The Green Hornet

Filmen:
Seth Rogen är duktig på två saker. Att skriva ihop tröttsamt pubertala filmmanus och att skratta som en gammal tant som rökt alldeles för många cigaretter i sitt liv. Två egenskaper som dessvärre inte gynnar The Green Hornet någonstans. Den här filmversionen av den gamla 60-talsserien (som i sin tur byggde på en ännu äldre förlaga) med Bruce Lee i en av rollerna är faktiskt något av det sämsta som Hollywood spottat ur sig på flera år.

En tramsig och flamsig actionkomedi där en tragiskt malplacerad Rogen spelar huvudrollen som rikemanssonen Britt Reid som efter faderns död får för sig att bli den maskerade brottsbekämparen Green Hornet. Till sin hjälp har han betjänten Kato, en superstereotyp asiat som självklart är en hejare på kampsport, men också på att brygga kaffe och öppna kapsyler som flyger rakt mot skärmen i den värsta typen av effektsökeri på 3D-fronten. Tillsammans försöker de stoppa superskurken Chudnofsky från att ta över Los Angeles.

Det känns tragiskt ju mer man tänker på det. Den briljanta fransmannen Michel Gondry med Eternal Sunshine of the Spotless Mind på sitt CV står ändå för regin och med Gondry ombord borde man rimligtvis kunnat tillföra mycket av värde. Men när man tittar på The Green Hornet är det uppenbart att Gondry inte haft mycket att säga till om.

Istället är det en drygt två timmar lång egotripp där Rogen, som också skrivit manuset, hela tiden står i fokus. Han har tagit den gamla förlagan och förvandlat den till en högljudd, barnslig och nästan obehagligt tråkig film som helt saknar såväl humor som spänning där skådespelarna hela tiden känns löjeväckande dåligt. Inte bara Rogen, utan även resten av ensemblen, med visst undantag för Christoph Waltz som trots en hemsk karaktär lyckas blixtra till några sekunder med sin fina karisma. Det är en klen tröst i sammanhanget.

Framförallt saknar den någon som helst karaktärsutveckling, vilket Rogen uppenbarligen missat totalt när han kokade ihop det bedrövliga manuset. Vem är skurken egentligen? En liten farbror med ett efternamn som ingen kan uttala och som har ett flashigt gömställe i en fabrik. Mer än så får vi egentligen aldrig veta.

Samma sak med huvudpersonen. Han är på samma mognadsnivå som en 11-åring. Ändå får han för sig att det är en bra idé att börja kämpa mot brottslingar helt plötsligt. Varför? Det är ett lika stort mysterium som vad Cameron Diaz egentligen fyller för funktion i filmen. Eller varför man valt att förstöra alla slagsmålsscener med hiskeligt fula specialeffekter. Eller varför man aldrig ens märker av att kungliga fransosen Gondry står för regin.

The Green Hornet gör en fundersam gång på gång och du kommer med största sannolikhet tröttna på att ställa frågan "varför" ganska så fort. Det är många mysterium att fundera över medan filmen rullar förbi ens ögon och även långt, långt efter att eftertexterna tonat bort. Men en sak är i alla fall solklar. The Green Hornet är en av årets i särklass sämsta filmer och den värsta superhjältefilmen sedan Daredevil.

Tvi!

Bilden:
Bilden bjuder på en härligt filmisk transfer med bra skärpa, om än något mjuk i vissa lägen då 3D-effekterna ska visa sitt fula tryne. Det är ingen strålande bildkvalitet på något vis, men den håller sig på en jämn nivå genom hela filmen med stabil svärta, skön djupkänsla och inbjudande färger. Brus och annat smuts lyser med sin frånvaro.

Bilden är kodad i AVC och har formatet 2.40:1.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio 5.1-spåret som finns inkluderat här är överlag ett riktigt välmixat sådant med läckra surroundeffekter som kastar in en mitt i händelsernas centrum, men i några av de mest intensiva scenerna tappar man i precision och ljudeffekterna studsar lite här och där mellan riggen. Det är en bagatell i sammanhanget. Dialogerna är bra uppfångade och musikinslagen har många gånger ett fint bastryck bakom sig

Extramaterialet:
Här finns bland annat ett kommentarspår där Gondry, Rogen, manusförfattaren Evan Goldberg och producenten Neil Moritz pratar om skapandet av filmen - och det är förvånansvärt kul att ta sig igenom. Herrarna är väldigt ärliga och vågar till och med såga vissa scener där man tycker att någonting inte riktigt blev som man förväntat sig. Kul, men dessvärre lite väl svamligt emellanåt. Här finns också bloopers, några featurettes samt några bortklippta scener.