De Blob 2

Den senaste veckan har det varit rena rama domedagsvädret i i större delen av landet. Blåsten har (baserat på ett slickat finger) snittat 600 sekundmeter uppe på den kullen jag bor på, och tillsammans med bitande kyla på femton minusgrader har mina sunkiga tygdojor känts en aning för somriga. Lyckligtvis går årstiden hand i hand med finfina spelsläpp, och jag var fullt övertygad om att den höga nivån skulle fortsätta vara intakt, även när De Blob 2 landade på mitt skrivbord. Titeln fick ändå bra betyg när det släpptes 2011, så ett gulligt plattformsspel späckat med färg och tjocksmockiga geléklumpar kändes på förhand som en härlig pausvila för mig som annars är fast i ett riktigt missbrukarträsk med Monster Hunter: World.

Berättelsen i De Blob 2 kretsar kring staden Prisma som har berövats all sin mustiga färg av den hemska sektledaren Papa Blanc. Spelvärlden ser nu ut som en färglös och stilrent designad Apple-produkt, och de stackars invånarna har med detta förvandlats till identitetslösa skal. Det visar sig snart att allt detta är en ondskefull plan för att elakingen Comrade Black ska vinna det kommande presidentvalet och bli enväldig superkung över hela Prisma. In kommer De Blob. Med sin majestätiska tvättsvampsförmåga kan han tanka på sig ordentliga mängder med färg och sedan vandalklottra omkring så den sterila staden återigen blir grann, och då väcks också de stackars invånarna från deras hypnos.

Runtom i den måttligt påkostade spelvärlden finns det bassänger med färg i, antingen röd, gul, eller blå. Med det sagt är konceptet tämligen enkelt, och ganska uttjatat efter en någon timmes spelande. Jag tankar på en skvätt med färg, målar en huskropp till liv, och studsar sedan på ett gäng med invånare för att de ska vakna upp från sin dvala. Detsamma gäller fienderna som kommer till mötes. Jag studsar på dem också. Studs studs studs. Runt hela världen, bana för bana.

Jag hade nog varit mer positivt inställt till De Blob 2 för sju år sedan när det släpptes till förra generationen av konsoler, för nu känns hela spelupplevelsen väldigt föråldrad vilket gör att titeln liknar ett lågbudgetspel. Spelkontrollen är inte speciellt vass, mellansekvenserna är en aning lågupplösta, och jag irriterar mig ständigt över att vartenda uppdrag som oavsett hur långt jag har kommit genom berättelsen presenteras som en "tutorial". Min lila kissekattskompanjon är i irritationsnivå jämförbar med Navi i Ocarina of Time, och det dröjer inte speciellt länge innan jag knapphamrar mig igenom varenda dialog så hårt och frustrerat att dualshocken näst intill bågnar av min otroliga fingerstyrka.

På pluskontot kan dock De Blob 2 skryta med en härlig berättelse, och faktiskt en genuint, jäkla rolig sådan. Comrade Black tar till sluga knep för att invånarna ska rösta på honom i det stora valet, exempelvis installerade robotarmar i röstbåsen som hugger tag i näven på ont anande medelsvenssons och tvingar dem att rösta på den mörka generalen istället för de andra, mer sympatiska och färgglada kanditaterna. Så någonstans blir det värt mödan att monotont krita färg i stad efter stad då jag för varje värld får garva lite åt mellansekvenserna.

Ganska otippat så har utvecklarna Blue Tongue Entertainment byggt in en tidsbegränsning på varje bana som ligger runt 15 minuter, samtidigt som det också finns en massa sidosysslor att ta itu med när själva huvuduppdraget är ordnat. Visserligen tjänar jag in extra tid genom att exempelvis studsa ihjäl ett gäng fiender eller färglägga en huskropp, men tidsbegränsningen dödar viss spelglädje då "checkpoint"-systemet är riktigt dåligt. När tiden väl har nått nollstrecket får jag starta om okristligt långt tillbaka, och då uppdragen såväl som spelbarheten är vansinnigt upprepande så infinner sig aldrig någon vidare segerkänsla. Istället börjar jag räkna ihop banorna som återstår och deliriumlängtar tills jag blir kvitt De Blob och kan återvända till Monster Hunter: World igen.

En majoritet av de färglösa byggnaderna i Prisma räcker att vidröra med min rultiga dunderklump för att fasaden ska braka ut i färg, medan vissa större hus är så pass hårt smittade av färglös ondska att jag måste skutta in i dem för att bli kvitt den svartvita sjukdomen. Trevligt nog så växlar De Blob 2 då från att spelas i tre dimensioner till att gå över till klassisk tvådimensionellt plattformande. En nödvändig variation till den annars ganska tråkiga spelbarheten. Tyvärr blir det inte någon direkt solskenshistoria då heller, för min Flubber är oavsett spelperspektiv en trög jäkel att förflytta, och spelkontrollen saknar nödvändig precision så jag gång på gång slutar upp med någon dassig skitfärg istället för den lila paletten jag var ute efter. Enkelt sammanfattat når inte Blob upp till de förväntningar jag har på en spelhjälte idag.

De Blob 2 behöver en remake och inte inte en remaster, för spelkonceptet hade man kunnat göra något trevligt med. I Okami exempelvis var det en fröjd att fylla den annars stendöda spelvärlden med grönska, men i De Blob är inte det totala spelupplägget tillräckligt roligt för att jag ska känna någon tillfredsställelse över att krita liv i den svartvita staden. Den precision som krävs tar ofta död på spelmagin och jag hade mycket hellre velat banka in färg i världen på ett våldsamt sätt och bokstavligt talat spränga ett helt kvarter till regnbågsglädje. Först vid de sista fyra banorna (av totalt tolv stycken) så börjar jag ha en smula roligt med De Blob 2. Det krampaktigt barnsliga upplägget avtar, och i några enstaka fall leker Blue Tongue med skiftande gravitation för att skapa uppriktigt roliga plattform- och pusselutmaningar. Även bossbataljer introduceras som flätar ihop allt jag har lärt mig sedan tidigare, och just då vill jag erkänna att De Blob 2 är ett trevligt målarspel som kan skryta med lite originalitet och spelglädje. Men det räcker inte.

Sammanfattningsvis dröjde det åtta banor, hela tre fjärdedelar av spelet innan Blue Tongue lärde känna sin karaktär och förstod potentialen hos sin egen titel. Fram tills dess har jag tvångspelat mig igenom så gott som varenda strapats. De Blob 2 är i sin helhet ett avskalat, enkelt, småmysigt plattformslir - för barn, och tyvärr ingenting jag skulle rekommendera till annat än just små, små barn. Musiken varierar från störiga hissmelodier till ganska svängigt i sina stunder, och jag måste även berömma utvecklarna för att ha petat in ett flerspelarläge där två färgglada rultklumpar kan tävla mot varandra. Tyvärr räcker det inte speciellt långt och enligt mig är De Blob 2 dåligt spel som jag inte kommer att lira igen.