Resident Evil 7: Biohazard

Det är smärtan som får mig att vakna till. En outhärdlig sådan som brinner i min vänstra handled, och det hårda dunkandet sprider sig genom kroppen. Någon har häftat tillbaka min hand, den som för några timmar sedan tagits ifrån mig, och nu sitter den fastbunden till en stol framför ett matbord. Något har serverats på bordet, men jag tror inte att det kan klassas som föda. På tallrikarna ligger nämligen ruttnande, stinkande inälvor. En kackerlacka kryper förbi. Runt omkring mig sitter dem alla samlade - familjen Baker. Ikväll är jag deras gäst, och jag förstår redan nu att middagsbjudningen, tvångsmatningen och mitt kväljande bara är början på en väldigt lång natt fylld av fasansfull terror. Jag är från och med nu i deras våld. Välkomna till familjen Bakers herrgård i utkanten av Louisiana. Välkomna till Resident Evil 7: Biohazard.

Det tar inte mer än en timme innan jag är såld på konceptet. Det har gått mer än tio år sedan den fjärde delen i Capcoms hyllade serie revolutionerade spelindustrin, skräckgenren och förändrade Resident Evil-varumärket för all framtid. Eller ja, förändrade fram till idag åtminstone. Med Resident Evil 7 har Capcom äntligen valt att lyssna på de miljontals fans som suktat, bönat och bett om en återgång till alla de element och värden som en gång definierade hela genren. Och lyckligtvis valde Capcom att lyssna, lyhört. Den ondska som greppar tag om mig när jag sätter fot i Bakers familjehem trollbinder mig fullständigt och släpper inte taget om mig förrän resan är över cirka nio timmar senare. Det är då som solens stålar letar sig fram genom de tätvuxna sumpmarkerna i Louisiana - och vidare in genom mina egna persienner. Det är då jag sammanfattar detta som ett fantastiskt spel som varenda skräckfantast helt enkelt måste uppleva.

Om du spelade Resident Evil-spel under 90-talet vet du vad du kan förvänta dig av det senaste kapitlet i serien - det vill säga någonting som är raka motsatsen till besvikelsen som stavas Resident Evil 6. Capcoms val att fokusera mer på action än skräck i förra spelet fungerande inte. Resident Evil 6 påminde mig mer om Call of Duty än de lågmälda, stämningsfulla och kusliga Resident Evil-äventyren från förr och fansens reaktion gick inte misstolka - puristerna ville att Capcom skulle backa bandet och återvända till renodlad skräck.

Du spelar som Ethan Winter, en man som tre år efter sin fru spårlöst försvunnit, blir kontaktad av den numer dödförklarade frugan. Hon vill att han hämtar upp henne hos familjen Baker i den amerikanska södern och givetvis slungar han sig ned i bilen för att per omgående se om sin älskling lever. Ignorera att upplägget är plagierat från Silent Hill 2, för där slutar likheterna. Självklart kommer jag sakna Leon S. Kennedy och Umbrella, som ständigt ska envisas med att forska fram nya biologiska vapen, men familjen Baker bjuder på en lite mer personlig ondska än den vi är vana med att se i Resident Evil. Den här gången handlar det inte om hjärndöda zombier, anonyma krigsmonster eller gerillasoldater smittade med aggressiva parasiter - det handlar om riktiga människor, riktig skräck. En tillsynes helt vanlig familj där någonting gått hemskt fel, och att ta reda på sanningen om dem är faktiskt oerhört spännande.

En sak är nämligen säker från första sekund: Någonting onaturligt har inträffat här, för vare sig du tömmer ett magasin i pappa Bakers kropp, blåser skallen av honom med en hagelmössa eller hugger ner honom med en yxa kommer han resa sig upp igen. Familjens överhuvud, Jack, är stark som en oxe. Hans fru är snabb och galen, medan sonen är ett geni som älskar att utsätta sina offer för tester som skulle göra självaste Jigsaw från Saw-filmerna grön av avund. Ethans sökande efter sin fru för honom ut ur den enorma herrgården, in i mörka skogsbryn och genom kusliga träsk, och vart han än går är någon medlem ur familjen Baker alltid där. Skräcken som dessa fiender sprider är varierad och utvecklas dessutom under spelets gång, vilket innebär att man aldrig vet vad de har i kikaren.

Den eviga jakten, och att inte veta om man kan vinna mot Jacks familj eller ej, leder till ett utmattande obehag. Det är frustrerande att se dem förstöra ens planer och leka med en gång på gång, men som tur var är resan över när man till sist börjat tröttna. Vi snackar om en grupp minnesvärda figurer som man bygger upp ett hat för under en lång tid, och när karaktärerna börjar sjunga på sista versen bjuder de alltid på intensiva och välregisserade bosstrider som hör till några av spelseriens bästa.

Det finns alltså fortfarande plats för action inom skräckspel, trots att svenska Amnesia tycktes övertala oss alla om motsatsen för några år sedan. Om du obeväpnad stöter på en fiende vet du alltid vad du måste göra, det vill säga fly, men om du har en pistol med få kulor ställs du istället inför ett val. Ska jag skjuta? Ska jag fly, eller ska jag försöka springa förbi min motståndare? Kommer jag vinna om jag skjuter? Kan jag ens vinna? Dessa frågor och valen du gör definierade de första spelen i serien, och jag välkomnar upplägget åter i Resident Evil 7. Här finns massvis med vapen att hitta, och många av dem ligger gömda i rum som du riskerar att missa om du inte är uppmärksam. Hemligheterna är många och det finns även gott om återspelningsvärde då man låser upp nya verktyg varje gång man klarar spelet.

Men det absolut bästa med Resident Evil 7: Biohazard är hur bra det hanterar alla de element som serien alltid varit känd för och erbjudit sedan den allra första delen. De helande örterna är såklart tillbaka, där en helt vanlig grön växt kan ge lite hälsa åter, men om den kombineras med en kemisk substans ökar dess effekt radikalt. Även olika typer av ammunition kan skapas genom att kombinera krut med dessa kemikalier, och det finns även piller och sprutor som kan framställas för att förbättra några av dina förmågor i spelet. Det är helt upp till dig vad du väljer att skapa med dina begränsade resurser, men om du inte tar det med största allvar kommer du snart finna dig väldigt underlägsen dina motståndare. Allt du plockar på dig, vare sig det är örter, vapen eller nycklar, tar upp plats i dina fickor. Saker du inte känner behovet av för tillfället kan läggas i de klassiska förvaringslådorna som vi inte sett röken av sedan Resident Evil 4

Det du inte kan bära med dig får du lämna kvar tills du har vägarna förbi nästa gång, om du inte hellre slänger bort något du redan har på dig. Det är ett oförlåtande upplägg som kräver en del tålamod av spelaren, för det finns inget värre än att komma fram till en låst dörr bara för att inse att nyckeln till dörren ligger i din förvarningslåda. Personligen känner jag dock att detta upplägg är helt rätt för Resident Evil. Det var denna sortens saker som gav de tidigare spelen sin unika känsla och ton, som Capcom nu alltså hittat tillbaka till. Samtidigt har de lyckats balansera dessa unika karaktärsdrag med alla nymodigheter som tillkommit inom skräckgenren.

För det mesta utspelar sig Resident Evil 7 i en halvt öppen spelvärld, där det är fritt fram att utforska familjen Bakers hem och närliggande områden lite som man vill. Alla som spelat någon av de tidigare delarna vet hur det känns när man hittar ett mystiskt föremål i ett rum och inser att man nu kan lösa ett pussel man stött på tidigare. Det är en magisk känsla, och den uppstår många gånger under Resident Evil 7. Därefter ska resan tillbaka till pussel planeras på bästa sätt med hjälp av kartan du plockat upp, och ammunitionen och örterna i dina fickor ska ses över.

Kommer jag klara mig? Bör jag vända tillbaka till förvaringslådan och hämta ett annat vapen? Kanske borde jag gå och spara? Kommer Jack ha rest sig igen och vänta på mig när jag går ut i korridoren Resident Evil 7: Biohazard fångar den essentiella känslan av ett Resident Evil-spel från 90-talet, och att Capcom helt gått emot den utveckling serien var på väg mot för några år sedan gör mig oerhört glad. Det känns som en vinst, för mig, för dig och för alla andra trogna fans där ute. Det känns som att jag kommit hem på något sätt, då jag känner nostalgi för vissa saker samtidigt som annat känns nytt och uppfriskande.

Inte nog med att Resident Evil 7 återgår till rötterna rent spelmässigt, i vissa stunder känns det som ett kärleksbrev till det allra första spelet i serien. Capcom har nämligen gjort ett fantastiskt jobb med att väva samma en spelvärld fylld med små referenser och hyllningar till originalet på olika sätt. Här finns vapen, föremål, pussel, vissa fiender och till och med miljöer som för tankar tillbaka till Spencer-herrgården vi utforskade för 20 år sedan.

När Resident Evil 7 är som bäst känns det faktiskt som den perfekta skräckspelshybriden. Här hittar du det stämningsfulla utforskandet och resurshanterandet från de äldre Resident Evil-spelen. Samtidigt pågår den obehagliga katt-och-råtta-leken mellan dig och familjen Baker, som för tankarna till det fantastiska Alien Isolation. Vare sig du svingar en kniv eller avfyrar en revolver finns det en tyngd och kraft i striderna som får oss att minnas Condemned, och när saker och ting väl hettar till bjuds vi på välregisserade och groteskt våldsamma sekvenser som doftar Outlast. Titt som tätt läggs fokus till psykologisk skräck istället, där blir väldigt tydligt att Capcom även låtit sig inspireras av kritikerrosade Amnesia och den ökända Silent Hills-teasern P.T. Detta är inte bara en hyllning till varumärket Resident Evil, det är en hyllning till genren som Capcom hjälpte till att skapa. En genre som rest från de döda och idag är tillbaka starkare än någonsin.

Det är knappast någon skräckrevolution vi snackar om här. Resident Evil må ha förändrat hela spelindustrin vid två tillfällen tidigare men denna gång har Capcom nöjt sig med att ta det bästa som speltypen redan har att erbjuda och helt enkelt skapa ett av de mest underhållande skräckspelen någonsin. Nytt och gammal, action och skräck har här blandats ihop till en fantastiskt njutbar, läbbig helhet. Jag var riktigt orolig där ett tag, när det ofokuserade och actionorienterade Resident Evil 6 släpptes. Jag trodde att vi precis sett början på slutet. Jag dock, sedan en dryg vecka tillbaka, övertygad om motsatsen. Ondskan har återvänt - och sällan har Resident Evil varit bättre.