Rime

Det kom en hel del gissningar från de som såg mig spela Rime för första gången. "Spelar du Ico igen?", "Är det där Shadow of the Colossus Remastered?", "Spelar du nån konstig Journey-klon?". Dessa gissningar var inte alltför tokiga egentligen. Rime följer verkligen genrens tidigare jättars fotspår. Tempot är lågt, musiken gåtfull och vacker, och det finns gott om hemligheter på ön. Däremot nöjer sig inte Rime med att bara trampa i samma fotspår, tvärtom så försöker utvecklarna bakom spelet gå bortom det förväntade, Rime är verkligen ett försök att vara unik. Spelet vill få dig att känna och vara med i dina tankar i dagar efter att du lagt ner handkontrollen. Rime lyckas i stort sett med det den försöker med, men en för lång och melodramatisk tredje akt hindrar den från att nå sina idolers höjder.

Likt en modern Crash Bandicoot, så vaknar huvudkaraktären i Rime efter att flutit i land på en strand. Han ställer sig upp, torkar av den våta sanden. Där Crash nu skulle springa runt och ha kul, och inte bry sig allt för mycket om sin omgivning, så tar vår huvudkaraktär i Rime det mycket långsammare och kollar nyfiket in sin nya omgivning. Spelet säger inte åt dig vart du ska gå, den litar på ditt sunda förnuft, som leder dig mot öns mitt. Och så börjar din resa. Efter bara några minuter ser du skymten av ett massivt torn i fjärran, likt berget i Journey. Tornet blir ett självklart mål, då det är få grejer som spelare dras till lika snabbt som utkikspunkter. Allt som behöver listas ut nu är hur du ska ta dig dit.

Ön är stor, men aldrig ohanterbart stor. Vid första anblick kan det kanske kännas lite svårt att navigera genom terrängen och hitta rätt väg, men här ligger utvecklaren Tequila Works ett steg före och låter dig snabbt stifta bekantskap med en liten rävaktig varelse som oftast leder dig rätt. Den är inte stor, men du kommer ofta höra dess sorglösa skall och använda det som kompassnål. I slutändan hade jag ganska blandade känslor kring det lilla djuret, det var trevligt med en guide till en början, men det blev ganska frustrerande när den stod rakt framför mig och skällde allt vad lungorna förmådde. Dessutom förstörde det öns stilla lugn. Huvudkaraktären verkar älska sin lilla guide, men som spelare delade jag inte de känslorna.

Och här, ganska tidigt, stöter jag på det stora problemet med Rime, känslor. Spelen Rime jämfördes med i början visste hur man väcker en känslomässig respons hos spelare. Ico är en studie i minimalism och ber dig att fatta tag om Yordas hand och leda henne vidare. Journey använder sig av sin begränsade kommunikation för att låta dig bygga upp din relation med din namnlöse allierade på er väg uppför berget. Shadow of the Colossus är obskyrt och gåtfullt med sina vidsträckta tomma områden.

Rime försöker sig på denna minimalistiska stil i både design och berättande, men mot slutet av spelet blir det så påtvingat att det blir ganska komiskt. Hur många gånger har du fallit till dina knän och skrikit ut din frustration över den situation ödet lett dig till? Förmodligen aldrig, eller hur? Verkliga människor reagerar inte på det sättet som Hollywood vill få oss att tro, men Rime verkar ha missat det, och använder sig av denna tolkning av känslor allt för ofta, och det känns omotiverat varje gång.

Det är synd att spelet tappar greppet så här, särskilt i tredje akten, då den ändå är så nära att banka in upplevelsen. Det fanns vissa stunder då vi upplevde lite skakig bilduppdatering och vi fick starta om spelet vid en specifik punkt, men dessa var små och isolerade tekniska problem där spelet i övrigt briljerar. Första gången vi besökte den mystiska ön höll den oss fångade med sina gåtor i timmar i sträck medan vi försökte lista ut varje områdes hemligheter. Spelet har lånat mycket av sin visuella stil från The Witness och skapar en ö som ser ut som en målning som rör på sig. Det är alltid vackert och mångfalden bland omgivningarna skapar ett riktigt begär att utforska vidare.

Spelets svårighetsgrad är också till dess fördel, den försöker alltid egga på din nyfikenhet med sina pussel och sin tvetydighet, men den vill aldrig frustrera dig med dem. Det är inte tänkt att du ska fastna någonstans i Rime, men du uppmanas alltid att tänka lite innan du belönas med tillgång till nästa gåta. Tyvärr så misslyckas spelet på denna punkt lite då och då. Ibland är gåtornas och pusslens lösningar så ologiska sett till de regler som spelet byggt upp, att den tillfredsställelse som du borde känna efter att ha lyckats lösa något inte finns där, utan är ersatt med naggande frustration och lite lättnad över att faktiskt få fortsätta med spelet.

Ett praktexempel stöter du på ungefär halvvägs genom spelet. Du behöver trycka på en knapp. Du kan inte nå knappen då ett monster vaktar den. Varje gång du närmar dig monstret, så vrålar den och får dig att falla genom hål i golvet. Vad är då lösningen? Jo, att ta sig ännu närmare monstret, så att den kan grabba tag i dig så att du inte faller. Här brister logiken, spelet har klart visat dig att det är farligt att närma sig monstret och att det inte är lösningen till problemet, men ändå så är lösningen att ta sig ännu närmare besten. Den enda anledningen till att vi till sist lyckades lösa pusslet och sprang ännu närmare monstret var att vi helt enkelt fått slut på alla andra idéer.

Som tur är, så är pusslen oftast snillrikt designade och passar för alla sorters spelare. I många fall bygger de på spelarens perspektiv, till exempel genom att skapa en dörr när du kollar på ett antal saker från rätt vinkel. Gåtorna är lätta men ändå utmanande, och det är en unik upplevelse att utforska ön.

Och det är vad Rime i slutändan ändå är, unik. Inspirationskällorna är många och tydliga, men genom hela spelet så framträder en egen unik identitet. Historien bakom öns många liv och fallna civilisationer får omgivningarna att kännas meningsfulla och magiska, och en av de bästa komplimangerna vi kan ge till en påhittad värld. Det känns magiskt och verkligt på samma gång. Spelet tar några snedsteg ibland, men när den lyckas stå stabilt, så är den verkligen värdig en plats bland genrens jättar. Jag spelade inte ICO eller Journey eller Shadow of the Colossus, jag spelade Rime, och det förtjänade verkligen min uppmärksamhet.