Valkyria Revolution

Det första Valkyria Chronicles-spelen kom 2008 och var ett taktiskt tredjepersonsrollspel till Playstation 3 som jag där och då aldrig spelade trots att många gillade det. Det enda minnet jag har av spelet är bilder och videor på fiktiva Europeiska städer och animeflickor som viftar med bössor. Så när jag fick i uppdrag att recensera Valkyria Revolution var jag nervös då det inte är en genre jag vanligtvis brukar förkovra mig med.

Min brist på kunskap om serien visade sig lyckligtvis inte vara ett alltför stort hinder i detta fallet, för Revolution är inte en uppföljare till Chronicles-spelen utan en avstickare och lite utav ett genrebyte. Istället för att ha det hybridsystem mellan turbaserad och realtid som tidigare spel så har vi nu helt hoppat till ett mer aktivt actionrollspel. Positivt för mig, men kanske inte helt lyckat för Revolution.

Valkyria Revolution utspelar sig i Europa. Inte det Europa vi lever i utan ett där den industriella revolutionen började med upptäckten av en mineral kallad ragnite. Ragnite som används rätt kan driva maskiner och förenas med olika element för att skapa vad som kan ses som magi i mångas ögon. Ur denna revolution föddes också imperialism och konflikt. Det är i skuggan av detta som Valkyria Revolution börjar.

Berättelsen handlar om sanningen bakom de så kallade "fem förrädarna" och deras uppviglande till krig mot Ruzi-imperiet. Händelserna i spelet återberättas och diskuteras av två historiker 100 år efter denna konflikt och sanningen bakom dessa individet. Jag måste erkänna att själva inramningen är trevlig där vi sakta nystar upp sanningen bakom deras motiv och deras dom. Det räddar dock inte de faktiska händelserna vi får ta del av.

Vi spelar huvudsakligen som Amleth, ledare för elitstyrkan Vanargand och Jutlands bästa resurs i kriget mot Ruzi. Amleth är också en fruktansvärt tråkig karaktär. Varenda mellansekvens han är en del av får mig att gäspa då han sällan är mer än en dyster tråkmåns med pojkbandsfrisyr endast driven av hämnd. Resten av spelets ensemble är betydligt mer färgsprakande i sin attityd, även om de flesta är näst intill stereotyper.

Tonen är väldigt ojämn. Efter långa diskussioner om propaganda, blockader och krig så har vi animeprinsessor med enorma svärd som pratar med sina väninnor om tårtor och pojkar. Det är som om man tog ett krigsdrama på makronivå från Metal Gear Solid och klämde ihop det med My Little Pony på ett sätt som ger mig storyrelaterade pisksnärtskador.

Spelets strider och rollspelselement är också en blandad påse med goda idéer med mediokra genomföranden. Vi har olika klasser som alla har sina egna fördelar och alla karaktärer har även unika små egenheter som påverkar hur de fungerar på slagfältet, som hur en pollenallergiker kan ha mindre hälsa om man tar med sig denna ut på landsbygden. Detta var dock sällan mer än roliga detaljer än något som avgjorde om jag vann eller ej.

Arsenalen består huvudsakligen av Ragnite-skapade vapen som av klassisk japansk design är överdimensionerade och överdesignade på ett roande sätt. Vi har även gevär, granatkastare och trollformler utöver det som vi alltid kan frysa spelet för att nå under strider. Gevären gör inte ofta mycket skada men används mest för deras psykologiska effekt.

Soldater under strider kan utsättas för stress och rädsla. Dessa effekter kan paralysera eller sakta ner deras agerande på ett sätt och ge oss en fördel under strider. Använder jag en trollformel för att sänka en patrulls ledare så kan de andra bli så överrumplade att jag fritt kan sänka resten utan motstånd. Inte för att detta egentligen behövs då de flesta vi slåss mot knappt ens kan skada mig och mina kamrater.

Men trots att vi får påta runt med karaktärernas artificiella intelligens, uppgradera vapen och välja trollformler så kände jag sällan att detta var av stort behov. Spelet kändes för det mesta ganska enkelt då jag rusade rakt in och hamrade ner fienderna med enstaka trollformler langade omkring mig. Spelet ska ha permadöd för ens kamrater likt Fire Emblem men det var sällan jag fruktade för deras liv. Speciellt då man ändå kan spela om uppdraget om de skulle dö.

Det finns strategi som brummar under huven men som i alla fall under spelets tidigare hälft aldrig får skina. Det ovan nämnda systemet för rädsla är en detalj som i ett mer krävande spel hade kunnat vara väldigt underhållande. Detsamma gäller tillgången på uppgraderingar och utrustning. Men i slutändan så går all potential förlorad för att det är så sällan spelet faktiskt hotar mig. Stundtals kommer det bosstrider som kräver att jag är lite mer på tårna men för det mesta behöver jag sällan bry mig.

Hade utvecklarna kanske justerat spelets tråkiga uppdragsdesign, som ofta bara handlar om att döda allt på kartan eller ta över vissa punkter, och gett oss mer utmaning hade jag kunnat ge det ett högre betyg. Men när jag var så pass uttråkad under spelets uppdrag, som dessutom varvas med mellansekvenser mycket längre än stunderna vi får spela, så känner jag inte att jag kan ge det mer än mediokert.

Valkyria Revolution är inget dåligt spel. Utvecklarna har ambitioner jag respekterar och jag måste erkänna att jag efter några timmar värmde upp till spelets charm och visuella design. Men i slutändan är det ett medelmåttigt spel jag tyvärr sällan hade roligt med under mitt äventyr.