Jag gillar att skjuta saker. Eller vänta, låt mig oformulera det där. Jag älskar att skjuta saker. Helst ska det vara helikoptrar, skrikande soldater eller vildsinta utomjordingar som får smaka på mitt ivriga avtryckarfinger. Alla dessa finns representerade Serious Sam 2, i tusental. Trots det, och trots att det hjärndöda partymördandet i det första spelet underhöll mig kungligt blir jag snudd på sömnig bara efter ett par timmar tillsammans med Serious Sam 2.
Orsakerna är många, och även om Croteams uppföljare inte är dålig hade jag förväntat mig mycket mer. Ljusblå infödingar med smurfröst, cigarrbolmande clowner, skenande noshörningar, zombiefierade börsmäklare och muterade grodor, allt finns här. Croteam fortsätter att kasta hundratals vrålande fiender mot mig. Till mitt försvar har jag en vapenarsenal lika överdriven som fiendefloran. Jag har en plasmapistol, en portabel bandsåg, två hagelgevär, en raketkastare, en enorm kulspruta, två uzis, ett prickskyttegevär och två silverblanka krutrevolvrar.
Fiender i massor, check. Mängder av varierade vapen, check. Behövs det egentligen något mer? Jo, nog behövs det mer alltid. Även om Serious Sam som koncept är lika delar lättsam actionflirt med genrens ursprung som det är flamsig actionparodi misslyckas Sams efterlängtade återkomst med en hel del. Till att börja med är den övergripande bandesignen lika spännande som Sams ordförråd.
Platta, stela gräsfält blandas med sterila källare och jämnbruna grottor. Även om miljöerna ofta är imponerande rent storleksmässigt är de aldrig inbjudande och saknar de detaljer som förhandsbilderna skvallrade om. Tillkommer gör ett oerhört variationsfattigt och fantasilöst upplägg där samma spänningslösa eldstrid upprepas cirka nio miljoner gånger. Fiender föds ur luften, ofta hundratals gånger från samma ställe, och rusar med magnetisk dragkraft mot Sam. Någon artificiell intelligens existerar inte i Serious Sam 2, även om jag absolut inte väntat mig något underverk.
Även flerspelarläget är en besvikelse då vapnen, trots överdrivna storlekar och skojfrisk design känns fjuttiga och tempot minst sagt flamsigt. Jag vet, Serious Sam 2 är inte tänkt som ett banbrytande mästerverk och ska heller inte bedömas därefter. Men Serious Sam 2 är helt enkelt inte roligt, även fast jag älskar att skjuta saker och framstår som extremt förlegat i jämförelse med exempelvis Painkiller...
Beträffande de olika versionerna så finns det givetvis en del skillnader. PC-versionen är givetvis avsevärt mycket snyggare än Xbox-versionen som ser ut som grumlig gulasch. Även spelkontrollen är aningen bättre i PC-spelet även om den fortfarande känns lite stel och ryckig. Ingen av upplagorna rorr dock mer än i fem minuter och Serious Sam 2 förblir ett uppblåst actionfiasko med usel humor.
Som flirtig färgkaskad i gratisformat fritt för nedladdning hade detta passat bättre. Som ett seriöst fullprisalternativ till genrens höjdpunkter framstår Croteams uppföljare som ett dåligt skämt.