Svenska
Gamereactor
recensioner
Kona

Kona

Att vara privatdetektiv i Québecs vildmark är inte så kul som man skulle kunna tro. Inte kul alls faktiskt. Snarare snortrist

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Kona
Är man ute på äventyr i vildmarken får man nöja sig med den radiokanal som finns. Oavsett vad som spelas.

Carl Faubert släpper ratten med en hand för att pejla in en radiostation. Den enda som finns på flera mils räckvidd. Det är oktober och året är 1970. Längs med vägarna står ståtliga tallar och skryter med sina snötäckta barr. Carl drar ned ett sista, djupt, bloss från cigaretten i lungorna och skjuter sedan ut fimpen genom fönsterspringan. På radion spelas Smokey Bear och den ikoniska låten "Remember... Only You Can Prevent Forest Fires". På något sätt passar den låten väl ihop med vad som komma skall.

Privatdeckaren Carl är från Montreal och just nu är han på väg för att träffa den snuskigt rika godsherren William Hamilton, någonstans i Kanadas vildmark. Hamilton vill utreda den vandalism som har pågått ett tag, men det blir snabbt uppenbart att det kan röra sig om så mycket mer än gapiga ungdomar som bara vill ha sönder saker. Hamiltons uppköp av lokala småföretag har gjort byborna upprörda och den nyöppnade gruvan har gjort Cree-indianerna märkbart skitarga.

Kona
Kona är mystiskt och genuint spännande, så länge de osynliga väggarna inte är i vägen.
Detta är en annons:

Nu är det bara hundra meter kvar tills jag och Carl är framme vid mötesplatsen. Plötsligt dyker det upp en bil, på fel sida av vägen, och turen till diket blir kort. Kraschen är ett faktum och allt blir svart. Jag vaknar upp, och utan den minsta aning om hur lång tid som har passerat kravlar jag mig ur bilen och ser mig omkring. Den andra bilen står en bit bort men det finns inte en skymt av föraren. Snöstormen börjar på påtaglig och jag måste snabbt börja söka efter skydd.

Jag ser två möjliga alternativ, det ena är en ödslig landsväg och det andra alternativet är en tillsynes övergiven stuga. Snöstormen brakar i öronen - stugan blir det självklara valet. Tack och lov är dörren olåst och jag kan ta mig in för att värma mig på spisen. Fortfarande skadad pular jag upp min karta för att lokalisera mig, det är gångavstånd till det ställe jag ska möta William Hamilton på, en mataffär i närheten.

Där finns det säkert plåster och bandage till mina värkande kroppsdelar, tänker jag. Sagt och gjort, snöstormen ska utmanas och jag sätter fart på vägen som leder mot affären. Jag hinner traska ett par meter innan det händer någonting oväntat, jag slår i en osynlig vägg. Jag kollar på kartan, sen på vägen, sen på kartan igen. Det här är vägen till affären? Det visar sig (efter mycket knussel) att jag har missat en förbandslåda och utan den låter inte spelet mig att fortskrida dit jag ska.

Det är alltid en fin balans mellan att hjälpa spelare på traven och mata dem med silversked - det förstår jag, men i Kona stöter jag på dessa problem (och andra olägenheter) precis överallt. Det är inte bara irriterande för mig som spelare utan det fullkomligen dödar illusionen för mig när detta händer. Det är synd, för annars finns det här kvalitéer. Carl är en utomordentligt intressant och vältalig individ (både på engelska och franska) och berättelsen är genuint spännande. Att alla spår dessutom samlas i dagboken kompletta med Carls tankar är också en aspekt jag verkligen gillar och det gör utforskandet extra spännande.

Detta är en annons:
Kona
I Kanadas vildmark är det mycket snö och dålig sikt. Det är som gjort för ett äventyrsspel i den här stilen.

Tyvärr avbryts mina försök att verkligen komma i rollen som detektiv av de osynliga väggarna och andra problem. Exempelvis är Carls ryggsäck så liten att jag konstant måste slänga saker för att kunna bära med mig vedträn (som man eldar med för att spara spelet). Detta skapar bara irritation hos mig och står som en vägg mellan mig och den undersköna vildmarken Parabole har skapat.

Kona
Att dra fram kameran för att knäppa sig ett par redigt fina bilder är alltid skoj.

Kona har vackra stunder och vyer som får mig att plocka fram Carls polaroidkamera med jämna mellanrum och berättelsen är så pass tillfredsställande att jag i korta stunder (nästan) kan glömma bort irritationsmomenten. Slutet kommer som ett brev på posten, inte som "Åh, undra vad det här är för brev?" utan snarare "Är det redan dags att pröjsa skatten på bilen?". Det är nästan som att Parabole har blivit tvungna att avsluta arbetet i förtid och krafsat ihop ett slut. Jag hade nästan föredragit att de helt sonika struntade i de sista fem minuterna helt och hållet för att bara slänga in en svart skärm där saker och ting förklarades istället. Efter att ha väntat i två år på spelet är jag mer är gruvligt besviken - det går inte ens att utforska hela kartan.

Kona
Ser du ljuset i slutet av vägen? Förmodligen en osynlig vägg.
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Fin atmosfär, spelets dagbok är spännande
-
Oklara uppgifter, osynliga väggar som sabbar inlevelsen, avslutas för abrupt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content