du har spelat Suikoden någon gång kommer du känna dig hemma direkt. Dessa strider kan enklast beskrivas som realtidsstrategi där Evan kontrollerar olika typer av arméer på slagfält. Det gäller att utplåna motståndet genom att matcha rätt typ av attack mot rätt typ av fiende i ett sten, sax och påse-system. Både du och fienden har varsin "battle might" som dikterar hur starka arméerna är och genom att tillämpa taktiskt tänkande, hur du bäst ska spendera de resurser du har i form av specialattacker som luftanfall (som du får av en mycket lustig piratkung) och ständigt ha koll på hur mycket som kan offras blir striderna till beroendeframkallande höjdpunkter för egen del.

Häftigt. Två helt unika stridssystem utöver det vanliga rollspelandet med grottor, bossar och hemligheter, snacka om innehåll. Men, som Steve Jobs hade sagt: "En sak till...".

Eftersom Ni no Kuni II: Revenant Kingdom handlar om att bygga ett nytt kungarike från grunden måste ju det självklart göras också. Du kan inte bara kuta omkring med kattöronen på sniskan och dänga monster i all evighet, som kung måste saker skötas, styras upp och ses över. Välkommen till "Kingdom"-läget. I det här spelläget måste du upprätta byggnader, rekrytera arbetskraft, se till att rätt person jobbar med rätt sak och håva in pengar. Det känns nästan absurt att skriva men förutom allt annat i spelet finns det alltså ännu ett fullt utvecklat system som du enskilt kan tillbringa timmar med att pilla i. Genom att bygga upp staden kan du investera i forskning som uppgraderar dina vapen, utvecklar higgledies, ger dig nya magier och andra användbara resurser. Djupet, variationen och mängden saker att göra är bland det mest imponerande jag har sett i Ni no Kuni II: Revenant Kingdom.

Det finns dock ett problem med att ha dessa olika system ovanpå varandra, nämligen tempot. Ni no Kuni II är ett ganska linjärt äventyr (det finns massor av sidoaktiviteter för den som vill) men eftersom du behöver lägga till på strategistrider och sköta byggnationen av staden blir det ett märkbart tapp i tempo mot spelets mitt. Det är ett ganska vanligt problem i genren överlag men här kändes det lite extra påtagligt.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom
Spelvärlden är fantastisk med massor av olika platser att besöka, alla med sin egna visuella stil

Någonting annat som verkligen imponerar är spelets grafiska delar. Både gällande design och det på det tekniska planet. Ni no Kuni II: Revenant Kingdom har samma Ghibli-stil som föregångaren men mängden detaljer och saker som anikstuttryck får mig att sitta och gapa i omgångars omgångar. Spelvärlden bjuder in mig med sin otroliga färgpalett och designen på allt från de distinkt olika städerna till de otroliga karaktärerna är ingenting annat än enastående. Jag har spelat PC-versionen och kan med glädje säga att det har fungerat felfritt för mig, ingen slö konsolportning här alltså.

Ska vi prata om judet och kanske framförallt soundtracket är den aspekten också fantastisk. Musiken, komponerad av  Joe Hisaishi (som gjorde musiken i första spelet), kommer inte lämna någon oberörd och jag har sedan jag började spela Ni no Kuni II: Revenant Kingdom gått runt och nynnat på världsmelodin dagligen. Röstskådespelarna håller även de en klass som är långt över standard för genren - när de väl pratar. Jag tycker de ges allt för lite utrymme mot vad berättelsen egentligen kräver och att behöva läsa långa konversationer i text när jag vet att det hade kunnat låta så bra är lite ledsamt. Överlag är dock den audiovisuella delen av spelet underbar och tillsammans med den underbart berättade resan med Evan, Roland och de andra karaktärerna känns det ibland som jag spelar en klassisk Disney-film. En japansk Disney-film, men ändå.

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom är ett konststycke. Ett underbart spel att se och höra på men samtidigt otroligt belönade att spela och utforska. Det innehåller ett djup och en variation som är helt och hållet makalös, vilket såklart gör det enkelt att rekommendera på endast de premisserna. Jag skulle till och med vilja säga att du inte ens behöver vara ett gediget fan av genren för att verkligen sugas in och sväljas med hull och hår i allt som erbjuds. Det här är spelmagi som inte kommer lämna någon oberörd, var så säker.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Intressant berättelse, imponerande spelvärld, härliga karaktärer, otrolig variation, magisk grafik, enastående musik
-
Tappar i tempo i mitten av äventyret
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Hulken
    Först blev jag besviken. Jag hade väntat mig ett spel som var som ettan, d.v.s. Pokémon-inspirerat, att man fångar monster som man tränar och... 9/10

Relaterade texter

Ni no Kuni II: Revenant KingdomScore

Ni no Kuni II: Revenant Kingdom

RECENSION. Skrivet av Kim Orremark

Uppföljaren till ett av förra generationens mest älskade spel är här. Kim Orremark har tillbringat massor av tid med den lilla kungen med kattöron...



Loading next content