The Witness

Tunneln är lång och mörk. Jag börjar gå framåt och kommer snart till det första av de i skrivande stund 175 pussel som jag har klarat. Hur många som jag har gett mig i kast men misslyckats med, har jag tappat räkningen kring sedan länge... Välkommen till tålamodsdräparen The Witness!

I förstapersonsvy kliver jag ut på platsen som ska visa sig vara både en bländande vacker paradisö och samtidigt ett rent helvete - för mitt stackars intellekt. Överallt möts jag av fyrkantiga paneler, innehållande rutnät där syftet är att dra ett enda streck från start till mål. Kruxet är att strecket mellan starten och målet måste formas till ett specifikt mönster för att pusslet ska lösas. I början går det som en dans, men så fort jag lämnar borgen där spelet startar blir det genast mycket svårare.

Ön jag befinner mig på är vidöppen. Jag kan gå vart jag vill och ta itu med alla paneler som kommer i min väg, i den ordning jag vill. Problemet är förstås de många dolda regler som jag helt på egen hand måste lära mig, och minnas under resten av spelet. Vissa paneler vill att jag ska separera olika färger från varandra, andra ber mig att forma Tetris-liknande mönster. Detta medan en del paneler kräver att jag använder mig av omgivningen för att komma fram till den rätta lösningen, och så vidare... Och så finns det förstås de pussel som har alla dessa regler inom en och samma ram, vilket får min hjärna att kännas lika överkokt som Brännans kycklingfiléer.

När jag inte klurar på lösningar, ägnar jag tiden åt att gå omkring och insupa den tecknade naturen. Rent grafiskt påminner spelet om Grow Home, som i mitt tycke är ett av förra årets absolut snyggaste spel rent designmässigt. Minimalistisk, glansartad Cel-shading får mitt hjärta att smälta på en gång även i detta fall och att ön dessutom har oerhört varierade miljöer - trots att ytan faktiskt är ganska liten i jämförelse med andra spel med öppna världar - är ett stort plus. Här finns djungel, öken, träsk, skog, byar med hus och till sist: ett imponerande berg.

Till berget ska laserstrålar riktas, vilka aktiveras när jag har löst alla pussel i ett visst område. Varför detta händer vet jag inte (än), men tillfredsställelsen i att ha löst alla paneler på ett specifikt ställe och se hur lasern långsamt reser sig ur marken, är jämförbart med hur det känns att gå på toa efter en riktigt elak förstoppning; vägen dit har varit lång och hemsk, men nu är det äntligen över! Fram tills nästa förstoppning, som i The Witness alltid tycks lura precis runt hörnet...

Till skillnad mot exempelvis de båda Portal-spelen, finns det inte något narrativ i Jonathan Blows senaste hjärnskrynklare. Det finns inget manus som hela tiden skulle kunna locka mig att fortsätta, utan efter varje avklarat pussel möts jag istället bara av ännu svårare pussel, vilket leder till att jag snart känner mig mer frustrerad än engagerad. Efter tillräckligt många misslyckade försök tappar jag till slut motivationen, känner mig psykiskt förödmjukad och stänger av konsolen.

En annan tråkig ingrediens, är pop-ins. Långt bort i mitt synfält tenderar buskar och träd att ploppa upp, vilket är väldigt märkligt med tanke på att spelet rent visuellt inte är särskilt krävande och därmed borde vara busenkelt för PS4 att klara av. Pop-ins förstör stundtals illusionen av att jag befinner mig på denna mystiska ö, men förhoppningsvis är detta något som åtgärdas i en framtida uppdatering. Såhär vid lanseringen är det dock ett problem som jag bokstavligt talat inte kan blunda för.

Ljudet är däremot genomgående fenomenalt, i all sin enkelhet. Här finns ingen musik, bara jag och mina fotsteg, vattenfall som forsar och stämningsfullt brus från brunnar. Ibland är ljudbilden rentav på gränsen till kuslig, i mina öron. Att gå genom en stenpassage och höra fotstegen eka mot väggarna, ger mig kalla kårar. Extra läskigt blir det när jag titt som tätt stöter på statyer föreställande människor, vilket får mig att känna mig iakttagen, rentav jagad, trots att jag är fullt medveten om att jag är ensam på ön. Det sparsmakade ljudet spär på denna obehagliga och egenartade känsla. Härligt!

Att gå omkring och utforska ön, är dock inte lika trevligt som att lyssna på den. Medan pusslen fungerar felfritt (trots att jag har enorma bekymmer att lösa många av dem), kan jag tyvärr inte säga detsamma om den övriga spelmekaniken. Kameran, som inte har några inställningsmöjligheter, är alldeles för långsam för min smak. Om detta är ett knep för att trollbinda spelaren ännu mer, kan jag konstatera att jag snarare bara känner mig otålig när jag inte får lov att vända mig om snabbare.

Det går inte heller att hoppa, vilket är ett annat störningsmoment som ständigt hindrar mig från att snabbt kunna ta mig ner från olika avsatser. Jag förstår visserligen att förmågan att hoppa inte finns, eftersom jag annars skulle kunna ta mig upp på olika platser som nu kräver att jag löser ett pussel för att nå dem, men det är väldigt enerverande att tvingas gå tillbaka till en avlägsen trappa för att kunna komma ner till marken igen - när jag bara står ett par decimeter ovanför den...

Något som däremot gjorde spelupplevelsen roligare, var när jag så småningom bestämde mig för att ta hjälp av min sambo. När vi lirade ihop blev en del pussel som tidigare verkade omöjliga, genast självklara tack vare det nya synsätt som ett extra par ögon gav. Om du har en partner som gillar problemlösning lika mycket som du, rekommenderar jag starkt att ni tar er an The Witness tillsammans. Trots att titeln tekniskt sett saknar ett flerspelarläge, blir det mycket trevligare att klura när man är två.

Jag har inte klarat spelet ännu. Jag vet inte ens om jag kommer vara smart nog att göra det, varken själv eller med sambon. Det senaste jag gjorde var att ta mig igenom tre av fyra labyrinter inuti en slottsgård, där den fjärde avslutades med ett pussel som jag inte kunde lista ut hur öppensinnad jag än var. Så jag fuskade, kollade upp en guide på internet och tog mig därefter förbi passagen utan att ha minsta förståelse för hur jag hade löst pusslet...

Direkt efteråt kände jag mig smutsig som den värsta sortens telefonförsäljare och slog fast att jag inte skulle ta ett steg till med hjälp av någon guide, men det betyder samtidigt att jag inte har haft möjlighet att klara hela spelet innan recensionen skulle skrivas. Det är kort sagt för svårt för min smak.

Trots fantastisk ljuddesign, tilltalande grafik och den där känslan av underbar triumf varje gång jag lyckas lösa ett pussel, samt hur trevligt det är att sitta med en partner och fundera ut olika lösningar, känner jag att spelglädjen försvinner när jag blir såhär irriterad av att försöka lösa vissa pussel (jag tittar på er, Tetris-panelerna).

Jag är i skrivande stund färdig med 175 pussel, men med tanke på att jag är mer frustrerad än motiverad att fortsätta, är jag inte helt säker på att jag någonsin kommer klara hela spelet. Vad händer när alla laserstrålar till slut blivit aktiverade? Det lär jag aldrig få veta, såvida jag inte bryter mitt löfte och börjar tjuvkika i guider...

Tunneln är sannerligen lång och mörk.