"Tänka sig! Ännu en Nintendo-utgiven 2D-plattformare", tänkte jag bittert för mig själv när jag för första gången startade upp Chibi-Robo: Zip Lash på min New Nintendo 3DS XL. Insikten förvånade mig visserligen inte, trots att jag inte hade den blekaste aning om vad för typ av spel jag hade att förvänta mig när jag laddade ner det. Det känns som att det är en 2D-plattformare jag har att göra med varannan gång jag behöver damma av någon av mina Nintendo-konsoler för att recensera något. Minst varannan gång. Troligen mer. Jag vet inte vad det är som hänt borta hos den japanska spelgiganten som gör att snudd på allt de rör vid blir något åt det här hållet men jag är hyfsat säker på att det inte alltid var så här. Nintendo 64 hade inte tio 2D-plattformare på dussinet, väl?
Nåväl... Chibi-Robo: Zip Lash, var det ju.
Jag visste som sagt var inte mycket om spelet men jag visste att det var en redan etablerad serie. Debuten gjordes på Gamecube, om jag inte minns helt fel. Detta är dock det första spelet ur sin serie som jag har lagt mina flottiga händer på så jag det kanske är därför jag snabbt finner mig konfunderad över vad Chibi-Robo är för något. Han ser ut att vara gjord av metall och han använder en kontakt som piska. Jag drar slutsatsen att han ser ut som en ficklampa med armar och ben, ungefär. Helt oprovocerat dyker ett elakt gäng av aliens upp och stjäl jordens resurser. Människorna på jorden blir givetvis upprörda och det faller på Chibi-Robo, som av någon anledning verkar vara lite av en förebild för alla han stöter på under sitt äventyr (måste ha något att göra med hans bravader i tidigare delar för i början av det här spelet gör han sig inte förtjänt av beröm), att lösa världens problem.
Mer komplext än så är det inte när det kommer till storyn, så vitt jag minns. Men jag rekommenderar inte någon att ta mitt ord för det för det var ett bra tag sedan jag såg den där första mellansekvensen och berättelsen är inte särskilt minnesvärd. Det i sig är inget problem, det samma kan sägas om Super Mario Galaxy och det är min favoritplattformare. Chibi-Robo: Zip Lash har dock en sådan där story som är helt skriven för unga barn snarare än människor av alla åldrar. Dialogen är sådär smärtsamt utdragen som den ofta blir i barnspel och presentationen är så sockersöt att man får diabetes, fast utan den underbara charm som Nintendos interna utvecklarteam alltid lyckas ingjuta i sin design.
Men hur väl spelas Zip Lash då? Det är ju det som är huvudsaken. Lyckligtvis är det gameplay som är spelets största styrka. Här finns inga revolutionerande plattformsmoment, ingenting ligger på Nintendos egna höga nivå men det duger gott och väl. Förutom att hoppa använder som sagt lille Chibi sin piska för att dänga fiender, förstöra block som blockerar (höhö) hans framfart eller för att kunna svinga sig till höga avsatser. Det fiffiga är att piskan kan studsas mellan väggar för att nå annars ouppnåeliga platser och det gäller att spelaren vet hur och var man ska skicka iväg den. Det är faktiskt rätt tillfredsställande när jag lyckas avfyra piskan så att den perfekt studsar fram mellan en serie av väggar och hörnen för att till sist nå en skattkista, varpå kosingen håvas tillbaka till min famn.
Kontaktens sladd är till en början kort och således på gränsen till värdelös men genom att samla små klot kan Chibi förlänga den så att alltmer avlägsna plattformar kan nås och det är det konceptet som ligger till grund av vad Chibi-Robo: Zip Lash i slutändan går ut på. Ibland stöter man på banor där det inte görs mycket svingande, piskande eller hoppande alls. Vid ett tillfälle hamnar jag i en luftballong av något slag och jag tvingas navigera en hinderbana genom att lyfta eller sänka mig, men kontrollen är sällan lika responsiv, eller ens logisk, i dessa avvikelser till nivåer som i de mer traditionella.
Det finns gott om saker att samla i Chibi-Robo: Zip Lash. Dels har vi vanliga, generiska mynt som används för att köpa power-ups som gör spelet ännu lättare än det redan är. Sedan har vi små robotbebisar (jag tror de är bebisar) som gått vilse, batterier som håller Chibi uppladdad och diverse skräp som kan återvinnas för att generera energi åt ditt rymdskepp, eller vad det nu är Chibi använder för att ta sig runt.
Det finns även godis att samla och jag måste nämna faktumet att spelet använder sig av riktiga märken. Det kändes både olustigt och flummigt att hitta ett paket Mentos av flera anledningar. Om man bortser från att det i princip är ren reklam är det också en konstig upplevelse att få se riktiga, vardagliga varumärken existera i ett spel som Chibi-Robo: Zip Lash. Det är ändå en värld där din bästa vän är en svävande TV-apparat, den första bossen är en robotkänguru och din uppgift i rollen som liten lemförsedd ficklampa är att rädda jordens naturtillgångar från små, till synes harmlösa utomjordingar. Varför utvecklarna har valt att använda sig av riktiga märken i en värld som inte ens gör ett försök till att vara en karikatyr på vår värld vet jag inte, men jag upplever det märkligt.
Det finns gott om distraherande irritationsmoment i Chibi-Robo: Zip Lash. Den rent ut sagt fula designen och den enerverande bolibompa-musiken är två exempel men värst av allt är kanske sättet på vilket spelet tvingar dig att i princip lotta fram vilken bana du ska få spela härnäst. Inför varje bana måste du snurra på ett hjul med siffror på, varje siffra representerar antalet steg framåt du får gå på nivåskärmen. Detta betyder att det kan, och förmodligen kommer, hända dig att du råkar slå en för hög siffra varpå din markör svischar förbi banan du faktiskt vill spela härnäst och landar på en som du redan spelat klart. Det är först när världens boss är besegrad som du får möjlighet att fritt välja vilken bana du vill spela om (för det finns saker på banorna som du inte kan plocka på första genomspelningen) men då är åtminstone jag redo för nya banor - inte gamla. Detta retade gallfebern på mig flera gånger under min tid med spelet.
Så nej, Chibi-Robo: Zip Lash faller mig inte riktigt i smaken. Jag är uppenbarligen inte målgruppen och vid det här laget måste en 2D-plattformare vara ett smärre mästerverk för att jag ska finna det i mig att engagera mig mer än vad som är absolut nödvändigt. Men bandesignen och plattformsmomenten är absolut inte de sämsta jag sett på långa vägar så för mig slutar betyget ändå på en robust femma, tillkortakommanden till trots. Det är dock svårt att rekommendera detta i ett hav av snarlika spel till samma format. Köp Shovel Knight istället, där har vi det där smärre mästerverket jag pratade om.