Ära och berömmelse. Kamratskap och äventyr. Mjöd och guldmynt. Livet som soldenär är sannerligen händelserikt och spännande. I fantasyvärlden Resonail strider fyra nationer om makten, och du iträder dig rollen som ledare över en grupp legoknektar som vänder kappan efter vinden. Japanska rollspel handlar oftast om kidnappade prinsessor och hjältar i tonåren med profetior, men i Grand Kingdom till Playstation 4 och Vita har spelaren egentligen ingenting med den centrala konflikten att göra. Man är mest där för att tjäna storkovan på krig och förstörelse.
Fokus ligger således på att bygga upp en stark och välbalanserad trupp genom att hyra in svärdkämpar, bågskyttar, trollkarlar och till och med en och annan drakryttare. Dessa karaktärer har inget som helst utrymme i storyn, men man får döpa sina kämpar och ge dem unika bakgrundshistorier vilket åtminstone ger dem lite personlighet. Därefter skickar man ut dem i strid för att levla upp och evrövra världen åt någon av de fyra kungarikena. Man väljer själv på vems sida man ska stå på för stunden genom att teckna krigskontrakt och ta sig an uppdrag, vilket kanske låter lite ohederligt, men det är legoknektar vi snackar om här trots allt.
Djupare än så blir egentligen inte storyn i Grand Kingdom, och karaktärerna du lär känna är varken intressanta eller välskrivna. Som om inte det vore nog så är spelarens bästa kompis, Flint, en av de mest avskyvärda TV-spelskaraktärerna jag någonsin stött på. Han är en våldsam, spydig, alkoholiserad och sexistisk mobbare. Trots att han skulle föreställa min vän försökte jag ständigt trycka in en knytnäve genom skärmen på min Playstation Vita och ge honom en rejäl käftsmäll.
Trots det är själva världen Resonail absolut en spännande plats, fylld med farliga fiender och bestar som inväntar smisk. Fantasyvärlden som Monochrome Corporation designat är dessutom lätt att vila ögonen på, med vackra tvådimensionella bakgrunderna och behaglig karaktärsdesign. Det är därför det är så beklagligt att man aldrig får utforska deras värld på riktigt. Majoriteten av speltiden spenderas nämligen i stridens hetta på små, platta arenor, och när du inte kämpar för ditt liv stirrar du antingen på menyer fyllda med taktiska valmöjligheter eller en brädspelsdoftande karta.
Alla uppdrag i Grand Kingdom utspelar sig på detta bräde, där din lilla grupp kan liknas vid en schackpjäs. Ibland handlar det om att skydda en specifik punkt på kartan från de andra nationernas pjäser, men oftast handlar det om att ta sig från punkt A till punkt B på andra sidan brädet. Längst vägen lurar fiendetrupper, kanontorn och fällor men ibland även skattkistor. Att röra sig ett steg medför att alla fiender på brädet också rör sig, och genom att förutspå deras rutter kan man undvika vissa av dem helt och håller.
Vissa rutor döljer dessutom dolda stigar och resurser som kan användas för att skapa föremål och utrustning. Allt du gör på spelbrädet - vare sig det är att gå framåt, leta skatter, kämpa mot fiender eller desarmera fällor som placerats ut - kostar en eller flera turomgångar, och om inte målet är uppfyllt när alla rundor är slut förlorar du. Det går inte att spara när ett uppdrag väl påbörjats, så det gäller att spela smart och taktiskt från början till slut om man vill nå fram hela vägen.
Brädspelskonceptet är simpelt och väl utfört, och ger dessutom Grand Kingdom ett väldigt högt tempo. Man spenderar knappt någon tid alls mellan striderna. Detta hade säkerligen inneburit nådastöten för vilket annat japanskt rollspel som helst - där flera timmars monotont grindande och långtråkiga, statiska strider står i centrum av spelupplevelsen - men slagsmålen i Grand Kingdom är faktiskt spelets höjdpunkt.
Precis som i många andra spel inom genren är striderna i Grand Kingdom turordningsbaserade. Det som däremot inte är så vanligt att man kan röra sig fritt omkring på stridsfältet i tre olika led, vilket öppnar upp för många taktiska valmöjligheter. Det handlar inte bara om att välja rätt attack vid rätt tidpunkt - här gäller det att placera sig rätt för att nå fienden men samtidigt ta skydd bakom lådor och andra föremål när de kommer med sina motattacker. Man har ett visst antal steg att ta under varje omgång, och de steg man sparar kan istället användas för att utföra starkare attacker.
Allt är ständigt i rörelse, och om man inte håller koll på sina egna figurer är det lätt att man drabbas av vådabeskjutning. Som tur var kan man själv bestämma hur gruppen ska placera sig på fältet när striden inleds, så att närstridskaraktärer inte står i vägen för magikernas distansattacker längre bak. Jag ska vara uppriktig och erkänna att japanska rollspel inte vanligtvis faller mig i smaken - men i Grand Kingdom känns saker och ting lite mer moderna och intressanta.
Som mest kan din trupp bestå av fyra karaktärer åt gången, och eftersom ett enstaka uppdrag kan ta upp till en timme att utföra gäller det att ha med sig gott om förnödenheter och veta vilka av de 17 (!) olika klasserna som fungerar bra ihop. Många av dem, som Fighters, Lancers och släggsvingande Blacksmiths lämpar sig bäst längst fram i ledet, då de kan hålla garden uppe och skydda de bakom sig. Rogues kan färdas längst på stridsfältet och därför smyga upp bakom fiendetrupperna, bågskyttar kan avfyra sina pilar över hinder och Medics kan lägga ut hälsoföremål på fältet som sedan kan plockas upp av de andra karaktärerna.
Men trots att de flesta komponenterna i Great Kingdom är välgjorda och känns fräscha finns det gott om skavanker här också. Laddningsskärmarna är långa och frekventa på Playstation Vita-versionen, och eftersom storyn är så platt känns det som att hela kampanjen bara är där för att introducera spelaren för alla system. Den största mängden innehåll hittar man nämligen online, där man ansluter sig till en av de fyra nationerna och kastar sig ut i ett krig mot hundratals andra spelare över nätet. Du väljer ett krig att delta i och sedan en trupp att skicka ut i strid. Därefter gäller det att besegra andra spelare för att vinna mark åt sin nation, vilket låser upp unika affärer och föremål.
Har man inte tid att spela själv kan man till och med sätta sin grupp på autopilot, som fortsätter kämpa mot onlinemotståndet även när du sover. Att vakna upp och se att soldaterna gått upp i level och lärt sig nya förmågor är alltid roligt. Slutmålet är såklart att vinna kriget - men eftersom så många spelare är inblandade känns det sällan som att man faktiskt åstadkommer någonting. Man har heller ingen kontakt med de andra spelarna som kämpar för samma nation, så det kan kännas lite opersonligt. Efter ett dussintals timmar sitter man mest och bygger sin trupp bara för sakens skull. Man skickar iväg dem och väntar på att de ska återvända starkare än tidigare så att processen kan upprepas gång på gång. Det hade såklart varit mycket lättare att engagera sig i denna rundgång om utvecklarna lagt ett större fokus på kampanjen.
Hur mycket du kommer få ut av Grand Kingdom beror med andra ord helt på hur viktig story är för dig i ett japanskt rollspel, och hur du ställer dig till online-spelandet. Jag känner dock att Spike Chunsoft och Monochrome prioriterat rätt under utvecklingen. Deras taktiska krigssimulator erbjuder fantastiska strider, djupa rollspelssystem, intressant speldesign och många fräscha nyheter till genren som lär rättfärdiga ett köp för många rollspelsfanatiker där ute.
Som jag skrev tidigare är det inte allt för ofta jag finner njutning i japanska rollspel - speciellt inte strategitunga sådana - men Grand Kingdom har verkligen erövrat mig. Kriget i Resonail må vara våldsamt och hemskt, men jag planerar att stanna här en lång stund framöver. På jakt efter ära, berömmelse, guldmynt och den perfekta truppen.