Det vore enkelt att inleda även denna Sonic-recension med att för 124:e gången gagga om hur mycket sämre den laserblå långdistanslöparen gått och blivit de senaste 15 åren. För även om det faktiskt är så, vore det osannolikt tjatigt av mig. Nu är jag ju förvisso en förbannad tjatmoster (vilket du som läser min babbliga blogg såklart redan känner till) men så kul ska vi inte ha idag. Istället tänkte jag prata om det faktum att föregångaren till det här spelet är den mest populära Sonic-titeln på över tio års tid. Det du! Sonid Dash har laddats hem hela 140 (!) miljoner gånger till Android och Iphone sedan releasen i mars 2013 och nu är det alltså dags för uppföljaren.
Konceptet är busenkelt. Sega har stulit hela upplägget från Temple Run och stoppat in Sonic istället för den där vilsna äventyraren i för tighta khakibyxor. Du springer på en bana, styr Sonic undan faror, hoppar och duckar under trädgrenar i en titel som saknar allt vad fantasi och originalitet heter. Variationen är obefintlig även den även om utmaningen snabbt stegras och Sonic och hans vänner tvingas varva hopp, slida, duck och turbo-dash med jämna mellanrum för att lyckas undvika fienderna som ligger som söliga gegghögar på banan framför en.
Men jag ska inte vara orättvis här nu. Spelmekaniken är mycket stabil och flytet i Sonic Dash 2: Sonic Boom är klockrent. Jag har testat spelet på min nya Iphone 6S Plus och det märks att Sega optimerat det tekniska in i det sista. Skillnaden rent spelmässigt mellan de olika karaktärerna är också lyckade och det handlar om spelstil när man väljer om man vill kuta som Sonic (vars dash-attack är klockren) eller exempelvis Knuckles som precis som vanligt använder ren råstyrka för att knäcka sina motståndare.
Designen är snygg även om jag har svårt för handledsbandagen och de där konstiga skorna som kom på köpet med Sonic Boom-undertiteln. Banorna är färgstarka, förhållandevis snygga och presentationen är klockren. Tekniskt sett är dock detta inte ett av de mobilspelen som du plockar fram för att visa vad din telefon går för, tvärtom. Detta skulle mest troligt gå rendera snudd-på lika bra på en Iphone 4S om jag ska vara helt ärlig. I slutändan är Sonic Dash 2: Sonic Boom en rätt slö uppföljare som vare sig förtrollar eller tråkar ut. Ett medelspel helt enkelt.