Ända sedan Sega gav upp konsolkriget med sin Dreamcast för sex år sedan har det snackats om möjligheten att Nintendos Mario och Segas Sonic skulle kunna dyka upp i ett och samma spel. Nu har det blivit verklighet i det officiella spelet för nästa års olympiad.
Kombinationen av rörmokarens vänner och rivaler, Sonics kompisar och fiender, Wii-kontrollen och ett par dussin olympiska grenar låter naturligtvis som en dröm. Men när drömmen möter verkligheten är det inte lika underhållande som jag hade hoppats. Upplägget har kopierats från Mario Kart med "circuits" med vissa grenar som man ska genomföra med en medaljplats som resultat för att låsa upp fler "circuits" och grenar. Till skillnad från vad man kunde tro så handlar inte alla grenar om att vifta armarna ur led (vissa gör det, men inte alla) däremot har tajming blivit nyckelord i många grenar och det är inte helt lyckat med tanke på att det finns en viss fördröjning när man gör gesterna med Wii-kontrollen. Jag hade gärna sett att avstamp i längdhopp och liknande sköts med ett knapptryck istället. Nu blir dessa grenar tyvärr lite för chansartade för att fungera i partysammanhang.
Andra grenar känns alldeles för komplicerade och tillkrånglade, medan det finns dem som är riktigt underhållande. Framförallt är spjutkastningen, simningen och trampolinen roliga, medan två grenar som normalt tillhör mina favoriter, höjdhoppet och tresteget mest är frustrerande på grund av att avstampen görs genom att lyfta upp Wii-kontrollen i en gest.
Trampolin är en annan rolig gren där det handlar om att trycka in knappar och rotera fjärrkontrollen medan Sonic, Tails, Mario eller Bowser är i luften. Inget häpnadsväckande men det fungerar väl. Rodden däremot känns bara trist då det helt och hållet fungerar som en serie knapptryckningar (A+Z, B+Z, A+Z och så vidare).
Drömgrenarna är varianter av de sporter man tävlar i normalt. Löpningen påminner lite om Mario Kart då man får vapen att skjuta och det gäller att rejsa runt en snitslad bana. Det finns även drömpingis och drömfäktning och dessa är relativt nära besläktade med de ordinarie grenarna med skillnaden att du har ett specialslag (pingis) och en specialattack (fäktning).
Mario & Sonic at the Olympic Games är främst tänkt att spelas tillsammans med ett gäng kompisar och du kan sätta ihop din egen olympiad med fyra eller åtta grenar. Det är lite synd att så många av grenarna är låsta till att börja med, men spelar man tillsammans går det relativt kvickt att låsa upp fler. Jag hade gärna sett ett träningsläge där man fått tips och haft möjligheten att nöta in tekniken i viss gren också. Nu tvingas man istället stå ut med löjligt många prisceremonier, laddningsskärmar och menyer om man vill nöta en viss gren. Just de här väntetiderna känns väldigt dryga när många av grenarna genomförs på ett tjugotal sekunder.
Grafiken i Mario & Sonic är enkel och tydlig. Inte utan charm, men heller inte speciellt avancerad. Musiken är en aning enformig och ljudeffekter är påfrestande i längden. Att skjuta iväg 12 raka pilar i bågskytte när Mario ropar "Diiiiing!" med samma entusiasm efter varje pil skapar huvudvärk.
Det finns trots all något för alla i Mario och Sonic, men allt som bjuds är inte något för mig. Det känns heller inte som det finns någon riktig mening med att öva upp sig och slå rekord i spelet då resultatnivån är extremt ojämn. Jag kämpar som ett djur för att nå under tio sekunder på hundra meter som vore jag en odopad svensk sprinter medan jag kastar 107 meter (bortom gräsmattan) på mitt första spjutkast som vore jag Jan Zelezny på en cocktail av de bästa droger vetenskapen kan frambringa. Ojämnt, men inte helt utan spännande kvaliteter och behöver Mario Party 8 avlösning är detta inget dumt val. Det är trots allt ett historiskt möte mellan två av spelvärldens verkliga giganter, även om de flesta av är säkert gör klokt i att vänta tills Super Smash Bros. Brawl innan ni låtar de gamla rivalerna göra upp.