Project Gotham Racing 4

Jag älskar att köra bil. Både i den turbomatade verkligheten och i monsterbilarnas pixelperfekta universum. Har man som jag en förkärlek till det snabba och läckra är Project Gotham Racing perfekt. Allt är satsat på att visa bilåkandet från dess mest lättjefulla och sorglösa sida. Där det är alltid lätt att se snygg ut, till skillnad från de mer simulatorinriktade spelen där ren förödmjukelse och frustration är vanliga känslor. Få spel har fått mig klistrad vid onlinematcherna som Bizarre Creations högoktaniga sportbilsserie.

På redaktionen är vi delade i två läger. Vissa vill ha mer realism och tycker att det här är på gränsen till Kalle Anka-racing. Visst, det är inte direkt verklighet, men kul är det och i del fyra är det närmare verkligheten än någonsin tidigare i serien. De tidigare spelen har dragits med en del problem. Speciellt spelupplägget i karriärsläget och stendöda omgivningar har varit två stötestenar. Omgivningarna blev bättre i trean, men karriärsläget blev än mer tråkigt. Det var alldelens för enkelt att få tag i bra bilar och de som jagade achivements fick hålla på att fota bilar, bygga banor och allt annat larv som inte hade med racing att göra.

I Project Gotham Racing 4 (del fem i serien som startade med Metropolis Street Racer till Dreamcast) har man försökt rätta till det här. Det finns två ensamkampanjer att välja mellan. Den ytligt snabbare Arcade inriktar sig på kvicka utmaningar och kortare race där man samlar medaljer för att komma vidare till nästa nivå. Arcade liknar till mångt och mycket karriärläget i trean och är ett ypperligt sätt att komma in i spelet. Gotham Career-läget är spelets huvudläge och en av fyrans största nyheter.

Istället för att välja ur en serie av turneringar får vi istället uppleva en kalenderstyrd racingsäsong. Varje månad har sina speciella tävlingar och man spelar sig igenom året för att stiga i rankingen, kunna köpa nya bilar och sluta som mästare. Hela upplägget är helt linjärt och man klickar sig mest framåt till nästa turnering och tänker inte så mycket på om det är den 14 september eller den 2 december i tävlingskalendern. Roligt är dock att man jämförs med ett stort antal fiktiva spelare och stiger sakta men säkert i graderna. Ju högre upp man klättrar på rankingen desto bättre bilar och fler garage kan man köpa. Nackdelen är att man inte kan nöta om misslyckade lopp. Vill man spela på det sättet är det arcade-läget som gäller.

Körkänslan är bättre än någonsin och börjar likna känslan av att köra bil så där snuskigt fort. Fortfarande är vägen halare i verkligheten och kurvor som jag enkelt tar med min egen bil i 90 kilometer i timmen blir här svåra och understyrda med en supersportbil. Det är i och för sig mycket vanligt i spel och en viss "halkighet" ger ju också skönare sladdar.

På tal om bilar. Man köper bilarna för Kudospoängen man samlar på sig under tävlingarna. Förutom bilar så kan man även köpa nya banor, snyggare hjälmar och fler onlinelägen. Sparar du ihop en miljon Kudos så finns det en speciell gamertag att spendera stilpoängen på. Även om man förvirrande nog får bilar gratis inför vissa tävlingar och själva klassystemet som avgör vilken bil som får tävla i vilken tävling är sjukt otydligt så är det här ett mycket bättre sätt att använda Kudos än tidigare.

Bilmodellerna har länge varit en styrka i serien. Så också den här gången. Bilarna känns mycket verklighetstrogna, både på utsidan och i det utmärkta cock-pit-läget inifrån bilen. En välkommen nyhet som ytterliggare ökar värdet för oss bilgalningar är att hastighetsmätaren och varvräknaren alltid är designade efter den som sitter i bilen. Oavsett vilken vy man väljer att spela ut.

Själv har jag alltid varit tveksamt inställd till Kudospoängen. Jag spelar racingspel för att köra så fort som möjligt och för att krossa mina motståndare. Inget är så skönt som en perfekt racinglinje och att pressa ett svåruppnåeligt rekord. Då vill jag inte bli tvingad att krysta fram orelevanta sladdar och doughnuts för några poäng jag är lite intresserad av.

Tack och lov är systemet nu mer inriktat på att vinna tävlingar än att köra på två hjul och göra handbromssladdar. Det har alltid varit ett av PGR-seriens största gissel. Ett racingspel som uppmuntrar en att tappa tid. Trots att motståndarna alltid bara är inriktade på att komma först över mållinjen. Givetvis får man poäng för "snygga" saker på samma sätt som tidigare, men man får mer för att placera sig bra.

Givetvis kan inte Bizarre släppa trickkörandet helt och har infört ett system med stjärnor. Stjärnorna samlar man på sig genom att utföra längre trick eller kombinationer av trick. Vissa utmaningar kan handla om att samla så mänga stjärnor som möjligt under en viss tid. Sådana grenar känns oerhört krystade och är på samma sätt som momenten med koner och fartkameror spelets riktiga lågvattenmärken.

Motorcyklarna. Vilken snackis. Vi är många som förundrat tittade på den där spännande skärmbilden där man såg spegelbilden av en motorcykel på en regnvåt bilkaross. Tvåhjulingar i PGR!? Nu när jag testat själv har min entusiasm falnat. Motorcyklarna är för mig en parantes i spelet. Visst fungerar de hyggligt, men de gör inte samma underbara sak för mig som en monsterbil med fyrhjulsställ. Bizarre har försökt vikta motorcyklarna mot bilarna så att bilarna oftast har en högre toppfart och enkelt kan preja en lätt motorcykel av banan, men cyklarna accelererar mycket bättre och tar kurvor som en dröm.

Med en motorcykel hittar man också luckor bland motståndarna som aldrig hade gått att utnyttja med en sportbil. Tyvärr har man ofta en fördel om man kör motorcykel då Project Gotham Racing nästan bygger på att ta ledningen i första kurvan. Det gör man enklast med en hoj. Vi ska bara inte snacka om hur mycket enklare det är att samla Kudos med hoj. Jag gissar att många onlinesessioner kommer att spärra motorcyklar just av de anledningarna. Ett annat problem med cyklarna är att även om de inte alls fungerar dåligt så är de inte alls lika nära känslan i toppspelen. Som bilspel är Project Gotham Racing 4 riktigt bra. Som motorcykelspel halvdant.

Efter motorcyklarna är det de nya vädereffekterna som drog intresset till spelet i förhandssnacket. Vädret är som skademodellen. Snyggt, men utan direkt mening. Visst blir underlaget halare om det regnar eller snöar, men inte så att man direkt får problem av det. Man skulle ju kunna tycka att en bakhjulsdrivet monster på 400 hästkrafter och racingslicks borde få större problem än så när det snöar. De visuella effekterna av vädret är dock helt enastående. Speciellt regnet är oerhört läckert. Att se vattendropparna dansa på karossen är underbart. En annan skön sak med regnet är vattenpölarna. Kör man i en pöl så vibrerar kontrollen och bilen kan tappa något i fart. Känslan är frän.

Även i fyran är onlineläget en styrka. För att möta upp konkurrensen från Forza Motorsport 2 finns även här en webbplats, www.pgrnations.com, där man kan ha full koll på sin och andras karriär. Man kan titta på de foton som man själv och andra har lagt till i sina garage och se hur man ligger till i världen. Visst, bra. Men jag saknar den omedelbara och oftast förödmjukande statistiken som hämtades från Xbox Live efter varje lopp i trean. Att statistikfunktionerna finns med i arkadläget är inte riktigt samma sak.

Jag kan tycka att en del av nyheterna känns obekvämt udda och inte tillför så mycket till spelet. Å andra sidan är det uppfriskande att Bizarre Creations har försökt förnya genren utan att gå den numer så vanliga vägen att låta oss trimma bilarna och sätta på kromade bling-fälgar.

Spelets skademodell är fortfarande rent kosmetisk och man straffas inte tillräckligt hårt när man kör in i räcket. Tävlingarna som utspelar sig på riktiga racingbanor lider av att känslan på gräs och i grusfällorna är rätt kass. Det märks att serien annars till 99 procent utspelar sig på stadsbanor.

Trots min kritik är Project Gotham Racing 4 ett av de bästa racingspelen till Xbox 360. Det är den bästa i serien och levererar en störtskön körupplevelse som med det fylliga onlineläget kommer att räcka länge. Förutom vissa mindre invändningar så är det här ett underbart spel att tillbringa hösten med.