Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony

I utnämningen av världens mest överskattade spel under den senaste veckan här på Gamereactor har diskussionerna varit vilda. Smaken är ju såklart som baken och det vi som redaktion anser överskattad behöver såklart inte nödvändigtvis överensstämma med dina åsikter. Något som dock förvånat mig är att flera av er läsare upprepade gånger postat kommentarer där ni försökt förklara hur överskattat Grand Theft Auto IV är. Att det inte levde upp till hypen. Att det var enformigt. Att det inte var särskilt snyggt.

Jag tror att detta syndrom kallas "att inte se skogen för alla träden"-syndromet. Jag har läst om det någonstans för länge sedan. För även om smaken är som baken är det på alla tänkbara sätt och vis en vansinnig slutsats att dra, att Grand Theft Auto IV skulle vara medelmåttigt. Att det skulle vara enformigt och fult.

För när jag för 100:e gången i ordningen nu återvänder till Liberty City, imponeras jag återigen av hur förtrollande mästerligt Rockstars magnifika fyra är. Visst, skrapar man bara lite lätt på ytan och drar snabba paralleller med andra spel i genren kanske man kan avfärda det som enformigt. Eller egentligen inte, hur många duvor man än letat reda på och skjutit, hur många taxiturer man än kört.

Grand Theft Auto IV är fortfarande ett spel som ofta gör mig mållös. På flera sätt är det så långt före alla sina konkurrenter att det nästan är larvigt. Visst har grafiken åldrats snabbare än förväntat på de 17 månader som passerat sedan spelet släpptes och visst består småproblemen med stundtals instabila skärmuppdateringen... men, ja...

Allt det andra, alla de andra kvaliteterna gör detta till ett av de bästa spelen jag testat i min 14 år långa karriär som speljournalist. Dynamiken i den läskigt smarta struktureringen av spelets uppdrag, valfriheten och den trots vilda val så grymt läckert sammanknutna storyn, de fantastiska karaktärerna och de dramaturgiskt effektiva mellansekvenserna... för att inte tala om de spatiala spelmomenten som Rockstar i och med Grand Theft Auto IV tog till nästa nivå.

Vilket annat spel lever, andas och består på samma sätt som Liberty City? Vilken annan spelvärld känns så levande och riktig som Liberty City i Grand Theft Auto IV? Just det. Ingen. För där konkurrenternas varianter alltid bara känns som tunna polygonväggar uppställda för att husera dina våldsamma lekar, är Liberty City något helt annat.

Känslan av att staden existerar och kokar av liv och rörelse oavsett om du lever rövare i den eller inte, är en av de häftigaste delarna av Grand Theft Auto IV. Alla de där ögonblicken då man bara står och super in atmosfären och stirrar sig blind på den livfulla omgivningen, är obetalbara. Jag kommer aldrig att glömma killen som blev påkörd i låg hastighet medan han pratade i mobiltelefon. Hur han berättade för den han pratade med i telefonen att "some asshole" precis backade in i honom. Eller den där horan som avser att sälja sina tjänster till en äldre herre i en vinröd stadsjeep varpå hans ilskna fru hoppar ur bilen med ett baseboll-trä redo att smaska glädjeflickans skalle.

Grand Theft Auto IV var och förblir ett mästerverk, och att Rockstar lägger så mycket krut på sina Xbox 360-exklusiva expansioner gör hela anrättningen bara ännu mer delikat. Den första av de två expansionerna, Grand Theft Auto IV: Lost and Damned, var ett härligt äventyr där man som den råbarkade och skjutglade Johnny Klebitz röjde runt i Liberty Citys slumkvarter och samlade in skulder och slog ihjäl kaxiga knuttar från rivaliserande MC-gäng. Men trots en radikalt annorlunda huvudperson (Johnny delade inte många likheter med Niko trots bådas förkärlek till rånmord) var Lost and Damned ändå väldigt likt originaläventyret, kryddat med en större fokus på kraftfulla skjutvapen och på motorcyklar.

Det har funnits fans som klagat både på Grand Theft Auto IV och Lost and Damned för att båda äventyren saknat den vansinniga och överdrivna ton som framförallt Grand Theft Auto: San Andreas innehöll. Spelare som tröttnat på att skjutsa gangsterpampar och skjutit enstaka skummisar i mörka gränder.

Gamers som saknar flygattackerna och pansarvagnsuppdragen från San Andreas. Det är tvivelaktigt först och främst dessa spelare som kommer att ha roligast med The Ballad of Gay Tony. För även om staden är densamma och även om Luis Fernando Lopez vägar korsar både Nikos och Johhnys (vilket är extremt häftigt när det händer) så är Gay Tony betydligt mer skruvat och bombastiskt än de två tidigare äventyren.

Den stillsamma bowlingen från GTA IV är nu utbytt mot furiös cage fighting och Nikos lunkande arbetstempo ersatt av en otålig fodran om död från en ovanligt fjollig uppdragsgivare. The Ballad of Gay Tony är galnare, snabbare, större och mer vansinnigt helt enkelt, än GTA IV och expansionen Lost and Damned, och precis som vanligt levererar Rockstar varje liten detalj med en enorm fingertoppskänsla.

I The Ballad of Gay Tony heter huvudpersonen (som ovan nämnt) Luis Lopez. Han är affärspartner och personlig livvakt åt nattklubbskungen och bögen Anthony "Gay Tony" Prince. Till skillnad från Johhny Klebitz och Niko Bellic är Luis inte en lortig småbrottsling med stora planer på att slå sig fram till toppen av stadens organiserade brottslighet. Nej, Luis är redan en höjdare i den undre världen i Liberty City och han har när spelet börjat arbetat länge för Gay Tony och ser honom som en mentor.

I Ballad of Gay Tony lever man inte i en håla i stadens slumkvarter och behöver inte bry sig om att byta ut den smutsiga skinnpajen mot något snyggare så snart man stulit sin första kappsäck pengar. Luis är redan svintät redan från första stund och han jobbar uptown, åt mannen som äger de flådigaste och mest populära nattklubbarna i hela staden. Ballad of Gay Tony känns mer som GTA: Vice City under långa stunder av äventyret, än som den mörka och något dystra vardag som framförallt Johhny Klebitz levde i.

Storyn kretsar dock mer kring Gay Tony än om Luis, den bara berättas genom Luis handlingar. Ett smart och ganska avancerat dramaturgiskt grepp för att vara ett actionspel, och något som Rockstar gör bra. Sägas ska dock att storyn i sin helhet, exklusiva två riktigt galna och extremt roliga bifigurer, inte riktigt når upp till samma höjder som den i GTA IV eller Lost and Damned.

Det blir lite för svårt att hänga med ibland och Luis är en gnutta för ointressant som huvudkaraktär. Alla som spelade San Andreas är medvetna om den skandal som Hot Coffe-inslaget medförde. En handfull rättegångar senare och miljontazls dollar i förlikningskostnader valde Rockstar att göra GTA IV mer rumsrent än något tidigare GTA-spel. Visst hade Niko sex med sin flickvän, men vi fick stanna ute på gatan, och mängden naket hölls till ett absolut minimum.

Bristen på uppseendeväckande material i Grand Theft Auto IV togs igen med råge i Lost and Damned då Rockstar bröt ännu ett tabu genom att för första gången i spelhistorien zooma in på en riktigt redig polygon-kuk. I The Ballad of Gay Tony fortsätter bröderna Houser att dansa på gränsen med ett antal ganska smaskiga sex-akter samt mer svordomar och könsord än någonsin. Tonys homosexuella läggning är ingenting som storyn fokuserar på men Tonys omtänksamma oro över Luis sexuella promiskuösitet finns hela tiden som ett inlägg i storyn och visar hela tiden på vilken nära relation Tony har med livvakten Luis.

Den verkliga behållningen i storyn i The Ballad of Gay Tony är karaktären Yusuf Amir, en bindgalen och ofta larvigt överdriven galenpanna vars enda livsmål är att göra sin arabiska oljeprins till far stolt. I ett av spelets galnaste uppdrag får Luis i uppdrag av Yusuf att stjäla en tunnelbanevagn, något som görs med hjälp av en helikopter och något som enkelt står sig som ett av de mest överdrivna och fantasifulla uppdrag i något GTA-spel någonsin.

Helikoptrar är för övrigt en stor del av The Ballad of Gay Tony och många av spelets uppdrag kretsar kring att flyga, skjuta och ta sig till ställen man utan helikopter aldrig skulle kunna nå. Landa på hustak för att sen ta sig ned till ett av takvåningens kontor och där utpressa ägaren till stadens hockeylag är bara ett exempel. I ett annat uppdrag ombeds man flygbomba en enorm lyxjakt som ligger förtöjd ett par hundra meter utanför Liberty Citys hamn.

Roliga uppdrag där helikoptern självklart är ett måste. Tyvärr har Rockstar fortfarande inte stoppat in ett lock on-system i spelets helikoptrar vilket gör en del av Gay Tonys flyguppdrag till rena irritationsmoment. Att försöka skjuta ned en fiendehelikopter medan man blir attackerad av två andra, är ingen smidig sak och det hade självklart varit tillkommit om Rockstar hade överfört lock on-funktionen från de markbaserade eldstriderna till helikoptrarna.

En annan ganska stor nyhet i Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony är möjligheten att hoppa fallskärm. Flera av själva storyns huvuduppdrag innefattar ett eller flera vågade fallskärmshopp och de kringliggande sido-uppdragen är fyllda av fallskärmsutmaningar. Att ge sig på nätet och tävla mot andra spelare i det multiplayerläge som låter en tävla om vem som snabbast kan utföra 15 basejumps från utmarkerade byggnader runt Manhattan, är hysteriskt roligt och tillför välkommen variation till ett annars så varierat äventyr.

Bland nyheterna hittar vi även ett gäng nya vapen där den nya hagelbrakaren utmärker sig som bäst. Skotten i detta smaskiga hagelgevär exploderar då de träffar sitt mål och detta gör eldstriderna i Gay Tony till och med ännu roligare än de i Lost and Damned. Jag kan fortfarande tycka att cover-mekaniken i GTA IV är onödigt krånglig men efter 40 timmars träning med både Niko och Johhny går det givetvis som en dans att söka skydd mellan salvorna som den skjutglade Luis.

När det kommer till det grafiska i Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony börjar det märkas nu att spelmotorn har ett par år på nacken. När man bränner över en av stadens broar och låter kvällssolen smeka biltaket medan höstluften virvlar upp löven på sidan av trottoarerna, då är Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony riktigt snyggt.

När man kryssar omkring mellan Tonys nattklubbar mitt i natten och letar sig fram genom mörka stadsgator med bristfällig belysning, då är Gay Tony inte alls lika snyggt. Det är främst bristen på ljus som visar hur lågupplösta många av spelets texturer verkligen är, och det börjar märkas nu för första gången att Rockstar färdigställde grafikteknologin till GTA IV för tre år sedan. Mest troligt har det att göra med att jag precis spelat igenom Uncharted 2 för andra gången vilket isåfall inte är en rättvis jämförelse, men hur det nu än är behöver Rockstar pumpa upp Rage-motorn lite till inför nästa GTA-spel.

Vad som däremot är helt underbart (igen) vad gäller det grafiska är designen. Liberty City är lika fantastiskt som vanligt ur ett estetiskt perspektiv och det nya, mer glittriga, nattklubbslivet som Luis lever känns pricksäkert formgett och väl avvägt i förhållande till allt annat i denna magiska spelstad.

När det gäller det spelmekaniska är Gay Tony mycket välbekant. Cover-systemet skulle dock behöva en liten renovering, något som också (antagligen) märks tydligare nu (återigen) efter att ha spelat Uncharted 2: Among Thieves. Det blir ibland lite väl bökigt att söka skydd och ibland lite för bökigt att röra sig mellan skyddade positioner då Luis blir anfallen av hela grupper med skjutglada hejdukar. I övrigt är det spelmekaniska väldigt bra (som vanligt) i Grand Theft Auto IV: The Ballad of Gay Tony.

Sammanfattningsvis har Rockstar gjort det igen. Trots ett smärre antal minimala minus. The Ballad of Gay Tony är ändå en 12 timmar lång, underhållande och ambitiös expansion, proppad med kontraster, dynamik och roliga karaktärer. Uppdragen är omfattande, varierade och spännande och nyheterna känns perfekt integrerade med Liberty City i sin helhet. Humorn är som vanligt bättre än i så gott som varenda spel på marknaden och trots att grafiken rent tekniskt börjar visa tecken på för tidigt åldrande är Ballad of Gay Tony läckert designat och underbart livfullt.