NBA Street V3

Jag har inte spelat basketspel på dator eller konsol sedan NBA Jam till Sega Mega Drive så det var med blandade känslor som jag mottog beskedet på att jag skulle recensera NBA Street V3 för Gamereactors sajtdel. Å ena sidan så är basket på konsol något som jag har mycket goda minnen av, men å andra sidan så har det ju skett ganska många förändringar sedan mitten av 1990-talet. Är det bara att hoppa in i leken igen? Efter att ha spelat NBA Street V3 tills mina fingrar ömmade värre än efter en session av Donkey Konga så kan jag lätt konstatera att mycket har förändrats, men mycket är sig likt. Basket kommer alltid vara basket verkar det som, oavsett om det försiggår på en inomhusarena med tusentals åskådare eller på en street-court.

Men det var inte alls lätt till en början, jag gav min nämligen direkt i kast (kul skämt...) med de stora grabbarna direkt, vilket innebar Magic Johnsson, Michael Jordan och andra kändisar. Riktigt smart att som nybörjare direkt ge sig på de stora stjärnorna och däribland dem några från Harlem Globe Trotters verkade det som. Anledningen till min misstanke var att jag hela tiden blev bortdribblad och överlag ytterst förnedrad. Jag lyckades inte åstadkomma någonting mer än att få en reumatisk tumme som bultade i takt med min artär som olycksbådande stod ut från min tinning. Frustration var väl det enda jag kunde känna efter första fem minuterna.

Jag bestämde mig därför snabbt att gå vidare till NBA Street V3s huvudsakliga spelläge; Street Challenge. Min plan var att skaffa mig lite erfarenhet på de lägre nivåerna innan jag gick vidare till proffsen. Man börjar nämligen som nybörjare med mål att bygga upp ett rykte som tung street-baller, och street-baller har inget med streakning skulle det visa sig vilket gjorde mig lite besviken. Hur som helst så skapades Bobby Banan efter att ha bestämt de sedvanliga grejerna i sådana här spel. Inställningar för vikt, längd, hårfärg, ansiktsdrag, kläder, med mera som fick mig att känna som en av grabbarna i Fab 5. Det var riktigt nära att jag for ut och köpte mig ett par Ray-Ban-glasögon och en rosa skjorta, men mitt sjätte sinne hindrade mig turligt nog. Nåväl, när Bobby Banan var klar så var jag tvungen att bygga mig en hemmaarena vilket innebar ännu fler inställningar och hade jag bara orkat så hade jag kunnat spendera timvis med att styla den ultimata basketarenan. Jag tryckte dock förbi den delen med förhandsvalda inställningar och påbörjade min väg till att bli en riktigt tung street-basketspelare med väletablerat rykte. Bobby Banan; The King of the Courts gjorde sitt intåg på den amerikanska basketscenen..

Och på tal om arenorna så är det faktiskt ett ganska trevligt upplägg som möter mig när jag börjar mitt spel. Varje arena introduceras med sin historik och sin vikt för basketen i USA, vilket är en riktigt trevlig detalj för oss som är intresserade. För er andra så kan man med enkel knapptryckning hoppa vidare till kärnan i spelet, nämligen själva korgbollsspelandet, eller kastandet av bollon. Det försiggår oftast mellan sex spelare, tre i varje lag, men med olika mål från match till match. Spelstilarna varierar nämligen oerhört i Street Challenge där vissa matcher spelas till 21 på vanligt vis, medan andra matcher har andra regler. Mina favoritmatcher har målet att nå till ett visst antal skicklighetspoäng. Man får nämligen skicklighetspoäng för snyggt gjorda tricks och ju spektakulärare, desto mer poäng får man. Man fyller även på sin Gamebreaker-mätare genom att göra snygga kombinationer vilket sedan utlöser en möjlig superkombination som ger massor med poäng och som ser väldigt läcker ut.

Hur som helst så kom jag snabbt in i det hela och började bemästra konsten ganska väl. Med turboknapparna intryckta och dribblingsspaken skickligt manövrerad så lyckades jag göra fantastiska saker. Det kändes inte alls svårt längre utan det gick lätt, för lätt till och med, att vinna turneringarna och matcherna, vilket byggde upp mitt rykte på "courten". Det enda som jag hade fortsatta problem med var dunk-tävlingarna som är något av det mest irriterande i spelet. Tävlingen står mellan fyra basketspelare som var och en ska bedömas av dunk-domare (rolig titel) och den som gör de mest spektakulära dunkningar får även högst poäng och därför vinner. Så långt är det ju okej. Problemet ligger i att man tvingas titta på sina motståndares dunkningar utan möjlighet att trycka förbi, vilket blir än mer frustrerande när man åkt ut. Då tvingas man titta på de två finalisternas dunkningar trots att man vet att man redan förlorat och borde få lov att gå hem och sörja.

Nåväl, även om Bobby Banan inte lyckades så väl i dunktävlingarna så slog han ändå stort och fick uppgraderade kläder, lite coola tatueringar och även bättre förmågor. Man spenderar nämligen sina surt förvärvade kosingar på att göra sin karaktär bättre på att skjuta, blocka, dunka med mera. Man låser även upp nya trick som man sedan kan byta namn på för att än mer sätta sin prägel på street-basketen. En kul grej är även att man kan föra över en av medlemmarna i besegrat lag om man skulle känna för det. Det gör att man kan bygga upp sitt ulitmata street-basket-lag, som i mitt fall heter The Bananas, och sedan bli levande legender.

Street Challenge-läget är faktiskt riktigt underhållande och bjuder på ganska varierat spel. Ibland stöter man dock utmaningar som är ganska dryga, som att komma först till 750 000 skicklighetspoäng till exempel. Jag stötte på denna utmaning i början av min karriär och fick sitta ganska länge för att klara av uppdraget och det blev lite träligt. Men förutom Street Challenge-läget så finns en del andra, ganska ordinära lägen att roa sig med. Det finns ett snabbläge där spelet själv slumpar ut spelare från valt lag eller liga och sedan är det bara att röja. Roligt om man bara ska spela snabbt utan att bry sig om att välja bland de olika spelarna. Det finns även exhibition game som är precis som snabbläget fast man kan välja spelare, och till sist har vi Dunk Contest, för den som vill öva upp sig. Dessa lägen är dock mest till för att roa sig med kända namn och ansikten, både av som är aktiva idag eller de som var aktiva "förr i tiden". Det har föranlett till min återkommande mardröm om att en skrikande Shaquille O’Neil kastar sig över lilla mig, men jag vet inte om det är ett bra eller dåligt betyg. NBA Street V3 påverkar i alla fall alla och osar attityd.

Men tyvärr så skadas attityden något av en otroligt dum miss. EA har spenderat massor med pengar på licensierad musik, något de inte är sena med att berätta om, men tyvärr får den inte alls den framtoning som den borde. Man ser kända artisters namn och låtar dyka upp i nedre högra hörnet men ljudet är så dovt att man knappt hör skillnad på House of Pains "Jump Around" och Beastie Boys alster. Och allt överröstas av kommentatorn som upprepar sina repliker något för ofta så själva in-your-face-attityden förstörs lite. Naturligtvis kan man skruva upp musiknivån och sänka kommentatorn, men det ska man inte behöva. Rent grafiskt är NBA Street V3 riktigt läckert att titta på och karaktärsanimationerna är riktigt bra.

Domen blir alltså den att NBA Street V3 verkligen passar nykomlingar, såväl som proffs, även om proffsen kanske tycker det är aningen lätt även på den svåraste nivån. Det bjuder på bra underhållning med fet attityd och trevliga inslag av historia. Det är en bra kompott helt enkelt och säkert ett perfekt komplement till de mer ligainriktade basketspelen. Stå därför inte och slöa utan se till att du har spelet i din besittning snarast, basket är nämligen basket. Alltid.