Det som började med lite graffitimålning i en förort till Seattle tvingar mig snart in ett knivigt ultimatum; rädda den indianstam jag tillhör genom att ange mig själv, eller offra dem alla. Inget lätt val, men likväl ett val som kommer att prägla min upplevelse i Infamous: Second Son. Genom Sucker Punchs försorg begåvas vi nämligen återigen med krafter som skulle göra X-men gröna av avund och måste hela tiden ta ställning till att använda dem på rätt eller fel sätt.
Båda alternativen har naturligtvis sin tjusning, men eftersom att jag varit ond i rollen som Cole MacGrath i föregångarna bestämmer jag mig den här gången för att seriens nya huvudperson Deslin Rowe ska få vara en Moder Theresa med superkrafter. Det är något med denna amerikanske urinvånare som får mig att känna att det helt enkelt är rätt väg att gå, och mitt val blir såklart att offra mig själv. Precis som i tidigare delar ges gott om tillfällen även senare att bygga på sin image som god eller ond, inte minst genom valet att paralysera sina motståndare - eller helt enkelt dräpa dem för gott.
Bakgrunden till Infamous: Second Son är att amerikanska staten instiftat organisationen DUP (Department of Unified Protection) för att ta itu med så kallade bioterrorister, människor med superkrafter, vilka likt X-men mest tycks vara en skara missförstådda och rädda individer. Rowe har ingen aning om att han tillhör dem förrän han i spelets ingress träffar en av dem av misstag och får dennes förmågor. Med ens står det uppenbart att han, likt hjälten Peter Petrelli i TV-serien Heroes, kan absorbera andras krafter genom att bara vidröra dem.
Det kommer väl till pass, för DUP har förvandlat USA till ett fascistsamhälle av rang där staten har alldeles för mycket inflytande över folks liv och där övervakningen nått oanade nivåer. Och trots att DUP skapats för att göra sig av med folk som har märkliga förmågor, har de själva folk med krafter i sina led. Här kan man både ana en begynnande konspirationshistoria, men även inse att om man ska kunna besegra en armé av superhjältar är det bäst att man bättrar på sin arsenal av förmågor.
Allt är inte frid och fröjd dock, utan Infamous: Second Son dras med ganska hemska menyer som ofta gör det onödigt krångligt att snabbt se vad man kan låsa upp och vad som krävs för att gör det ifall något fattas. Det finns en sorts fascination för färdighetsträd som jag inte riktigt kan förstå eftersom vanliga menyer med tydlig översikt alltid är att föredra, om du frågar mig. Med ganska liten ansträngning får man även fler "shards" som används för uppgraderingar än man behöver och det känns lite obalanserat att hela tiden ha ett gäng men inte kunna spendera dem. Det är inget stort problem dock, utan snarare en liten plump i ett annars så trevligt spel.
Men ändå. Just i upplåsandet av nya egenskaper ligger mycket av storheten i Infamous: Second Son. I rask takt får jag nämligen fler och fler och efter bara någon timme flyger jag i ett ilsnabbt rökmoln mellan Seattles skyskrapor och regnar ond bråd död över intet ont anande DUP-soldater samt... målar graffiti. Detta görs med hjälp av gyron i Dual Shock 4 där man styr spraymunstycket över diverse mallar tills man till slut har ett färdigt motiv. Knappast något nyskapande, men ändå ett kul avbräck och jag gillar det faktum att man måste skaka handkontrollen som om det vore en sprayflaska (med autentiska läten ur handkontrollens högtalare) innan man sätter igång. Sådana där små detaljer som tillför något.
Rowe glömmer aldrig sitt ursprung och hans agerande återknyts hela tiden till det faktum att han är amerikansk urinvånare. Det ger storyn en liten extra dimension som även hjälps upp ytterligare av snygga mellansekvenser och oväntat bra röstskådespelare. Ingen gång känner jag att jag vill trycka förbi dialog eller mellansekvenser, utan det är hela tiden välpresenterat. Rowe som utifrån bilder och trailers framstått som en ganska schablonartad huvudperson växer också på mig och känns oväntat mänsklig och framför allt trovärdig.
Det är en sann höjdare att upptäcka ett område helt avspärrat och nedlusat med soldater, tanks och kanoner, för att sedan snabbt bestämma sig för att riva hela haket. Ofta genom att kasta mig in i en ventilationstrumma och teleporteras i ilfart upp på taket och sedan flyga över basen och störtdyka ner i ett torn för att riva det och få en bra utgångspunkt att dänga resten. Sedan sänks några vakter med stryk, andra med små elklot och ytterligare andra med en sorts mutantmissiler tills området är helt befriat.
För den som spelat Saboteur känns det igen hur man område för område rensar ut patrasket och rör du dig exempelvis runt Seattle Space Needle så ser du hela tiden en siffra som anger hur mycket kontroll DUP har just där. Genom att förstöra deras övervakningskameror, spränga deras radarstationer och riva de provisoriskt uppsatta gatubaserna kan du få dem att tappa fotfästet i varje stadsdel. Just den här biten blir dock lite av akilleshälen för Infamous: Second Son där man förväntas göra samma procedur lite för många gånger.
Det finns nämligen för dålig variation på fienderna och uppdragen är ofta desamma, fast i olika stadsdelar. Slå ut DUP, däng knarklangare som inte gillar din närvaro och hitta skärvor som ger nya förmågor. Dina motståndare är dessutom pricksäkra på ett sätt som känns frustrerande. Hur mycket du än förvandlar dig till rök och åker omkring så är det som att du är magnetisk för skott. Smågangsters med bakåframvänd keps och snusnäsduk för ansiktet kommer att pricka dig på 300 meters håll med en liten pistol under sämsta tänkbara förhållanden - oavsett hur snabbt du rör dig. Det blir aldrig något större problem, men det känns som ett billigt sätt att öka svårighetsgraden som jag inte alls är ett fan av.
Lyckligtvis känns det hela tiden ändå tillfredsställande att spela Infamous: Second Son tack vare de överlägsna möjligheterna man får med ständigt utökade superkrafter, vilka jag dock medvetet avstår från att avslöja då de är roligast att upptäcka själv. Rowes arsenal rår kanske inte riktigt på sin föregångares, men de räcker till. Striderna blir därför mer dynamiska än i andra sandlådespel, det är roligare att ta sig fram i staden och det saknas aldrig saker att göra.
Liksom i Crackdown är det kul att skapa sina egna utmaningar och utforska vilka tokerier man kan ställa till med. Bara klättra upp på något högt hus och sedan hitta på hyss därifrån för att se om något går, och det gör det oftast. Jag störs dock lite av att Rowe har samma problem som Cole MacGrath med att veta vad man kan hålla i när man flänger runt i spelvärlden. Jag misstänker att en del av koden från föregångarna använts och därmed har man fått detta problem på köpet. En del saker på husväggar går inte att hålla sig fast vid medan andra fungerar. Det ser lite slumpmässigt och klumpigt ut när en mäktig superhjälte av oklar anledning inte kan hålla i tydligt utskjutande saker medan han ibland kan fästa sig i plana ytor.
Undantaget detta är ljuseffekterna riktigt bra, liksom texturarbetet. Det blir såklart heller inte sämre av att Seattle är snyggt återskapat med caféer överallt, och för mig som besökt stan flera gånger är det en ren fröjd att kunna besöka de ställen jag varit på i verkliga livet bara för att konstatera att det är väldigt troget verkligheten. Att klättra upp i Seattle Space Needle ger en underbart trevlig vy över vad jag anser är världens bästa stad. Stan hade dock mått bra av lite fler fotgängare, bilar och liknande som dessutom reagerar mer på allt som händer omkring dem, vilket gör att jag ändå rycks ur illusionen av en levande stad mellan varven.
Storyn i detta tredje Infamous-spel är klart bäst i serien och jag kommer på mig själv med att faktiskt vilja veta hur allt ska gå, och tillsammans med det faktum att Rowe bara blir allt mäktigare med nya superkrafter, har jag haft svårt att lägga handkontrollen ifrån mig. Visst hade det varit trevligt med mer varierade uppdrag och lite mer finslipning, men i slutändan lever Infamous: Second Son både upp till och överträffar sina båda föregångare.
Gamereactor ger dig idag 16:00 chansen att vinna Infamous: Second Son på denna länk.