Hitman: Episod 1

För min del har Hitman-serien alltid spelat en särskild roll i mitt privata, högst personliga favoritbibliotek. Blandningen och möjligheten att själv välja mellan smäckert smygande och furiös action har alltid roat och när det blandats in spännande story och fantastisk bandesign har det varit en enkel sak att bara plocka fram något av de äldre spelen för att avnjuta ett par mumsiga timmars lönnmördande. Hitman är i grunden något av ett pusselspel, förpackat som en actionhistoria sett ur ett traditionellt tredjepersonsperspektiv. Det handlar om att lösa pussel i form av mänskliga mål, ta ilsnabba beslut när det verkligen krisar och hitta den mest optimala vägen mot slutdestinationen. Problemlösning i en klart unik form, om du så vill. Och jag har alltid älskat spelserien.

Och här står jag nu igen, iklädd nystruken Georgio Armani-skrud och med spelvärlden mest igenkännbara skalle. Tanken är att erbjuda en större värld den här gången, mindre linjär. IO Interactive vill såklart haka på trenden som spel som Assassin's Creed, Far Cry och Witcher eldat på och nu låter de den skalliga dansken med streckkoden i nacken löpa mer fritt än någonsin tidigare. På grund av tidsbrist och på grund av utvecklingen kastats mellan Square Enix kanadensiska studio och originalteamet i Köpenhamn får vi dock inte hela spelet nu på releasedagen utan endast ett ynka litet avsnitt. Gamereactor kommer härmed att betygsätta denna inledande episod för att sedan vänta med att tycka till om resten förrän allt finns ute och spelet, i sin helhet, är färdigställt.

Det var först tänkt att allt skulle dundras ut direkt. Uppdrag i Paris, Sapienza, Marrakesh, Thailand, USA och Japan, tre enorma sandlådor och över 800 mål att mörda skulle finnas med i speletn som rullar ut imorgon. Men tiden räckte inte till och eftersom Square Enix trots detta vill ha ut någonting från spelet innan de stänger sitt 2015-räkenskapsår (finansiellt) får vi gott finna oss i att endast klura Agent 47 igenom prologen samt det första Paris-uppdraget.

Prologdelen är intressant, inte minst för gamla fans av serien, då den ger en härlig inblick i 47 som karaktär och ger honom en lite mänskligare sida än vad vi är vana vid. För nya spelare är detta en mycket stilfullt och väl balanserad tutorial som enkelt visar upp allt vad den grundläggande spelmekaniken har att erbjuda. Redan tidigt efter att prologen avslutats och Paris-delen kickat igång märks det tydligt hur den linjära portionen av upplägget från Hitman: Absolution bytts ut mot ett mer öppet grundtänk, lite som i de första spelen i serien.

Områden är inte längre inrutade, det finns inga checkpoints och miljöernas är mycket större. Precis som i tidigare delar från tidigt 2000-tal kan detta såklart skrämma bort icke initierade spelare då uppdraget ibland känns övermäktigt på grund av alla de inbyggda möjligheter som denna frihet innebär, men jag njuter av varenda sekund och tycker redan att detta känns bättre än Absolution.

I början av prologen ges Agent 47 ett antal uppdrag som fungerar som specialbyggda simuleringar av lönnmord- Dessa påminner om filminspelningar med sin tydliga design och distinkta inriktning och det handlar som vanligt om att planera, vara försiktig och kalkylerande samt klä ut sig till en himla massa olika, datorstyrda karaktärer för att undkomma faror och slinka förbi obemärkt. Som vanligt finns här mängder av nyanser och hundratals möjligheter. Att strypa någon, ta hans kläder och smyga vidare är en enkel lösning medan mer avancerade saker som att förgifta någons drink och sedan servera den - är betydligt mer genomtänkt.

För att förenkla det hela och inte förvirra nya spelare har IO Interactive fyllt sin mordiska sandlåda med mängder av miniuppdrag som fungerar som en hjälpande hand för att du bättre ska förstå vad du kan göra, mot vem och var. Dessa fungerar som ledtrådar och är precis som mycket annat i dagens spel, en renodlad styggelse. Vi hade mycket hellre blivit lämnade ensamma för att tvingas fundera ut på egen hand vad som fungerar bäst i varje enskild situation. Texten som dyker upp på skärmen är dessutom inte anpassad för konsolversionerna utan endast för PC och blir därmed snudd-på oläslig för dig som sitter i en soffa, flera meter från TV:n.

Paris-banan är en av de absolut största vi sett i ett Hitman-spel hittills och det är en mäktig känsla att tillbringa 90 minuter med att bara ta reda på var alla fiender står, vilka möjligheter som finns och hur man har tänkt gå tillväga för att lyckas med sitt uppdrag. Det finns stunder då själva storleken på kartan och de mängder av möjligheter blir överväldigande men precis som i tidigare spel är det en känsla som tack vare sanslöst bra atmosfär snabbt omsätts i positiva termer.

Det existerar fortfarande problem med de datorstyrda karaktärernas artificiella intelligens och ja, det går att utnyttja detta så snart man lärt sig deras mönster. Detta är ett omöjligt problem att lösa, antar jag, då 100% verklighetstroget beteende skulle döda mycket av tjusningen med Hitman som koncept men under vissa stunder hade jag önskat mig något smartare fiender. Jag måste även kritisera laddningstiderna som är lite väl långa samt hur avsnoppat hela det här episodtänket känns.

Jag hade mycket hellre sett att IO och Square väntade sex månader för att sedan släppa allting, som ett enhetligt och framförallt färdigt spel. Sägas ska dock att detta är en imponerande och underhållande start på Hitmans framtid.