Magna Carta II

Om jag ska vara ärlig var jag långt ifrån imponerad efter jag hade spelat förhandsversionen av Mana Carta II. Det kändes underarbetat, och det gällde allt från Softmaxs trakterande av Unrealmotorn till spelets utlovande handling. Nej, att säga att det skulle bli ett nöje att spela Magna Carta II, skulle vara att ljuga bättre än en häst travar.

Nog är det trevligt med överraskningar, och Magna Carta II var inte så dåligt som jag initialt trodde. Efter ett trettiotal timmar landar spelet något, även om det inte är ett banbrytande rollspel som kommer att få fansen av de japanska rollspelen att bli helt sålda. Det finns helt enkelt för mycket i spelet som känns för ytligt för att Magna Carta II ens i teorin ska klara av att leverera en riktig käftsmäll.

Magna Carta II berättar historien om Juto, en ganska ung kille som känns som en massproducerad rollspelsfigur. Med sin amnesi, sina personliga bekymmer och ibland påfallande tungsinne känns han inte som en kul individ att spendera flertalet timmar med - allt det har ju gjorts gång på gång innan. Hursom, Juto dras ganska snabbt in i ett krig mellan den avsatta kronprinsessan och den makttokige premiärministern samtidigt som han vill hämnas, undersöka och komma underfund med en hel del grejer. Håhåjaja, Softmax följer sannerligen rollspelsmallen.

Om jag ska lägga allt det där snacket om been-there-done-that åt sidan ett tag, så återstår inte så himla mycket att säga om Magna Carta II. Magna Carta II följer nämligen ett beprövat koncept som finslipats genom åren borta i öst, och det är ett koncept som verkar vara alldeles för inrotat för att kunna danas om till fullo. Det görs ju försök lite här och där, och då oftast genom att hotta upp stridssystemet. Det tas varmt emot i Magna Carta IIs dèja-vu-fest.

I Magna Carta II har de slumpmässiga striderna bytts ut till mer actionbetonade sådana. Du ser vilka fiender som finns att gå i närkamp med, och du triggar igång striden genom att dra ditt vapen. När du gjort det följer dina två reskamrater ditt goda omdöme, och fajten är igång. När du slåss är det huvudsakligen en knapp som används, och varje attack du gör påverkar en staminamätare (uthållighetsmätare). Samtidigt när du attackerar får du specialattackspoäng (kallade kan) som självklart används för att dela ut fett med stryk.

Visst låter det ganska basic, men Magna Carta II har en ganska smart funktion som gör att du fritt kan växla mellan samtliga figurer du har med dig. Figurerna kan överhettas och bli ospelbara en kort stund och staminamätaren går genom taket, vilket gör att detta växlande är helt oumbärligt. Vid speciella tillfällen kan du dessutom kedja ihop figurernas specialattacker, och om du tajmar din växling väl kan du bryta överhettningen som sker vid utförandet av specialattackerna. Softmax har faktiskt fått till ett ganska smart system för att få striderna aktiva och underhållande.

Varje karaktär har möjlighet att traktera två olika sorters vapen, med andra attacker och färdigheter som följd. Ta den barnsliga Celestine som kan strida antingen med pilbåge eller med rökelse (jodå), eller magikern Crocell som kan slåss antingen med knogjärn eller levande eld. Varje vapen måste individuellt uppgraderas och det gäller även de attacker och färdigheter som är knutna till vapnet för att dra nytta av figurernas färdigheter till max.

Det tar ganska lång tid innan Magna Carta II blir utmanande. Jag hade mitt första dödsfall först efter 25 timmar, utan att ha grindat något alls. Å andra sidan blev det riktigt utmanande efter dessa 25 timmar, och om det beror på att jag skyndat mig och inte spenderat mycket tid med att levla eller om det bara är så att svårighetsgraden ökar markant låter jag vara osagt.

Karaktärsdesignen i Magna Carta II är mästerligt gjorda, men dessvärre får de inte ta så mycket plats som jag hade hoppats. Koreanen Hyung Tae-Kim är fantastisk på att skapa figurer med sitt öga för detaljer och överjordiska färgsinne. I Magna Carta II syns Hyung Tae-Kims jobb endast när karaktärerna för dialog sinsemellan, då de visas upp i all sin prakt. Ute på fältet är spelet nämligen odetaljerat och det hårda jobbet går till spillo. Lite så känns det överlag med grafiken i Magna Carta II. Den är inte avancerad även om den är tydlig, men det är uppenbart vid det här laget att de österländska grafikerna är efter i utvecklingen. Softmax får inte Magna Carta II att se ut som jag anser att de borde, trots att de småskryter med att de använt sig av Unreal-motorn. Det är ganska dålig draw distance utomhus, och ljussättningen är inte konsekvent för att nämna några problem.

Magna Carta II är, trots vissa förtjänster, ett spel som känns underväldigande. Lite som om man väntat sig Louis Armstrong men får tredjeklassare på blockflöjt istället. Visst går det att uppskatta tredjeklassarnas ihärdiga blåsande och antagligen gör de jobbet bra utifrån sina förutsättningar, men nog hade jag uppskattat lite andra toner än de jag redan hört förut. Softmax har försökt, men inte lyckats få Magna Carta II att stå ut och glänsa. Det skulle ha behövts mer av allt och kanske även staken att våga gå utanför den ganska ogenomträngliga japanska lådan åtminstone en gång.