När Lego Marvel Avengers drar igång drabbas jag av en ryslig insikt: Jag har ju redan spelat det här. Exakt det här. Samma spel, precis samma. Jag plockar således fram brevpapper, bläck och gåspenna, sätter mig vid min pulpet och skruvar upp lågan på min oljelampa. Sedan författar jag med snirklig handstil ett brev till redaktör Jonas Mäki som i korthet lyder: "Kära Mäki, det åligger mig att förtälja att jag tycks ha givits en kopia av gammal sort, ty jag hvar redan spelat detta. Eders hungrige Carl Brännström".
Jag knyter meddelandet runt min brevduva, tar oljelampan i ena handen och duvan i den andra och beger mig upp längst de ringlande spiraltrapporna i det högsta tornet. Väl ute i den friska, kalla vinterluften släpper jag duvan fri och ser den sätta fart mot Östersund. Fem veckor senare får jag svar. Med omisskännlig handstil skriver Jonas Mäki: "Kära Guldkund, det åligger mig att förtälja att det inte är samma spel. Du hvar givits ett nytt spel, så det vore tacksamt om du kunde sluta brevväxla och recensera det. Eders tillgivne Jonas Mäki."
Så! Lego Marvel Avengers. Sprillans nytt spel, tydligen, även om det delar exakt samma struktur, utseende, bandesign, spelkontroll och "kolla jag käkar en varmkorv"-humor som vi sett i vartenda Lego-lir sedan Lego Star Wars år 2005. Det enda som skiljer Lego Marvel Avengers från sina föregångare är Avengers-temat; här är det (såklart) stort fokus på de två Avengers-rullarna. TT Games har tagit sig vissa friheter med att väva ihop filmerna och har också slängt in lite storyuppdrag hämtade från individuella hjälterullar såsom Captain America: The First Avenger och Thor: The Dark World.
Men utöver källmaterialet är allting sig likt. I sällskap med Marvels ohyggligt stora och kulörta karaktärsgalleri pryglar vi Hydra-ruskprickar på löpande band och använder olika specialförmågor för att lösa simpla pussel. PG 13-våldet är utbytt mot kacklande kycklingar och skämt som består av att Nick Fury dricker milkshakes. Jag skulle bokstavligt talat kunna markera en gammal Lego-recension här på sajten, trycka Ctrl + C och klistra in i ett nytt dokument - sedan skulle recensionen fungera på det här spelet också. Tror du mig inte? Låt mig bjuda på ett axplock Lego Marvel Super Heroes-stycken från 2013:
"Hulk är ruskigt stark och kan kasta runt föremål som om de vore... ja, legoklossar, medan Iron-Man kan flyga, Captain America studsa tillbaka laserstrålar med sin sköld och Black Widow kan göra sig osynlig. Alla förmågor måste förstås enligt klassisk Lego-kutym användas för att du ska kunna komma vidare, både i storyn, hubvärlden och när du repriserar banorna i Free Play-läget."
Check, check, och check. Inget nytt under solen här. Hulk, Iron Man, Captain America och resten av gänget ser ut och kontrolleras precis som vanligt. Det finns drygt 24 254 991 saker att samla på, ungefär hälften så många hemliga karaktärer att låsa upp och en tredjedel så många områden att leka i (och slå sönder).
"Det är en ganska mäktig känsla att hoppa från S.H.I.E.L.D:s jätteskepp som svävar bland molnen och sedan glidflyga ner mot staden under mig till tonerna av pampig Hollywoodmusik. Man känner sig lite som en superhjälte. Fast i lego. Väl på marken är det bara att börja härja runt. Spelvärlden är långt ifrån Grand Theft Auto-stor men ändå välfylld med miniuppdrag, invånare att hjälpa och olika racetävlingar att delta i. Jag har nästan roligare i hubvärlden än under de traditionella banorna, bara för att jag kan utforska i mitt eget tempo och som mina egna valda favorithjältar."
Check igen. Några uppdrag in i Lego Marvel Avengers öppnar sig New York för spelaren, fritt att utforska efter eget bevåg och lusta. Senare tillkommer även en rad andra, bekanta ställen såsom Asgard, Malibu och Sokovia. Skillnaden är att den där entusiasmen som jag kände för tre år sedan är borta nu. Fler öppna områden betyder dessvärre, för mig, fler saker att slå sönder. Och jag är trött på att slå sönder saker.
"I Lego Marvel Super Heroes bryter man inga nya barriärer gällande spelmekanik. Däremot öser utvecklaren på med så mycket fan service, referenshumor och kända Marvel-karaktärer att det som serienörd är omöjligt att inte svepas med ännu en gång och bara... njuta."
Samma sak här, minus det där sista om att "bara njuta". TT Games bryter inga barriärer. De står inte ens vid barriären - de sitter i lunchrummet och fikar och viker papperssvanar alltjämt som spelmotorn autoskriver nästa Lego-titel. Varför skulle TT Games ens försöka bryta något som så uppenbart fungerar och säljer som smör? Ungarna älskar skiten, de lite äldre serienördarna får sin årliga fan service-fix och föräldrarna slipper fundera när de vankar in på spelbutiken i jakt på nästa födelsedagspresent eller julklapp.
För mig har dock magin slocknat. Varje Lego-spel ter sig exakt likadant. Jag kan spelkontrollen, jag har sett skämten, jag vet hur pusslen är uppbyggda. Allting bockas av med samma svala entusiasm som om det handlade om en inköpslista på mat och toapapper. Samtidigt är ingenting direkt dåligt heller; det har ett charmigt yttre, är lättspelat, barnvänligt, extremt expansivt och proppat med gliringar till serieförlagorna.
Det finns egentligen inte så mycket mer att säga annat än samma gamla avslutningsmantra: Har du mot förmodan inte tröttnat på Lego-spelen kommer du att ha roligt även med detta. Är Lego Marvel Avengers din första kontakt med serien rekommenderar jag att du läser hela vår recension av Lego Marvel Super Heroes, då den är både mer utförlig och mindre cynisk. Och som sagt; den är helt applicerbar på Lego Marvel Avengers, ty TT Games är inte studion som ändrar på ett vinnande koncept.