Kirby: Planet Robobot

Det är hela 24 år sedan vi fick stifta bekantskap med Kirby för allra första gången i det omåttligt populära Game Boy-spelet Kirby's Dream Land. Sedan dess har Nintendo tillsammans med spelets utvecklare, Hal Laboratory, levererat en stor mängd Kirby-spel. Grundkonceptet är enkelt och det är också det som ligger till grund för att spelserien har fungerat fantastiskt bra under alla dessa år. Den fluffiga lilla filuren anstränger sig igenom sockersöta banor genom att använda sin otroliga lungkapacitet för att suga in alla former av fiender i sin trut för att slutligen absorbera deras krafter. Mer än så har inte varit nödvändigt för att spelserien ska vara uppskattad av en större skara initierade plattformsentusiaster. Men under de senaste åren har konceptet känts föråldrat och spelstudion har också förstått att det behövdes något nytt för att väcka liv i serien igen.

I Kirby: Planet Robobot har Hal Laboratory hållit kvar vid den traditionella spelstilen och kryddat på äventyret med en rejäl, och ganska överraskande nyhet. Även om jag i grund och botten tyckte att Kirby: Triple Deluxe var ett supermysigt äventyr så blev det rätt så monotont efter en stund. Ur det perspektivet har Kirby: Planet Robobot lyckats galant och det blir aldrig särskilt tröttsamt att utforska den nya planeten Popstar. En stor orsak till detta är såklart den nya, mekaniska roboten som inkluderats i äventyret.

Det är inte mycket som har förändrats gentemot tidigare Kirby-spel men det räcker för att jag ska känna mig tillräckligt belåten när eftertexterna rullar förbi på skärmen. Den större delen av äventyret spenderas på det gamla sedvanliga tillvägagångssättet, men emellanåt får Kirby också tillgång till en extremt kraftfull robot som han kan använda sig av för att ta sig förbi fiender och andra hinder. Roboten används riktigt smart och bidrar hela tiden till varierande spelmoment och sällan har ett Kirby-spel varit så fascinerande när jag hela tiden sitter på helspänn i undran över vad som ska hända härnäst. Ett exempel på detta är den gången då min robot transformerades till en flygfarkost och hela äventyret förvandlades till ett klassiskt shoot'em up-spel i stil med Gradius eller R-Type, där jag fick peppra fiender för fulla muggar uppe i luftrummet.

Och som vanligt i Kirby-spel är berättelsen ganska ointressant men det är inte heller den som är viktig i serien. Den här gången har Kirbys glupske ärkefiende King Dedede tagit en välförtjänt semester och istället är det en ny, ond kraft som måste besegras. En stor mängd ondskefulla robotar har skickats ut på begäran att förinta planeten Popstar, och nu är det upp till Kirby att röra sig steg för steg och besegra fiendernas baser för att slutligen ta sig till antagonistens huvudkontor.

Berättelsen känns lite som en ursäkt för att det ska vara okej att kasta in en flock robotar i spelet och det är ingenting jag har stört mig särskilt nämnvärt på. Snarare tvärtom. Som jag skrev tidigare i texten känns det hela tiden varierande och det är främst för att den nya roboten är en begränsad tillgång som enbart dyker upp på väl utvalda ställen. Främst när det vankas pusselmoment eller möte mot en gigantisk boss. Det här medverkar såklart till att jag aldrig hinner bli särskilt uttråkad eftersom roboten är spelets i särklass största höjdpunkt och vi kan alltid vänta oss något nytt och spännande när den väl blir tillgänglig. Likheterna mellan Kirby och roboten är slående. Den kan springa, hoppa och naturligtvis lägga beslag på fiendernas krafter för att på så sätt få tillgång till olika vapen.

Grafiken har varit spelseriens största behållning och så är också fallet den här gången. Varje gång jag kastas in i ett nytt äventyr med den rosa lilla filuren känner jag att någon form av diabetesvarning utfärdas. Hela äventyret är så sliskigt sött att jag oftast stannar till lite extra bara för att njuta en liten skvätt över de övergulliga miljöerna. Kirby: Planet Robobot är sötare än någonsin och nivåerna är mycket mer varierande i form av grafik och den färgsprakande spelvärlden som målas upp är så otroligt vacker och inbjudande att det är nära på omöjligt att bli på dåligt humör när man spelar spelet.

En annan sak jag är mäkta imponerad av är spelets tredje dimensionen. Oftast får jag rejält ont i huvudet av konsolens urdumma 3D-funktion men Hal Laboratory har återigen lyckats skapa ett spel där 3D faktiskt fungerar utan att det ger med sig minsta spår av huvudvärk. Funktionen fungerade kalasbra i Kirby: Triple Deluxe och även den här gången utnyttjas både för- och bakgrunden perfekt av såväl fiender som Kirby själv. Den där visuella wow-känslan infinner sig förhållandevis snabbt när fienderna attackerar dig från bakgrunden med diverse olika föremål. Kirby: Planet Robobot är ett av fåtal Nintendo 3DS-titlar som fått mig att frivilligt lämna 3D-funktionen på permanent.

Det tog mig ungefär sex timmar att spela igenom Kirby: Planet Robobot och det är ungefär vad man kan förvänta sig av ett spel från den här serien. Vill du dryga ut speltiden har spelutvecklaren också fyllt upp spelvärlden med såväl användbara som estetiska samlarobjekt. Dessa är i regel ganska enkla att hitta men det finns också några som är rejält svåråtkomliga och under min genomspelning såg jag minst tio stycken objekt jag inte lyckades nå.

Dessutom finns det några extra spellägen utanför huvudspelet. Ett av dessa är samarbetsläget för upp till fyra personer, kallat Team Kirby Clash, där ni tillsammans ska besegra spelets bossar. Det finns också något som heter Kirby 3D Rumble och går ut på att du ska springa runt på begränsade banor och samla på dig en sådan hög poängskara som möjligt genom att besegra fiender. Ett mycket roligt spelläge som inte direkt är något mästerverk, men tillräckligt underhållande för att jag skulle ge det någon timme extra. Det finns ytterligare ett spelläge som låses upp när du klarat spelet och jag ska inte avslöja alldeles för mycket mer än att de entusiastiska Kirby-fansen troligen kommer bli förtjusta.

Trots att Kirby-spelen är anpassade för de lite yngre åldrarna lider jag något enormt över den pinsamma svårighetsgraden. Under min genomspelning förlorade jag endast ett enda extra liv och det var på spelets slutboss. I fortsättningen skulle jag gärna vilja se att utvecklaren kastade in en skärm där jag får välja svårighetsgrad. En annan liten sak jag störde mig på var återanvändandet av minibossar. Det här är sällan någon bra idé och i viss mån kan det fungera om de dyker upp för en extra fight en till två gånger. Men i Kirby: Planet Robobot kan du ställas mot en och samma miniboss runt fyra-fem gånger och i längden blir det ganska uttjatat.

I övrigt är det här ett av de bästa Kirby-spelen på länge och det känns tveklöst som om de kreativa innovationerna gett serien en nytändning. Det här är ett av de främsta plattformsspelen till Nintendo 3DS och allt är tack vare att spelets utvecklare för en gångskull vågade experimentera. Kirby: Planet Robobot är ett spel jag garanterat kommer plocka med mig på semestern och jag är redan oerhört förväntansfull över att se vad Hal Laboratory kan göra med nästa Kirby-spel.