Berserk and the Band of the Hawk

Det är ingen mening att hymla med det faktum att jag aldrig hade kommit i kontakt med Kentaro Miuras hyllade manga innan spelet dök upp här på redaktionen. Nu har jag det dock, för innan jag startade spelet (till Playstation 4, förresten) läste jag fyra tidningar och kikade på ett antal timmar av 90-talsserien för att få lite bättre grepp om vafan jag egentligen håller på med. Undertecknad är vanligtvis ingen storkonsument av japanska serier men har alltid älskat klassiker som Akira och Ghost in the Shell samt Neon Genesis Evangelion. Efter att ha förkovrat mig i den mörka, intressanta och minst sagt våldsamma världen som Berserk utspelas i, kände jag mig redo att ta mig an Omega Force nysläppta adaption.

För den som aldrig sett Berserk innan, läst eller fördjupat sig i mangan under två hektiska dagar (som jag gjorde) är det här spelet ett rätt bra sätt att kliva in i storyn, få en vettig överblick och lära känna karaktärerna tillräckligt för att förstå deras motiv/drivkraft samt lära sig tillräckligt mycket om den inbyggda mytologin. Berserk and the Band of the Hawk innehåller över två timmar med tecknade mellansekvenser och mycket av berättandet håller hög klass även om animationsarbetet är risigt, precis som i de allra flesta animés jag sett.

På pappret finns det egentligen inte särskilt många serier som passar bättre för den här typen av spelupplägg än just Berserk. Band of the Hawk delar massor av ingredienser med Dynasty Warriors och upplägget känns väldigt bekant redan under de första, inledande minuterna. Detta är ett typiskt spel. Här hittar du vare sig särskilt mycket originalitet eller något slags nyskapande utan ett typiskt upplägg i en typisk struktur med en för subgenren supertypisk spelbarhet. Faktum är att ingenting är särskilt märkvärdigt förutom möjligtvis hur simpelt och framförallt enformigt det här spelet verkligen är. Vi pratar extrem tjatighet här, samma/samma i timmar. Och jag tröttnade tyvärr ganska snabbt.

Det huvudsakliga problemet som jag har med det här spelet, förutom att det är fult som stryk, är hur enfaldig själva spelmekaniken är och hur ojämn svårighetsgraden är. Det räcker gott och väl att använda två knappar under i stort sett hela det 20 timmar långa äventyret och med hjälp av dessa två bara hacka sig fram utan vare sig eftertanke, någon slags strategi eller finess. Jag hade naturligtvis inte förväntat mig Dark Souls 3 eller Nioh gällande spelbarheten med tanke på att det mesta lånats från Dynasty Warriors, men lite mer tanke bakom hur huvudpersonen Guts använder sitt svärd samt sina förmågor hade helt klart varit att föredra.

Faktum är att jag lirade 99% av hela spelet (på "Normal") genom att frekvent hacka på samma två knappar och alla fiender, inklusive bossarna, dog som flugor runt mig. Det finns ett par riktigt köttiga bossar som ackompanjeras av mängder av superstöriga medhjälpare, som kräver att du blockerar och undviker vissa moment men i övrigt tror jag till och med att man skulle kunna klara det här spelet medan man blundar. Det gäller bara att styra framåt med den vänstra analogspaken och hacka på två knappar med den andra handen.

Under de 20 timmarna som själva storyn varar går Guts igenom 46 olika "missions" och under endast 4 av dessa får man möjlighet att välja en annan karaktär ur mangan än just Guts. Detta tycker jag tyder på tidsbrist hos utvecklarna samt felaktiga prioriteringar. Det hade varit ett bättre spel om olika banor krävde olika strategier och om de olika karaktärerna särskiljde sig rent spelmässigt på ett mer omfattande sätt. På så sätt skulle spelaren tvingas klämma på banorna för att sedan se vilken figur som förhoppningsvis passar bäst för den givna utmaningen och på så sätt bygga en arsenal av olika färdigheter och attacker/anfallsvinklar. I spelläget "Endless Abyss Mode" får vi dock chansen att spela som vilken karaktär vi vill och även om jag tröttnar på detta (också) på grund av enformigheten är det åtminstone skoj att hoppa mellan de olika figurerna från serien.

Uppgraderingssystemet där man kan pilla och pula med sina prylar fungerar bra dock och det finns en stark känsla av belöning, precis som i Bloodborne, av att förbättra ett föremål och sekunden senare börja använda det mot högar av anstormande ruskprickar. Mindre bra är det audiovisuella som lämnar mycket att önska. Grafiken är stygg, spelet ser lastgammalt ut och ljudet känns ihåligt, tunt och trist. Avsaknaden av ett ordentligt samarbetsläge är också ett stort minus som tillsammans med enformigheten i upplägget samt den överdrivet förenklade spelmekaniken gör att jag har svårt att rekommendera detta till någon, inte ens till de mest inbitna fansen.