Yooka-Laylee

En våg av nostalgi sköljer över mig och jag gör ingen som helst ansats för att mota bort den. Jag tänker tillbaka på den där dagen då jag gav mig ut på jakt efter den elaka häxan Gruntilda för första gången. Jag hade precis fyllt 13 år och det fanns nog inget bättre än att leta musiknoter och pusselbitar ute på Spiral Mountain, samtidigt som jag löste pussel, hoppade över hinder och samlade föremål tillsammans med min flaxande kompanjon.

Jag pratar såklart om ett av mina favoritspel under Nintendo 64-eran, nämligen Banjo-Kazooie. Yooka-Laylee är den andliga uppföljaren och utvecklas av personer som tidigare arbetade med exempelvis Banjo-Kazooie och Donkey Kong Country. Spelet finansierades via Kickstarter och det är just det här som på förhand har varit mitt största problem. Jag har länge sett fram emot en regelrätt Banjo-uppföljare, men Kickstarter-finansierade projekt brukar sällan vara det ultimata sättet att lyckas på. Därför har jag oroat mig på tok för länge inför det kommande Yooka-Laylee och det beror främst på mina egna, skyhöga förväntningar.

Men varför oroa sig i onödan? Jag hinner knappt ta mina första, vacklande steg ute i den ultrakulörta spelvärlden innan jag fattar att Yooka-Laylee faktiskt känns som en renodlad klon av Banjo-Kazooie. Mycket är sig likt och det märks ganska tydligt att Playtonic Games försöker återskapa stora delar av det suveräna plattformsspelet från 1998. Direkt i inledningen får jag genomgå en kortare introduktion för att lära känna spelets huvudfigurer och alla grundläggande funktioner. Yooka är en grön ödla, medan Laylee är en pratglad liten fladdermus och deras jobb är att stoppa antagonisten Capital B som har stulit en viktig bok och spridit sidorna runt om i spelvärlden.

Bokens förlorade sidor kallas för "Pagies" och det är också det som du främst ska fokusera på i spelet. Helt beroende på hur många sidor du hittar så kommer du att öppna upp nya spelvärldar, samt expandera gamla, utforskade banor med fler platser och innehåll. Till skillnad från Nintendo 64-klassikern är spelvärldarna mer öppna denna gång och det finns så otroligt mycket att göra så att det mest troligt borde vara en fröjd för alla med samlarmani och för alla er som älskar att klara sina spel till 100 procent.

Jag kan inte minnas sist jag fick uppleva ett plattformsspel (har det ens hänt?) med så här mycket innehåll, och jag kan lugnt konstatera att varenda nivå i Yooka-Laylee har gett mig valuta för pengarna. På varje spelvärld finns det 25 Pagies och hundratals Quills (spelets pengar) samt lite annat smått och gott att leta reda på. Dessutom erbjuder spelvärldarna mycket mer än så och bara under mina första två timmar hade jag redan hunnit med att tävla mot ett moln, rädda ett skelett från att bli uppäten, spelat retroklassiker i en liten arkadhall, pangat ballonger på en skjutbana, förvandlats till en blomma och hjälpt Shovel Knight (ja, du hörde rätt) att leta reda på en skatt. Det finns ingen brist på fantasi och Playtonic Games har gjort ett utomordentligt arbete med att hålla mig sysselsatt från början till slut.

Dessutom är det otroligt viktigt att du uppgraderar dina karaktärer med nya färdigheter och det gör du hos den telefonberoende ormen Trowzer som finns utplacerad någonstans på varje nivå. Bland annat kan du köpa uppgraderingar som ser till så att Yooka kan skjuta ut sin tunga och fästa fast den vid saker, medan Laylee kan använda sin sonar för att exempelvis väcka slumrande statyer. Det här är en av spelets viktigaste aspekt och det är också en stor anledning till varför äventyret hela tiden känns fräscht och varierande. Många av spelet föremål är till en början helt hopplösa att nå - men deppa inte. Med rätt uppgradering öppnar du upp nya vägar och på så sätt tar du dig till platser du inte kunnat nå under ett tidigare skede.

Dessutom pratar alla karaktärer på det där underbara mummelsättet som vi lärde oss att älska i Banjo-Kazooie, och varje gång en figur öppnar sin käft så kan vi förvänta oss en rejäl dos humor. Detta är också en stor anledning till varför jag älskar Yooka-Laylee eftersom det fullkomligt drunknar av sarkastiska skämt. Playtonic Games har även blandat in lite skön Stockholmshumor och detta var något som fick mig att skrika av vildsint förtjusning.

En annan sak som verkligen imponerar är den varierande grafiken och jag kan inget annat än att applådera åt de färgglada miljöerna. Hela spelet känns så otroligt inbjudande och oavsett om jag befinner mig på vattenbanan Aquatic City eller på det eldiga Burning Desert så får jag glädjas av klara och vackra landskap. Yooka-Laylee känns mer eller mindre som ett Nintendo 64-spel i modern tappning och grafiken är bland det vackraste jag har sett i en 3D-plattformare på många, många år.

Vackra landskap i all sin ära men en annan sak jag också måste belysa är den fantastiska musiken som jämnt och ständigt fastnar i mitt huvud. Varje värld har sin egna melodi och besöker du exempelvis den tropiska banan Tribalstack Tropics så kan du förvänta dig sköna, tropiska toner som har tagit en stor del av sin inspiration från Donkey Kong Country. Simmar du under vatten får du istället lyssna på klassisk orkestermusik i samma stil som undervattenbanorna i Super Mario och då förstår du säkert varför jag väljer att kasta ett extra ljus på spelets soundtrack.

Även om Yooka-Laylee känns som ett perfekt plattformsspel så finns det alltid saker man kan klaga på. Spelets kamera kan vara aningen bråkig och är inte helt hundraprocentig. Flera gånger har jag hoppat rakt ut för ett stup eller misslyckats med att bestiga ett berg på grund av att jag inte ser vad jag håller på med. Vid somliga tillfällen väljer kameran hellre att fokusera på något oväsentligt som att exempelvis zooma in ett berg istället för mina karaktärer. Tack och lov händer det inte allt för ofta så detta är mer en petitess som ändå är värt att lyfta fram.

Yooka-Laylee är i slutändan ett ganska klurigt spel som kräver både list och skicklighet. Det tog mig ungefär sju timmar att hitta ingången till sista bossen och ytterligare tio timmar innan jag hade tillräckligt många Pagies för att låsa upp den barrikerade dörren. Du ska inte tro att du kan springa igenom spelet eftersom de flesta av de obligatoriska föremålen är rejält svåråtkomliga och en stor del av utmaningen. Sedan måste jag också passa på att nämna att Playtonic Games tänker utöka spelet med framtida DLC-material och även om jag inte har en aning om vad det kan röra sig om, så är jag redan sugen på mer. Dessutom erbjuder spelet flera samarbetslägen men tyvärr så har jag inte fått tillfälle att prova dem ännu.

Det är inte längre någon tvekan om att det Kickstarter-finansierade spelet blev ett äkta kärleksbrev till deras fans, och Yooka-Laylee är det som Nuts & Bolts aldrig var, nämligen en tvättäkta Banjo-Kazooie-uppföljare. Det har överträffat mina förväntningar med råge och Playtonic Games har äntligen uppfyllt en av min önskningar. Nu kan jag sluta drömma om en uppföljare till ett av mina favoritspel, och Yooka-Laylee kommer gå varmt här hemma under en lång tid framöver. Det kan jag lova...