Yakuza: Dead Souls

Jag minns första gången jag besökte Kamurocho. Jag förälskade mig i konstrasten mellan de mörka gränderna och de bländande neonljusen. Jag älskade regnet, de befolkade gatorna och hur vilse jag kunde gå mig på bara några få sekunder. Trogna Yakuza-fans har välkomnats tillbaka till det lilla fiktiva Tokyo-kvarteret under sju års tid nu, men det har absolut sett bättre dagar. Idag förfaller lägenheterna, bilar brinner på gatan och grannens hund blev precis uppäten av blodtörstiga zombies.

Yakuza-spelen har blandat dödsseriösa mafiosobråk om heder och makt med löjeväckande melodrama sedan 2005, men det har aldrig varit så galet som i Yakuza: Dead Souls. Sega har bestämt sig för att sätta punkt på deras gangsterdrama, och när man har så pass många karaktärer och olösta konflikter som i den här spelserien så är nog en rejäl zombieapokalyps det enda sättet man kan göra det på. Det är inte bara ett oerhört effektivt sätt att fullständigt riva ner en så väletablerad spelvärld och skriva ut viktiga karaktärer ur storyn, det råkar även vara fantastiskt underhållande.

Storyn i Yakuza: Dead Souls är minst lika välskriven som i tidigare delar. Ibland blir de utdragna mellansekvenserna lite för mycket dock, och vissa sekvenser tar sig på alldeles för stort allvar medan andra gör raka motsatsen. Allt som allt är det dock en ambitiös zombiebehandling som drabbat Kazuma Kiryu och grabbarna, och det är ett tillräckligt fräscht koncept för att det ska vara intressant fram till slutet.

Man får heller inte glömma att zombies är så nära den perfekta spelfienden man kan komma. De är som vandrande måltavlor med självklara motiv, och det är inte svårt att hitta egna anledningar till att skjuta mot dem. Ingen tar illa upp när en zombie skickas tillbaka till helvetet, och det är fortfarande tillfredsställande att eskortera dem dit oavsett hur många miljontals man redan tjänat.

Medan tidigare spel i serien kretsat kring närstrid så är det stora puffror som står i fokus i Yakuza: Dead Souls. Man skulle då kunna tro att det är en traditionell tredjepersonsskjutare det handlar om, men skjutmekaniken är medvetet underutvecklad för att lämna plats åt seriens rollspelselement där det gäller att samla föremål och låsa upp nya färdigheter. I rörelse kan man endast skjuta i olika riktningar, och vill man sikta manuellt måste man stå stilla i sann Resident Evil-anda. På många sätt känns det som ett mer strukturerat Dead Rising, där även många tillhyggen från omgivningen kan användas, men är man inte van med den sortens spel så kommer man att känna sig väldigt handikappad här till en början.

Spelet har dock ett väldigt stort balanseringsproblem. Efter en timmes speltid hade jag lagt händerna på en riktigt fet revolver som kunde pensionera de allra tuffaste av odöda med några välplacerade skott mellan ögonen. Kombinerat med en uppgradering som får vapnen att automatiskt låsa in sig på huvuden blev jag mer eller mindre oslagbar genom spelets första halva, och oväntat motstånd blev snabbt omhändertaget när jag väl lade alla tjänade stålar på att uppgradera detta dödsredskap ytterligare.

Striderna är även generellt sett enformiga. Trots att fiendetyperna är många och varierade åtminstone till utseendet så kan man förlita sig på samma taktik genom hela spelet - även under de maffiga bosstriderna. Denna taktik går ut på att ställa sig i ett hörn och låta autosiktet sköta resten, och de få gånger detta inte fungerar är det för att spelet plötsligt blivit billigt. Fiender som slår ner en ögonblicket efter att man rest sig upp och bossar med kilometerlånga livmätare är inte svåra att möta - endast frustrerande. Detta, kombinerat med de monotona miljöerna det förfallna Kamurocho består av, gör det att man tröttnar på Dead Souls innan den tolv timmar långa kampanjen är avklarad.

Som tur var finns det gott om sidoaktiviteter att engagera sig i. Arkadhallar, sushibarer, hostesshotell och folk i nöd väntar den som vill utforska stadens nattliv. Allting känns så där underbart japanskt, och även om det mesta fungerat likadant i ett par år nu så duger det fortfarande som tidsdödare när man behöver en paus från zombieslakten. Är man redan ett fan så lär man absolut älska varje sekund av Yakuza: Dead Souls.

Vissa delar av spelet är fullständigt galna och får en att skratta högt framför TV-skärmen. Trots att spills hundratals liter blod varje minut. Dessa minnesvärda sekvenser fångar Yakuza-seriens kännetecknande känsla och får det på något sätt att kännas helt normalt att det vandrar odöda zombies på gatorna istället för otrevliga ligister som ska läxas upp.

Tyvärr så är andra delar av de tidigare spelens charm frånvarande. Jag har som sagt alltid gillat de färgglada japanska nattgatorna, men här har de ersatts med grått och brunt i överflöd. Det hjälper inte att spelmotorn börjar visa sin ålder. Spelvärlden är förvisso fri att vandra runt i (man kan till och med smyga in i den zombiebelägrade karantänzonen ifall man blir skulle bli röstlös) den är indelad i många mindre sektioner, och mellan dessa väntar långa laddningstider. Dead Souls lyckas inte imponera på musikfronten heller, med anonym techno-pop och upprepas om och om igen tills man tror att man håller på att bli galen. Som tur var är åtminstone det japanska röstskådespelet lika stabilt som det brukar vara.

Trots sina brister så gillar jag faktiskt Yakuza: Dead Souls en hel del. Konceptet är lika välutfört som det är absurt och jag uppskattar verkligen att Sega vågar ta dessa risker. Tyvärr är det väldigt krävande i sina stunder, men det är sådant man får ta om man vill ta del av denna ytterst unika spelupplevelse.