Boyhood

Filmen:
Att det tagit regissören Richard Linklater hela tolv år att färdigställa Boyhood beror inte på att han är lat. Nej. Den här vansinnigt fina berättelsen om en ung pojke (spelad av nykomlingen Ellar Coltrane) som under filmens gång växer upp mitt framför ögonen på oss tittare har tagit sin lilla stund att få färdig för att Linklater filmat den under tolv års tid.

Att kalla det ambitiöst är såklart en underdrift utöver det vanliga. Ändå låter det kanske inte så himla märkvärdigt när man läser handlingen. En skildring av vägen från pojke till man är givetvis något som gjorts många gånger förut. Men aldrig på det här sättet och aldrig någonsin såhär överdjävulskt briljant som Linklater får det att bli genom små och enkla medel för att föra berättelsen framåt. Genom olika klipp från de tolv år som filmen spelades in under, så får vi i kronologisk ordning se hur den unga Mason går från att vara en liten pojke till att bli gammal nog att flytta hemifrån.

Det är en varm, rolig och hjärtskärande berättelse fylld av små och stora ögonblick. Bowlinghäng med pappa. Bråk med syrran. Den första kyssen. Den första fyllan. Allt detta med Linklaters fina fingertoppskänsla för dialoger och en suverän Coltrane i huvudrollen som bara blir bättre och bättre ju längre filmen går. Han har gott sällskap av Ethan Hawke som Masons pappa och Patricia Arquette som problemtyngd mamma. Båda är bra i sina respektive biroller, även om Arquette dessvärre överspelar sönder ett par scener där hennes karaktär plötsligt inte känns som något annat än ett rätt så klichéfyllt kvinnooffer från ett betydligt sämre drama. Det är filmens stora svaghet.

I övrigt finns det inte mycket att anmärka på i Linklaters magiska berättelse som hela tiden hittar nya sätt att ömsom göra en varm inombords, ömsom får en att känna hur tårkanalerna jobbar på högvarv. Det är en film som inte bara engagerar, utan också fascinerar. Boyhood känns mer än någonting annat som en enda lång tidsresa. Där åldrandet hos skådespelarna och omgivningarna runt dem inte sker genom effekter, utan av naturen själv.

En otroligt häftig upplevelse som står sig som något av det bästa och definitivt mest unika som släppts i filmväg på många, många år.

Bilden:
Bildmässigt är det dessvärre något av en besvikelse. Även om det nu inte rör sig om någon regelrätt katastrof på bildfronten, så känns det riktigt trist att en så fantastisk film kommer med en så medelmåttig bildkvalitet. Det bjuds på en överlag alldeles för mjuk, oskarp och allmänt blek transfer där färgerna känns otroligt inkonsekventa och där svärtan aldrig riktigt når upp till de nivåer som man vant sig vid att bjudas på i nyare produktioner som släpps på Blu-ray. Nä, bildmässigt hade Boyhood förtjänat betydligt bättre.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Även på ljudfronten lämnar Boyhood en ganska så besviken. Det rör sig visserligen knappast om någon surroundproppad och ljudeffektstung film som kräver fultt ös på högtalarfronten, men det finns inget som ursäktar eller ens rättfärdigar det burkiga och allmänt platta ljudet som den här DTS-HD Master Audio 5.1-mixen bjuder på. Dialogerna är okej uppfångade, om än otroligt burkiga, medan musiken känns obalanserad och väldigt upp-och-ner genom hela filmen.

Extramaterialet:
Förvånansvärt snålt med tanke på det extremt ambitiösa sättet som filmen skapades på. Här finns en featurette på dryga tjugo minuter som kretsar kring skapandet av filmen samt en längre frågestund med Linklater och skådespelarna i samband med en visning av filmen. Borde ha varit betydligt mer matigt än det här.